I går var det workshop med Charlotte Pirelli och alla idolerna. Hon ska gästcoacha denna vecka, och det blev en trevlig och ganska soft dag ute på Scandic Infracity. Vi jobbade igenom varje låt i en knapp haltimme och idolerna fick förhoppningsvis med sig ett och annat från en ganska rutinerad dam. Min sustain-pedal började krångla mitt i, men tack vare min kusin som bor i Upplands Väsby så ordnade det sig ganska enkelt.
Randy Crawford med Joe Sample trio
Sen direkt in till stan för att gå på Randy Crawford med bl.a. Joe Sample och Steve Gadd i bandet. Tyvärr var det lite av en besvikelse. Giget byggde på jazz-trio och Mrs Crawford. Jag hade hoppas på lite mera ställ och attityd, men det var verkligen ett enda stort lounge-gig. Trion började först med några låtar själv, och visst spelas det bra, men Joe Sample är verkligen inte nån favoritpianist. Det spelas ganska klumpigt, starkt och med alldeles för lite finess för min smak.
Jag och Steve Gadd
Men, tack och lov fanns Steve Gadd på scen och bara det i sig var värt biljettpriset. Gött att se en av världens bästa trummisar sitta och chefa, trots den softa inramningen.
Så, där gick ett helt knippe dagar. Jag har suttit ganska många kvällar i studion och jobbat med material för julskivan och resan till Japan om några veckor. Studion börjar mer och mer fyllas med utrustning – idag hämtade jag mitt nya ljudkort som jag hoppas ska stå till tjänst i några år framöver – ett RME Fireface 800. Det sägs vara det bästa interfacet på marknaden just nu i den prisklassen. Tyvärr fick jag bara fyra mikförstärkare, men det får bli en extern mikförstärkare nån gång framöver istället. Yeah!
I fredags var jag på Erik Tillings releasespelning i Centrumkyrkan. Mycket bra och trevligt på alla sätt. Han har en förmåga att med enkla melodier och enkla texter nå himlen ganska lätt på nåt sätt. Som en vältränad höjdhoppare, eller nåt.
Lördagen blev helt ledig med lite spa och god middag på kvällen. Sådana hål i tillvaron är mycket välbehövliga. Tyvärr drabbades vi av ett tråkigt bud via mail – en person som betytt mycket för både mig och Bea gick bort tidigt på lördagmorgonen. Återigen var det cancern som tog ett liv, alldeles för tidigt. Hon var en sån person som man verkligen kunde föreställa sig (och se fram emot) som en alldeles ljuvlig gammal gumma. Ni vet en sån här lätt gråhårig, småknagglig tant som har ett hjärta större än Globen och som är klokare än vilken universitetslektor som helst. Men så länge fick hon inte stanna. Söndag morgon spelade jag med Lena Maria i Korskyrkan då det också var parentation. Nånstans kändes det som att Gud längtade efter henne mot slutet.
Detta blir en av de sista veckorna på SVT på ett tag – nästa vecka är det kvalvecka på Idol. Det ska bli kul.
Efter 15 års väntan kom äntligen världens just nu största gospelartist till Sverige. Han gör sin första Europaturné och stoppet i Sverige blev inte helt oväntat i gospelstaden Örebro. Det var en riktigt bra tillställning, första dryga timmen var helt magisk med en fantastisk stämning. Kirk var uppenbart förvånad över att alla i publiken kunde hela materialet, och att alla sjöng så bra. Inte så konstigt eftersom varenda seriös gospelsångare från hela landet rest dit. Bandet var bra, framförallt keyboardspelet var sådär lysande som man vill ha det. Bland annat Bobby Sparks dominerade bakom orgeln och lite keys. Sen hade Kirk med sig sex sångare som han måste få lånat ner från himlen, för det var (inom genren) absolut världsklass. Lyssna på klippet nedan.
Efter en av de längsta bandpresentationerna i historien (alla skulle sola) så förlorades tempot en smula, men det uppvägdes genom att publiken fick önska låtar mot slutet, och då spelades några låtar helt orepat. Ballt!
Och efteråt var det naturligtvis en stor social happening – alla som pysslar med gospel var där. Kul! Synd att timmen var sen, man hade kunnat stanna länge.
I kväll kunde jag äntligen ställa tillbaks lite grejer i studion eftersom det nya golvet är på plats. Det är förvisso inte helt klart – väggsockel och sånt är kvar, men det får bli nästa vecka.
Om ni inte visste det så lider det mot jul. Jag har fått förfrågningar om lite arr och pianospel på en kommande julskiva, så det blev kvällens insats. Har spelat in slaskpiano på två låtar inför lite blåsinspelning i helgen. Håller också på som bästa att ringa ihop en stråkkvartett som behövs för några låtar. Sen lite oboe och lite horn, så ska det snart vara klart.
Såg en märklig artikel på IDG idag. Det verkar som att ett enda misstag i lite mjukvara fått oanade konsekvenser. Skulle vara intressant att få veta detaljer.
I morgon kväll bär det av till Örebro för att lyssna på den störste inom gospelvärlden – Kirk Franklin som är i Sverige för första gången.
Ojoj, har precis kollat igenom ett av mina inköp från New York. DVD:n “Where the light is” med John Mayer, inspelad i Los Angeles. Helt galet bra måste jag säga. Han spelar tre set. Först ett helt akustiskt med sig själv och några extra strängmusiker. Andra set kommer min favorit-trio med Steve Jordan på trumma och Pino Palladino på bas. Fruktansvärt bra helt enkelt – vilken grym inspiration när man ser herrarna Palladino och Jordan spela med sån pondus. Hehe, grym feeling! Sen kommer han upp med ett tredje set med fullt band – då med JJ Johnson på trummor bland annat. Helt galet bra. Ett måste-köp helt enkelt. Ska finnas i varje musikers dvd-hylla innan årets slut. Punkt!
Planet från Gran Canaria är försenat – ordentligt dessutom. Efter alldeles för många timmar är vi äntligen på väg till Barcelona där vi tyvärr måste övernatta för att åka vidare till Arlanda imorgon förmiddag. Alla negativa aspekter av en sån här försening orkar jag inte ens räkna upp – ni kan dom allihop.
Det finns emellertid några positiva också. Numera har jag i princip alltid med mig min datorn när jag reser, såvida inte det är en ren semestertripp av det kortare slaget. Jag ser till att datorn är både laddad men att den också innehåller nytt inspirerande material, gärna i form av film eller musik. Den här gången slumpade det sig så att en kompis hade skickat lite material till mig strax innan resan ner till Spanien. Bland annat skickade han med två dokumentärer om två musikaliska giganter – Quincy Jones och Keith Jarrett. Otroligt inspirerande att se båda två. Framförallt fick jag för första gången lite insikt i Jarretts pianospel, denna gigant som inspirerat alla jazzpianister under samtiden. Bland annat är det otroligt tydligt att Bruce Hornsby lyssnat mycket på honom. Han är uppenbarligen en otroligt strukturerad person i allt, utom när han musicerar – då är det improvisation som gäller. Även fast jag verkligen inte är nån stor improvisatör så känner jag verkligen igen mig. Jag är gärna strukturerad i allt utanför, men när det ska musiceras går jag alltid mest igång på situationer där det finns utrymme för att skapa i stunden. Även där finns kopplingen till hur Hornsby jobbar – alltid nya versioner på låtar, olika tempon och självklart ingen låtlista innan gig.
I slutet av dokumentären kommer det fram att 1996 drabbades Jarrett av en sjukdom, nån form av psykosomatiskt tillstånd som gjorde att han slutade att spela helt och hållet i nästan ett år. Julen närmar sig, och han är så dålig att han inte ens kan lämna huset för att köpa en julklapp till hans fru. Samtidigt inser han att han måste bryta med sjukdomen. Han berättar (fritt översatt) att han sa till sjukdomen: “Jag vet att du är här, jag erkänner att du finns, men nu kör jag på ändå.”
Han sätter sig vid pianot för första gången på väldigt länge och komponerar en väldigt enkel sång som fick titeln “The melody at night, with you” med underrubriken “For Rose Anne, Who heard the music Then gave it back to me”. På så sätt beskriver han hur han transformerade sjukdomen till en låt. Det fick bli hennes julklapp. Stort! Hur stort kan musik vara? Hur stort som helst tydligen.
När vi kom tillbaks till Manhattan igår morse så regnade det riktigt ordentligt, så dagen började med en lång taxifärd upp till Upper East där vi skulle bo sista natten. Till vår glädje klarnade det upp efter nån timme. Då hängde vi först på vår gemensamma vän till en modellplåtning nere i Soho som han skulle jobba med under eftermiddagen. Det var lite kul på så sätt att det är en del av N.Y som man aldrig får vara med om om man inte känner nån.
Johan Junstrand i ny och finfin hatt
Sen ut till lite mer strosande i Soho och Chinatown. Kvällen spenderades i en stadsdel som jag faktiskt aldrig varit i – East Village. Det visade sig vara väldigt trevligt med många sköna uteställen av alla möjliga olika slag. HIttade en helt fantastisk skivaffär som inom sin genre måste vara världsledande – Downtown Music Gallery. Det visade sig vara en affär som innehöll allt ifrån gammal standardjazz, ny mainstream jazz men framförallt otroligt mycket experimentell jazz och även elektronmusik. Där var jag tvungen att köpa en inspelning av Frank Zappa när han spelar på Skansen 1973. Jä!
När vi kom tillbaks efter en helkväll i East Village hamnade vi framför DVD-spelaren och kollade in en ny Elvis-dokumentär som släpptes för några veckor sen: Sen lite Zappa och även den nya Sweeney Todd-DVDn som jag köpte första dagen fick sig en flukt. Hehe, riktigt kul! Idag blir det lite småutflykter mitt i stan innan flyget går hem sent i eftermiddag.
Ibland inträffar stora händelser som man verkligen inte hade räknat med. Ikväll är en sådan kväll. För en dryg månad sedan köpte jag två biljetter till den pianist som i särklass influerat mig allra mest – Bruce Hornsby. Jag såg honom i Stockholm på Södra Teatern för snart fyra år sedan, och det kom att vara en konsert som förändrade mitt musikaliska liv. Faktiskt! Dagen efter den konserten beställde jag allt som fanns att köpa av honom och sedan dess har jag velat höra honom live igen. Eftersom chansen att se honom i Sverige med band var minimal så återstog möjligheten att se honom i USA. Eftersom jag trivs så bra i New York kändes det naturligt att hålla koll på hans turné-schema och försöka hitta ett gig när han spelar där eller i närheten. Ikväll blev det av!
När vi landade i Westhampton i eftermiddags fattade jag att det var ett ganska litet ställe, och att teatern där han skulle spela var ganska liten. Först då insåg jag att det faktiskt fanns en chans att träffa honom. Efter att ha träffat halva bandet på eftermiddagen insåg jag att det nog skulle gå vägen. Sagt och gjort – jag fick en stunds samtal, först backstage och sedan i bussen innan de skulle åka vidare. (Jag har faktiskt en video på vårt samtal också, men det måste jag lägga upp senare.)
Giget sen då – hur var det? Jo, det var alldeles ypperligt. Massor av fina versioner av hans material. Han låter ofta publiken önska låtar, och när jag mitt bland alla andra önskningar önskar en av mina favoriter – “Road not taken”, då säger Bruce: “Ah, Road not taken – I’ll play that one for you right away”. Osså gör de en tio-minuters magisk version av den låten. Jag grät en skvätt… Folk kom till och med fram till mig efter giget och uppskattade mitt val av “request”.
Jag och JT (hans keyboardist) bytte e-postadresser och telefonnummer. Han tyckte vi skulle hooka upp i NYC imorgon kväll och lyssna på nån musik. Tja, vem vet – kanske det blir av också…
Skönt garv!Bruce Hornsby! Jag till vänster.
Well, det får bli sista raden för idag, skrivet på verandan till vårt hotell som närmast kan liknas vid huset som Forrest Gumps mamma bor i. Jag är lycklig!
I dag är det dags att äntligen uppfylla en liten dröm – att se Bruce Hornsby and the Noisemakers. Men innan vi sätter oss på tåget till Long Island tog vi oss till Times Square Church för att få lite kyrkligt i oss. Eftersom vi har lite kontakter där fick vi en snabb extravisning backstage. Kul. Sen ner till Penn station för att äta frukost och sätta oss på tåget. Då händer det som inte får hända. Johan ska betala taxin, men på väg ur den tappar han sitt kreditkort. Det ramlar inte ner på backen, utan genom gallret och landar på nån yta 4-5 meter under gatunivån. Där ligger kortet, onåbart för oss. Vi har en halvtimma på oss att lösa det här. Snabbt går vi fram till två poliser och berättar hur det ligger till. De går in i Penn Station och ska försöka få tag på nån som kan veta hur man kommer in i utrymmet där kortet ligger. Efter ett tag kommer en man som är nån form av vaktmästare på Penn Station. Han i sin tur försöker få tag på rätt kille, men det går ganska trögt. Vi står och pratar med poliserna och vaktmästaren och skämtar om både det ena och det andra. Man märker redan då att de verkligen vill hjälpa oss, men att tiden inte direkt är på vår sida.
Till slut inser vi att vi måste gå, det är bara tio minuter kvar till tåget ska gå och det är en bra bit att gå till vår perrong. Johan tar lite kort, vi tackar för hjälpen och säger att vi kommer spärra kortet istället så fort vi sitter på tåget. De å andra sidan lovar att faktiskt hämta upp kortet och klippa sönder det så ingen annan kan använda det.
Vi går ner till tåget och tar plats. Två minuter innan tåget ska gå tar Johan fram sin telefon för att ringa och spärra kortet. Exakt samtidigt som han sätter luren till örat knackar vaktmästaren som hjälpte oss utanför på fönstret. I handen håller hans Johans kreditkort.
De har alltså fått upp kortet och snappat upp att vi ska med tåget till Westhampton kl 11.39, och han måste sprungit igenom hela Penn Station, sprungit längs tågets alla fönster tills han såg oss. Helt otroligt – gissa vilken tacksamhet vi kände då. Det var emellertid inte första gången som vi fick smaka på New Yorks gästvänliga människor.
När vi till slut är framme i Westhampton visar det sig att tågstation inte alls ligger mitt i själva samhället, utan en bra bit därifrån. Tack och lov är det nån vänlig själ som hjälper oss med skjuts till vårt bed & breakfast. Och vilket ställe vi ska bo på. För det först är Westhampton otroligt mysigt. Amerikansk landsbygd, dock ganska välbärgad. Hit åker tydligen många rika kändisar för att semestra. Och stället vi bor på är en gammal klassisk amerikansk kåk med veranda på framsidan. Hehe, helt osannolikt ljuvligt. Jag och Johan jublade i kapp.
JV, Sonny Emory och jag
Efter att lämnat våra grejer gick vi upp till samhällets huvudgata, där vi går tjugo meter innan vi ser Samuel L. Jackson sitta och äta lunch där vi går förbi. Vi går igenom huvudgatan ett varv, sen tillbaks för att sätta oss och äta lunch. På vägen träffar vi först Mr Hornsbys manager, som lovar att vi ska få träffa mannen i fråga. Senare går både JV Collier (basisten), John “JT” Thomas (keys) och Sonny Emory (trummis) förbi och vi presenterar oss och snackar lite grann. Vi hoppas få träffa dom igen senare ikväll. Nu ska jag softa en stund innan konserten.
Vi började dagen med att ta oss ner till Battery Park för att ta Staten Island-färjan fram och tillbaks. Det är en alldeles utmärkt trevlig lösning för att se sydspetsen på Manhattan från vattensidan och samtidigt få fina bilder på Frihetsgudinnan. Efter det drog vi upp till Greenwich Village och Soho som är favoritstadsdelarna. Där letade vi oss fram bland sköna affärer och butiker för begagnade vinylskivor. Jag kom hem med två fulla kassar. Bland annat George Duke och Stanley Clark, lite Weather Report, några Kenny Rogers och lite annat smått och gott.
Det som är extra roligt när man går runt bland dessa butiker är att få bekräftat hur vinylskivan verkligen lever. Fler och fler skivor produceras på vinyl, men det är självklart (tyvärr) inget som någonsin skulle säljas i Sverige. Det finns ju till och med artister som numera beslutar att släppa sina skivor på vinyl först, på cd och iTunes nån vecka senare. Coolt tycker jag. En annan sak som verkligen är nämnvärd är att många av de stora CD-försäljarna som t.ex. en fantastisk Tower Records-butik långt upp på Upper Westside har slagit igen. Det lönar sig helt enkelt inte ha stora skivbutiker numera. Den enda som fortfarande hålls vid liv är Virgin Records på Times Square. Svacka!
Dagens vinylskördSoho
Nere i The Village träffade vi också en kompis som bor i N.Y permanent. Kul återseende. Vi kommer hänga tillsammans på måndag och på kvällen och kolla in East Village – en stadsdel som jag faktiskt aldrig besökt.
Kvällen spenderades på en jazzklubb som kort och gott heter Jazz Standards. Där hörde vi ett latino-storband som heter Afro-Latin Jazz Orchestra. En helt lysande tillställning. Som vanligt är det ett ganska litet ställe, men med bra sound, och bra mat dessutom. Bandet var tydligen Grammy-nominerade ganska nyligen, vilket märktes på kvaliteten. Bandet gästades också av bandledarens (Arturo O’Farrill) son Adam. Han var inte mer än 13 år och lirade trumpet. Tydligen hade pappan varit på honom att skriva ett stycke till bandet, därför hette stycket “Piece I promised to write”. Det visade sig vara riktigt bra. Bara att se lilla killen räkna in bandet, lite så där pojkaktigt, lite slött, men utan kaxighet. Coolt.
Efter en lagomt lång promenad via ett vackert upplyst Empire State Building hamnade vi till slut i den roterande baren i Mariott Marquise Hotel på 42:a gatan. Nice.
Äntligen tillbaks i favoritstaden. Tänk att varje gång jag kommer hit känner jag samma känsla – här trivs jag. Det sån skön feeling i den här staden. Idag landade vi på Newark runt 14.30, nästan två timmar försenade. Hela vägen in till Manhattan spöregnade det, men faktum är att bra precis när vi landade på vårt hotell så slutade det och det blev helt plötsligt finväder. Vi knallade ner mot Times Square, mest för att Johan (som gör N.Y för första gången) direkt skulle kastas in i New York-känslan. Annars är Times Square kvarter som man gärna undviker.
Vi hann besöka en bra affär för noter, där jag bland annat äntligen inhandlade en DVD med originaluppsättningen av Sweeney Todd från 1979. Fantastiskt bra med bl.a. Angela Lansbury i huvudrollerna. Sen bar det iväg till ett bra stakehouse. Därifrån gick vi hem, men på vägen stötte vi bland annat på den nyöppnade Apple-butiken vid sydöstra hörnet av Central Park. En helt grym byggnad, där man först inte hajjar var butiken är. Det enda som syns från ovan är nämligen en stor kub-formad glasbyggnad med ett gigantiskt lysande äpple som hänger i mitten. Grejen är den att man går in i entrén och tar en helt glasformad hiss ner till butiken som ligger en våning under jord. Grymt coolt faktiskt – en gigantisk affär med massor av folk runt 22.00 en fredag kväll. Sen tog jet-lagen över…
Nä, det blev inte direkt en lugn start på hösten. Hela veckan har varit ganska späckad med jobb. Nästa vecka är det Stockholm Gospelkörfestivals 20-årsjubileum. Jag ska sitta med i husbandet och har dessutom fått förfrågan att hålla några kompseminarier. Det blir roligt, men ganska mycket jobb. Fast det mesta jobbet den här veckan har gått åt att förbereda ett eventjobb om två veckor. Har suttit i två dagar och plankat låtar, skrivit noter och sent ikväll lagt upp allting till artisterna och musikerna. 27 låtar blev det totalt inklusive två pass med covers. Puhh.
I morgon åker jag till New York – det blir några dagars inspiration, en resa som toppas av konsert med Bruce Hornsby and the Noisemakers på söndag kväll. Ser fram emot det.
Ok, nu när Yellowjackets inte dök upp var det två chanser kvar att få valuta för pengarna – Tower of Power och Mary J Blige. Visst, det var några andra akter denna kväll också (t.ex. Rigmor Gustafsson och Bobo Stenson) men det var inte alls det som åtminstone jag åkt ner för.
Tower of Power visade sig vara ett sömnpiller. Visst, det spelas svängigt och blåssektionen låter fantastiskt, men det känns ändå väldit mossigt och tråkigt. Och sen förstår jag inte varför det bara är en kille i blåset (Tom Politzer) som får alla blåssolon? Med en sån bra trumpetsektion borde man kunna variera lite mer. Dom avslutar spelningen med “What is hip?”. Ja hörni, inte ni i alla fall.
Då återstod den enda möjligheten att sätta sitt hopp till Mary J Blige. När hon äntrade scenen visade sig att hon (inte helt oväntat) tagit med sig ett alldeles utmärkt gospelkomp. Det var riktigt kul att höra. Farhågorna att man skulle få se en överspelande trummis med alldeles för mycket teknik och för lite tyngd och botten kom på skam, tack och lov. Därtill var det en kvinnlig pianist och kapellmästare som spelade alldeles lysande, självklart på två stycken Motif:er. Mary själv sjöng bra, höll ihop spelningen bra med lagom långa mellansnack och lät musiken stå för budskapet till största delen.
Så, med facit i hand kan jag konstatera att jag inte bokat flygbiljett tur och retur för att åka ner för detta men kvällens sista akt räddade kvällen ändå.
Ok, jag bokar flyg för att åka ner över dagen till Stockholm för att se Yellowjackets och Mike Stern på Stockholm Jazzfestival. Nu, några timmar innan det drar igång läser jag på festivalens hemsida att de inte kommer pga flygförseningar. Jag har väntat i typ 10 år för att se Russel Ferrante och Yellowjackets live, så det känns skapligt bittert! Dubbelt bah helt enkelt.
De sista dagarna har vi drabbats av ett par tragiska förluster. Först och främst har vi förlorat en världspianist – Esbjörn Svensson. Även om jag egentligen inte är nåt jazzfreak av stora mått har jag alltid beundrat E.S.T:s nyskapande sound och Esbjörns fantastiska pianospel. Synd att en så fantastisk musiker med så mycket kvar av skapande fick lämna så tidigt. Tankarna går naturligtvis främst till familjen och de övriga medlemmarna av trion. Det måste kännas fruktansvärt tufft att ha jobbat ihop i så många år och ha en säkerligen flera år framåt inplanerade, och helt plötsligt rycks allt bort. Tragik! Här kommer ett klipp från en liveupptagning av “Serenade for the Renegade” från albumet “Strange Place For Snow” från 2002.
Sen har vi på nåt sätt förlorat demokratin. Det jag syftar på är naturligtvis FRA-omröstningen. Jag ska erkänna att jag inte på något sätt är insatt i detaljer (förutom det faktum att jag kan en del om datakommunikation och datasäkerhet), men av det jag läst mig till verkar det alldeles oerhört att förslaget gick igenom, inte minst på vilket sätt. Partipiskan verkar klart starkare än individens sunda förnuft. Hela bloggosfären är fylld av åsikter kring detta, bl.a. hos Per Hellqvist.
Sen förlorade vi matchen som skulle innebära avancemang i EM i fotboll. Well, det är snart glömt. Det kommer nya mästerskap. Lagerbäck hit och Lagerbäck dit – karln har ju i alla fall börjat ta på kostymen vid match. Låt honom vara!
