I dag var jag med om nåt nytt i min värld – jag var den ena parten i en Bambuser-kommunikation. Via Jaiku hittade jag en kompis som hade en kanal igång på Bambuser. Det var en mobiltelefon-video där man såg att hon gick genom stan. Men, det jag inte fattade på en gång var ju att det var live! Till vänster om videon fanns ett litet chatt-fönster, och jag blev faktiskt (jag är ju ändå en it-kille som borde ha koll på detta) en smula förvånad när jag skrev en kort rad och märker att hon svarar nästan direkt, fast via i videon. Märkligt, jag skrev mina frågor, hon svarade med ljud och bild. Haha, legendariskt. Var är vi på väg?
Kvällen började med en kväll bakom pianot i Elimkyrkan på Östermalm, därefter bar det av till Blue Moon Bar där det skulle bjudas på lite västkustmusik med några storheter såsom Tommy Funderburk och Lou Pardini. Tyvärr är det bara att konstatera att när man blir för gammal, när man blir lite blasé, då ska man kliva av scenen. Mr Funderburk var en lysande sångare på sin tid, men det var då det. Jag konstaterar också att bara för att man har spelat in några låtar i USA tillsammans med gamla västkustlegender innebär inte det att att man automatiskt blir en stor musiker. Bhalla bhalla.
Leave a Reply