Westhampton, N.Y

I dag är det dags att äntligen uppfylla en liten dröm – att se Bruce Hornsby and the Noisemakers. Men innan vi sätter oss på tåget till Long Island tog vi oss till Times Square Church för att få lite kyrkligt i oss. Eftersom vi har lite kontakter där fick vi en snabb extravisning backstage. Kul. Sen ner till Penn station för att äta frukost och sätta oss på tåget. Då händer det som inte får hända. Johan ska betala taxin, men på väg ur den tappar han sitt kreditkort. Det ramlar inte ner på backen, utan genom gallret och landar på nån yta 4-5 meter under gatunivån. Där ligger kortet, onåbart för oss. Vi har en halvtimma på oss att lösa det här. Snabbt går vi fram till två poliser och berättar hur det ligger till. De går in i Penn Station och ska försöka få tag på nån som kan veta hur man kommer in i utrymmet där kortet ligger. Efter ett tag kommer en man som är nån form av vaktmästare på Penn Station. Han i sin tur försöker få tag på rätt kille, men det går ganska trögt. Vi står och pratar med poliserna och vaktmästaren och skämtar om både det ena och det andra. Man märker redan då att de verkligen vill hjälpa oss, men att tiden inte direkt är på vår sida.

Till slut inser vi att vi måste gå, det är bara tio minuter kvar till tåget ska gå och det är en bra bit att gå till vår perrong. Johan tar lite kort, vi tackar för hjälpen och säger att vi kommer spärra kortet istället så fort vi sitter på tåget. De å andra sidan lovar att faktiskt hämta upp kortet och klippa sönder det så ingen annan kan använda det.

Vi går ner till tåget och tar plats. Två minuter innan tåget ska gå tar Johan fram sin telefon för att ringa och spärra kortet. Exakt samtidigt som han sätter luren till örat knackar vaktmästaren som hjälpte oss utanför på fönstret. I handen håller hans Johans kreditkort.

De har alltså fått upp kortet och snappat upp att vi ska med tåget till Westhampton kl 11.39, och han måste sprungit igenom hela Penn Station, sprungit längs tågets alla fönster tills han såg oss. Helt otroligt – gissa vilken tacksamhet vi kände då. Det var emellertid inte första gången som vi fick smaka på New Yorks gästvänliga människor.

När vi till slut är framme i Westhampton visar det sig att tågstation inte alls ligger mitt i själva samhället, utan en bra bit därifrån. Tack och lov är det nån vänlig själ som hjälper oss med skjuts till vårt bed & breakfast. Och vilket ställe vi ska bo på. För det först är Westhampton otroligt mysigt. Amerikansk landsbygd, dock ganska välbärgad. Hit åker tydligen många rika kändisar för att semestra. Och stället vi bor på är en gammal klassisk amerikansk kåk med veranda på framsidan. Hehe, helt osannolikt ljuvligt. Jag och Johan jublade i kapp.

 

JV, Sonny Emory och jag

Efter att lämnat våra grejer gick vi upp till samhällets huvudgata, där vi går tjugo meter innan vi ser Samuel L. Jackson sitta och äta lunch där vi går förbi. Vi går igenom huvudgatan ett varv, sen tillbaks för att sätta oss och äta lunch. På vägen träffar vi först Mr Hornsbys manager, som lovar att vi ska få träffa mannen i fråga. Senare går både JV Collier (basisten), John “JT” Thomas (keys) och Sonny Emory (trummis) förbi och vi presenterar oss och snackar lite grann. Vi hoppas få träffa dom igen senare ikväll. Nu ska jag softa en stund innan konserten.

1 thought on “Westhampton, N.Y

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.