Försenat flyg har sina ljusa sidor

Planet från Gran Canaria är försenat – ordentligt dessutom. Efter alldeles för många timmar är vi äntligen på väg till Barcelona där vi tyvärr måste övernatta för att åka vidare till Arlanda imorgon förmiddag. Alla negativa aspekter av en sån här försening orkar jag inte ens räkna upp – ni kan dom allihop.

Det finns emellertid några positiva också. Numera har jag i princip alltid med mig min datorn när jag reser, såvida inte det är en ren semestertripp av det kortare slaget. Jag ser till att datorn är både laddad men att den också innehåller nytt inspirerande material, gärna i form av film eller musik. Den här gången slumpade det sig så att en kompis hade skickat lite material till mig strax innan resan ner till Spanien. Bland annat skickade han med två dokumentärer om två musikaliska giganter – Quincy Jones och Keith Jarrett. Otroligt inspirerande att se båda två. Framförallt fick jag för första gången lite insikt i Jarretts pianospel, denna gigant som inspirerat alla jazzpianister under samtiden. Bland annat är det otroligt tydligt att Bruce Hornsby lyssnat mycket på honom. Han är uppenbarligen en otroligt strukturerad person i allt, utom när han musicerar – då är det improvisation som gäller. Även fast jag verkligen inte är nån stor improvisatör så känner jag verkligen igen mig. Jag är gärna strukturerad i allt utanför, men när det ska musiceras går jag alltid mest igång på situationer där det finns utrymme för att skapa i stunden. Även där finns kopplingen till hur Hornsby jobbar – alltid nya versioner på låtar, olika tempon och självklart ingen låtlista innan gig.

I slutet av dokumentären kommer det fram att 1996 drabbades Jarrett av en sjukdom, nån form av psykosomatiskt tillstånd som gjorde att han slutade att spela helt och hållet i nästan ett år. Julen närmar sig, och han är så dålig att han inte ens kan lämna huset för att köpa en julklapp till hans fru. Samtidigt inser han att han måste bryta med sjukdomen. Han berättar (fritt översatt) att han sa till sjukdomen: “Jag vet att du är här, jag erkänner att du finns, men nu kör jag på ändå.”

Han sätter sig vid pianot för första gången på väldigt länge och komponerar en väldigt enkel sång som fick titeln “The melody at night, with you” med underrubriken “For Rose Anne, Who heard the music Then gave it back to me”. På så sätt beskriver han hur han transformerade sjukdomen till en låt. Det fick bli hennes julklapp. Stort! Hur stort kan musik vara? Hur stort som helst tydligen.


Kommentarer

3 responses to “Försenat flyg har sina ljusa sidor”

  1. Kul att du uppskattade den lilla försändelsen. Keith är en favorit för mig. Har lyssnat mycket på hans plattor. Imponerande med samarbetet med ECM och Manfred Eicher. Vet inte vilka plattor du har eller lyssnat på men några jag återkommer ofta till är givetvis “My Song” med Garbarek/Christenson/Danielsson, “Facing You” (solo) är suverän. Med “standardtrion” DeJonette/Peacock finns det tonvis inspelningar. Men “Live in Tokyo ´96”, “Changes”, “Still Live”, en ganska ny Live at Montreaux ´07″ m.fl
    Kölnkonserten och Melody at night är ju andra favoriter…

    Quincy-dokumentären är också bra, man inser vidden av hans produktioner och inflytande.

  2. Tack för tipsen. Det får nog bli några inköp märker jag. Eller om jag bara ska hälsa på nere i Grammofonarkivet… :)

  3. är fortfarande nyfiken på hur detta skivarkiv ser ut och kanske framförallt på dem som jobbar där :)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.