Category: Musiklyssnande

Sommaren har varit fylld med en hel del smått och gott. Ett av de stående sommarinslagen för mig är Stockholm Jazzfestival. I år var dragplåstret Steely Dan. Dessutom vankades det India.Arie och Dave Holland Quintet med mera.

Förväntningarna på Steely Dan var lite väl höga skulle det visa sig. Sist när bandet var i Stockholm (2000) så var det ett smått legendariskt band med bland annat Ricky Lawson på trummor. Det är garanterat en av de bästa konserterna jag har varit på genom tiderna. Då fick man två långa set med massor av gamla låtar, ett fantastiskt ljud och helt enkelt ett stort yeah på läpparna när man gick därifrån. Tyvärr blev det inte samma upplevelse nu. Några av musikerna fanns fortfarande kvar i årets uppsättning, men en riktigt hes Donald Fagen, lite oinspirerat spel och ett halvdåligt festivalljud gjorde att det inte riktigt lyfte. Men okej då, en trea får dom. Inte mer.

Vad som däremot gladde var att efter Steely Dan spelade Eric Gadd, och han dominerade fullständigt. I bandet fanns Rickard Netterman, Mattias Thorell, David Lindvall, Stefan Järnstål, Goran Kajfes, Per “Ruskträsk” Johansson och en percussionist som jag inte kan namnet på. Och det svängde duktigt må jag säga.

Som en skön överraskning så träffade jag också mina gamla goda vänner från fusionbandet Teabags – Johan Johansson i mitten och Magnus Sjökvist till höger. Glädje!

Precis som jag hoppades så togs beslutet att åka till Lansing, Michigan på torsdagseftermiddagen. Vi bestämde oss att ta tillfället i akt att höra en av de bästa sångarna och pastorerna i branschen – Donnie McClurkin. Och vi blev inte besvikna – det blev en helkväll där vi fick höra både en fantastisk predikan och en massa bra låtar som Pastor McClurkin ledde. Kvällens höjdpunkt var att kyrkan uppmärksammade oss efter gudstjänsten och bjöd in oss att träffa Pastor McClurkin, vilket vi naturligtvis tackade ja till.

Så, efter en stunds väntan kom han ut och vi fick träffa honom och han bytte några ord med oss var och en. Daniel Stenbaek och jag tackade också för senast, då vi hörde honom tala på Gospel Heritage i Washington DC. Vi sjöng “Bless you real good” tillsammans med honom som solist, och efter det började han stappla fram några strofer på svenska ur psalmen “Blott en dag”, varpå vi naturligtvis sjöng den för honom också, i stämmor. Han blev väldigt till sig över vår sång, och han frågade hur länge vi skulle stanna i USA och om vi inte hade möjlighet att åka till N.Y (där hans kyrka ligger) innan vi åker hem… Han var mycket mån om att utbyta kontaktuppgifter för att vi ska kunna komma dit nåt tillfälle. Gött.

Pastor McClurkin är en av de bästa pastorerna jag har hört – han inger förtroende redan efter en enda mening. Han är en gudsman av rang, och med en enormt brokig bakgrund (för långt och lite för tragiskt för att återge här och nu) så får han alldeles tillräckligt med tyngd bakom orden – han vet hur det är att vara nere för räkning, så mycket är säkert. Och då lyssnar man!

Kvällen avslutades på Pancake-house. Strålande.

I höstas köpte jag en ny vinylspelare. Riktigt nöjd! En Rega P3 som låter fantastiskt bra. Så, där satte en liten vinylrevolution igång i mitt hem. Jag vet att det låter lite nördigt, men det är en ganska skön känsla att öppna ett vinylkonvolut, lägga på skivan och höra spraket. Dessutom måste man gå och vända efter sisådär 4-5 låtar. Bra för själen.

Vad som också är ypperligt i mitt fall är att en av mina bästa kompisar, Mr Slickbag Micke Eriksson, ständigt köper surprise-vinyler till mig. Så, var och varannan gång som jag är där går jag hem med några begagnade plattor under armen. Efter kvällens Modo-vinst kom det ytterligare tre plattor fram ur garderoben. Men denna gång var det inte vanliga slick-plattor, utan lite svensk klassisk frikyrkopop. Haha. Legendariskt.

Så, följande alster blev det: Ulf Christiansson “I mina drömmar”, Per-Erik Hallin “Morgonluft” och Edin-Ådahl “Alibi”. Nostalgi. Well, 5 kr styck är de ju värda…

För ett tag sedan frågade nån över mina två häftigaste konsertupplevelser. Jag svarade att den första var Michael Jackson på Hawaii, 1996. Trots att han sjöng live på kanske två låtar så var det en osannolikt cool upplevelse och en grym show. Den andra var Steely Dan på Hovet 2000. En fantastisk konsert – lång som en arbetslös vinter, så dom hann med et stort knippe låtar. Nu kommer de tillbaks till Stockholm, denna gång till Jazzfestivalen. Kolla DN:s artikel här.

Så, mina kommande konserter är alltså: Shawn Colvin 14 juni, Steely Dan 17 juli och The Police 29 augusti. Jä.

Well. Det är ju långt ifrån ovanligt och verkligen inget nytt, men om man läser artikeln i GP om Dolly Parton-konserten så är jag glad att jag släppte mina biljetter. Jag citerar några rader:

“Det var studiosound och inte en felton när hon sjöng, men när hon pratade i samma mick var det brusigt och tjöt då och då. Inte vad man räknar med när man betalar dyra pengar för en livekonsert”.

“Hon missade att sjunga vid ett par tillfällen och det såg väldigt knasigt ut. När hon pratade hörde man hur olika mikrofonerna lät men när hon sjöng lät allt lika bra.”

Samma sak när jag hörde Michael Jackson på Aloha Stadium, Hawaii 1997. Det lät verkligen svinbra om allting. Men när man såg DVD:n med samma turné (History) insåg man varför… ALLT var playback. I princip. Jag tror det var en låt som var helt spelad och sjungen live. Suck.

Kultbandet Koinonia och Andraé Crouch verkar klara för Gullbrännafestivalen. Kan bli ett besök, inte för att jag har lyssnat ihjäl mig på varken Koinonia eller Mr Crouch, men så länge som man är aktiv i gospelvärlden så kommer dessa herrars verk att dyka upp… Och, precis som jag trodde – The Police gör en extrakonsert den 30 aug i Globen. Kanske finns det ännu bättre biljetter dit… Nåväl.

Var på skivsläpp igår på Stampen i Gamla Stan. Countrybrudarna Cookies n’ Beans släppte deras nya skiva. Dom är svinbra och förtjänar framgång med det dom gör. Vi hoppas på fler egna låtar dock…

Well, det var ju ganska väntat – biljetterna försvann fort. Jag fick tre – alla utspridda. Men en på parkett – hurra!!!!

The Police startar sin Europaturné i Globen den 29 augusti. Läs mer här. Jag kommer att hänga på låset för en biljett.

Sista dagen bestod av en morgonsession med Marvin Sapp och en kvällsgudsjänst med Kirk Franklin. Båda passen var fylld med bra undervisning, framförallt Kirks predikan på kvällen. Marvin Sapp började med att sjunga en ny låt från hans kommande platta – en fin liten ballad som handlade om hur viktigt det är att hitta en egen plats för lovsång när man som ledare förväntas ge ut och den enda man behöver är nån som kan tala till in i ens eget hjärta.

Mellan passen hann vi med att åka till Georgetown och käka och shoppa lite. En jättefin stadsdel som motsvarar Gamla Stan i Stockholm. Grymt skönt att sitta ned på en vettig restaurang och äta vanlig italiensk mat! Vi hann också med att ta lite bilder på den nya svenska ambassaden som låg alldeles i närheten.

Ok, sen in till stan för att gå på avslutningsgudstjänst med Kirk Franklin som predikant. Tyvärr så blir det lite samma sak här – det går inte att beskriva hela predikan. Men precis som tidigare så är det häftigt att höra den mest säljande gospelartisten idag, en femfaldig Grammy-vinnare, stå och undervisa med så stor ödmjukhet och självinsikt. Bland det första han gör är att tvätta bort artist- och kändisgrejen och precis som tidigare under konferensen proklamerar att det inte är nåt värt överhuvudtaget. Poängen med hans undervisning är flera, men det viktigaste är precis det som undervisats tidigare under konferensen – vi måste se till att vår livsstil i sig blir en lovsång till Gud. På nåt annat sätt kan det inte vara.

Ok, jag skulle kunna skriva på en hel del om detta – kanske gör jag det lite senare. Nu har vi precis vaknat och ska ta oss till en gudstjänst i nån stor cool gospelkyrka.

Förmiddagen startade idag med ett seminarie med Martha Munizzi – en av de absolut största kvinnliga gospelartisterna just nu. Hon har varit otroligt framgångsrik och sålt runt 10 miljoner skivor. Det visade sig att även hon var en fantastisk talare. Men denna gång var det alltså i seminiarieform, och vi var väl inte mer än 30-40 personer i lokalen. Hon undervisade om hur vi som musikaliska ledare (och ledare i allmänhet) inom kyrkan måste se till att vi inte låta stoltheten över våra egna prestationer hamna i fokus. Ett riktigt bra seminarie som gick bra i linje med Donnie’s undervisning kvällen innan. Vi fick höra många nyttiga saker ifrån hennes egen bakgrund, bland annat om hur man hanterar situationen att stå i en kör eller ett lovsångsteam och inte ens ha en mik, och därmed få deala med sig själv och sin stolthet.

Under detta seminarie fanns det möjligen några inslag som kanske funkar för amerikaner, men av kulturella skäl kanske inte riktigt funkar för oss. Men som alltid, men får ta till sig vissa delar och det som uppenbart inte går att applicera i Sverige får man lämna. Hon är grym, och hon är en förebild!!

På kvällen var det dags för gala – det skulle delas ut utmärkelser till några som betytt mycket för gospelbranchen. På pappret ett helt ok upplägg med Vicky Winans och Donnie McClurkin som värdar och inspelade påanonnser a la Oscarsutdelningen (ja, det var väl här man började ana), och dessutom skulle det göras TV. Och det var där allting gick överstyr. Något som skulle kunna bli en fin och skön kväll med hyllningar till några av de största artisterna/predikanterna genom tiderna slutade i ett sällan skådat kaos. Ingen verkar ha förberett att det skulle göras TV. Uppenbart kan man inte ha lagt en enda sekund på att repa. När Vicky och Donnie ska läsa sin första påannons blir det fel om och om igen, och det visar sig att den nya moderna promtern inte alls funkar, och när allting strular så finns det ingen studioman, så de står där på scenen och försöker kommunicer med nån tv-människa via deras mikrofoner. Allt inför några tusen gäster som är uppklädda och förväntansfulla. Well, det går inte att beskriva hur pinsamt dålig hela kvällen blev. Det är bara att konstatera att detta måste vara bottennappet för hela konferensen… Allt annat har ju varit kanon, så självklart måste det finnas nåt att klaga på… :)

Morgonsamlingen var mycket bra, med alldeles strålande undervisning av Grammy-vinnaren Cece Winans. Därefter kollade jag in ett seminarie med Donald Lawrence och Richard Smallwood som pratade om deras erfarenheter och hur de slitigt och jobbat sig fram i många många år. Mycket ödmjukt, väldigt uppbyggande och på nåt sätt skönt att höra att de stött på samma problem som vi själva står i.

Kvällen bestod av en gudstjänst med bl.a. Martha Munizzi, Tye Tribbett och Donnie McClurkin. Martha ledde några sånger i början, och det var helt ok trots att det var playback. Men, sen kliver en gigant fram: Tye Tribbett. Jag visste inte ens att han skulle vara med på kvällen, men det visade sig att han var den stora musikaliska attraktionen. Ojojoj, han är verkligen arvtagaren till Kirk. Helt osannolikt bra, en sjukt bra band och en kör som var det bästa man sett… Köp en DVD eller nåt, för det går inte att beskriva!

Och Donnie McClurkin sen, men enligt mig den snyggaste rösten i gospelindustrin – han skulle predika. Ljuvlig start med en sång, sen predikan. Och vilken predikan sen… puhh! Just nu tror jag inte att jag kan återge det med nån rättvisa. Men en sak kan jag säga – har du chans att höra honom predika eller sjunga, ta dig dit!!!