Haha, nu fick jag ett ryck. Köpte precis två biljetter till Bruce Hornsby i N.Y i augusti – känns som ett bra spontaninköp. Glädje!
Category: Musiklyssnande
-
Varför textas inte låtarna?
Har faktiskt genomlidigt melodifestivalen ikväll, i goda vänners lag tack och lov. Men jag har en fråga, varför svensktextas inte låtarna? Om man hade åtminstone visste vad de sjunger om kanske man skulle få lite mer förståelse för vissa bidrag. Dubbelt bah!
-
Biljettkontroll på buss
I morse var jag med om nåt nytt – SL hade kontrollanter på bussen. Normalt förkommer det ganska ofta kontroller i tunnelbanan, men på bussen var det tusan gubbar första gången. Nåväl, självklart hade jag biljett.
Den 10 augusti spelar Bruce Hornsby utanför New York. Jo, jag ska dit – helt korrekt! Jag har väntat på att han ska spela med bandet på östkusten rätt länge nu, så den här chansen ska inte missas!
-
Beatrice släppfest
I kväll har Bea släppt sitt första album här i Sverige! Det blev en riktigt härlig kväll på Nalen – många goda vänner och musikerkompisar var på plats. Först på scen var Hannah Holgersson som också släpper skiva. Hannas låtar är inte helt lätta att beskriva, och det är inte så konstigt eftersom hon själv säger sig presentera en ny musikstil – “Free voc”. Hursomhelst, det var en blandning av opera, lite pop, lite Nordman och lite världsmusik. Hon har verkligen en grym pipa och hon är dessutom en alldeles utmärkt sympatisk person.
Sen var det Beatrice tur. För mig var det naturligtvis extra spännande och roligt eftersom jag har följt hela processen från inspelning till färdig produkt. Nu var det dags att höra materialet live, och det var verkligen riktigt bra! Låtmaterialet är kanon (jodå, jag vet att jag är partisk), bandet utmärkt och Beas spontana norrländska stil är så skön. Man stog där med en liten tår i ögat och var stolt. Grattis älskling!
-
Bambuserfascination och dålig västkustmusik
I dag var jag med om nåt nytt i min värld – jag var den ena parten i en Bambuser-kommunikation. Via Jaiku hittade jag en kompis som hade en kanal igång på Bambuser. Det var en mobiltelefon-video där man såg att hon gick genom stan. Men, det jag inte fattade på en gång var ju att det var live! Till vänster om videon fanns ett litet chatt-fönster, och jag blev faktiskt (jag är ju ändå en it-kille som borde ha koll på detta) en smula förvånad när jag skrev en kort rad och märker att hon svarar nästan direkt, fast via i videon. Märkligt, jag skrev mina frågor, hon svarade med ljud och bild. Haha, legendariskt. Var är vi på väg?
Kvällen började med en kväll bakom pianot i Elimkyrkan på Östermalm, därefter bar det av till Blue Moon Bar där det skulle bjudas på lite västkustmusik med några storheter såsom Tommy Funderburk och Lou Pardini. Tyvärr är det bara att konstatera att när man blir för gammal, när man blir lite blasé, då ska man kliva av scenen. Mr Funderburk var en lysande sångare på sin tid, men det var då det. Jag konstaterar också att bara för att man har spelat in några låtar i USA tillsammans med gamla västkustlegender innebär inte det att att man automatiskt blir en stor musiker. Bhalla bhalla.
-
Karin Park
Ibland stöter man på stjärnor i otippade sammanhang. För ett drygt år sedan spelade jag med Lena Maria Klingvall i Leksand. I den lokala kören som medverkade på konserten stod en tjej som tydligt utmärkte sig – hon hade nåt artistiskt över sig när hon sjöng. Det visade sig senare att hon var sångerska och låtskrivare som bor i Norge. Jag köpte genast hennes skivor, och där finns några ruggarns bra låtar. Nu stötte jag på henne eftersom hon var med och kandiderade med en låt i uttagningen av en officiell OS-video. Hursomhelst, här kommer en låt från en av hennes skivor. Gå också till hennes MySpace-sida och lyssna på live-versionen av “On my way”.
-
Jill i Uppsala
Igår kollade jag in Jill Johnsons turné “Music Row” i Uppsala konserthus. Det var en mycket angenäm upplevelse på alla sätt. Först och främst var det ett fantastiskt band. Idel goda musikanter både sjöng och spelade alldeles förträffligt – jag tror inte jag hörde en enda falskton i bakgrundssången på hela konserten. Det blir en dessutom en bra variation i soundet när man gör några låtar på full sättning, vissa andra mer akustiskt och en låt helt a capella. Sen lyckas Jill etablera en mycket avspänd stämning. Först, innan konsertens start, står hon vid rulltrappens slut och hälsar på hela publiken, sen har hon mellansnack som är lagom långa och binder ihop låtarna på ett vettigt sätt. Visst, det blir kanske lite väl mycket vardagsrum ibland, men hellre det än artister vars mellansnack aldrig tänks igenom i förväg och som snarare får publiken att vilja sjunka igenom golvet.
Det jag saknar är några fler starka låtar. Det blir lite tamt ibland, och nu i efterhand inser jag att det är låtmaterialet som är den felande länken . Ett par låtar till som verkligen sticker ut och att det hade varit full pott.
-
Bra svensk musik görs fortfarande
Det är med stor glädje som jag konstaterar att det fortfarande spelas in och ges ut riktig musik i det här landet. Vid sidan om låtar som med noll finess talar om hur mycket man älskar Europa eller ställer frågan om man bor kvar i samma lägenhet kan man till exempel välja att lyssna på Anders Widmark och Sara Isaksson senaste album. Det är helt enkelt strålande – bra låtar, berörande texter och finurligt spelat. Köp två ex och ge bort en i present. Det är en order.
Påkörd
Igår kväll stannade jag vid ett rödljus i Aspudden. Det gjorde inte killen i bilen bakom. Det slutade naturligtvis med att han drämde in i mig med skaplig hastighet. Mazdan, eller Maxeb som den kallas bland mina vänner, fick en härlig fraktur som kräva lång tid hos verkstaden. Jag är dessutom en smula orolig för min nacke och rygg. Kan ordna sig dock. -
Världens bästa musikal blir film
Jag såg en reklamaffisch idag om att den amerikanska musikalen Sweeney Todd nu blir film. Jag har aldrig sett musikalen live, men däremot har jag sett en uppsättning från Broadway 1979 på video flera gånger, där bl.a. Angela Lansbury (Mord och inga visor) gör en av huvudrollerna. Det är verkligen den ballaste musikal jag känner till, och den innehåller mycket bra musik. Tyvärr är den ganska okänd, vilket nog beror på att det är långt ifrån nån sockersöt musikal. Det är snarare en av de mest bisarra historier jag känner till, men originaluppsättningen från 1979 är fylld av humor, bra skådespelarinsatser och som sagt en massa bra musik. Man kan bara hoppas att filmen håller samma nivå. Kolla in Lansburys insats från 1979 (sorry för den spanska texten).
-
Bruce Hornsby ger bort julklapp
Som alla mina musikaliska vänner vet så finns det ingen pianist som har influerat mig så mycket som Bruce Hornsby. Jag försöker komma över det mesta som finns att köpa av honom. Han brukar till skillnad från andra artister uppmana publiken att ha med sig grejer för att banda konserter med honom. Skönt synsätt. Faktum är att det finns en speciell sida på nätet där man kan köpa de flesta av hans live-gig, även om det är rena solo-shower. Kul! Hursomhelst, på hans hemsida kan man nu ladda ner ett knippe live-låtar som en julklapp! Det är kanske inte de bästa live-versionerna jag har hört, men det uppstår magi här och var, framförallt är det live och väldigt lekfullt.
-
Kishti och Bobby Kimball
På tv4.se kan man läsa om en kommande gala där Toto-sångaren Bobby Kimball och Kishti ska sjunga en duett. Kan bli en oförglömlig upplevelse, eller hur?
-
Två sköna konstellationer
Den senaste tiden har jag lyckats uppmärksamma två duos som tillsammans gör finfin musik. Den första är Alison Krauss och Robert Plant. De har gjort en platta som verkligen inte är nån dussinproduktion. En helt magisk platta med sounds som verkligen förflyttar lyssnaren till en annan tid och en annan plats. Det finns egentligen inte så mycket mer att säga – köp två ex av skivan. Ge bort en i julklapp och behåll den andra…
Den andra duon sprang jag på igår – Frida Öhrn och Bo Sundström. Fredrik Jonsson har tonsatt dikter av Pär Lagerkvist och Bo och Frida har sjungit in dessa på skiva. Jag såg en konsert med dem på Rival i Stockholm igår ikväll, och det var en skön upplevelse. Ett riktigt bra band, en lika bra stråkkvartett och sanslöst bra ljud gjorde att söndagkvällen startade på bästa sätt.
-
Idol-skivan ute
Nu har skivan med alla Idol-artister som tog sig till final kommit ut. Till min glädje ser jag att låten som vi spelade in och producerade med bandet från kvalveckan omnämns i Aftonbladet som “det enda som har nån sorts personlighet och karaktär”. Kul.
-
Långa möten och långa rep
Imorgon ska det underhållas på nån invigning av Folkuniversitetets nya lokaler i Stockholm, så kvällen togs upp av repetitioner inför det. Ikväll startade Idol – naturligtvis missade man första avsnittet. Imorgon ska jag köpa John Mayer-plattor. Rekommenderas verkligen. Och dessutom har Pelle Ekerstam släppt singel. Jag ser fram emot det kommande albumet, innan dess får man lyssna här.
-
The Police
Ikväll har jag sett giget som jag aldrig trodde man skulle få se – The Police, live i Stockholm. Tre sköna gubbar, varav en har jag sett massor av gånger tidigare, intog Globen och bjöd på en kavalkad av bra låtar. Det är bitvis riktigt bra, men ibland blir det lite väl mycket hawaii. Andy Summers (git) är 64 år, dvs tio år äldre än både Sting och Stewart Copeland, och det märks ganska tydligt här och var. Några gitarrsolon känns som att de är åtminstone på väg rätt ner i diket, och även om det är bra spelat i övrigt så saknas svänget ibland.
Höjdpunkterna är framförallt låtarna – shit va’ bra musik herrarna har skapat. Den andra höjdpunkten är Stewart Copelands trumspel – helt fantastiskt faktiskt. Han har ett spelsätt som utmärker sig från alla andra trummisar, och han spelar otroligt lidelsefullt. Dessutom lämnar han kitet vid några tillfällen och spelar slagverk och percussion på en stort upphöjt podium bakom trumstolen. Det blir riktigt underhållande – både musikaliskt och visuellt. Sting sjunger lysande.