Läs den här texten av en av mina favoriter – Owe Wikström. Notera särskilt det här citatet av Blaise Pascal:
Vi nöjer oss inte med det liv som vi äger inom oss själva i vår egen tillvaro, vi vill leva ett inbillat liv i andras föreställningar om oss och bemödar oss för den skull att synas, vi arbetar ideligen på att bevara och försköna denna inbillade tillvaro och försummar därmed den verkliga.
Efter nästan en månads gig-vila var det i onsdags dags att sätta sig på flyget till Lycksele för att påbörja årets första turné. Erik Tilling har släpp en samlingsskiva förra året, så det blev en hel del gig i södra Sverige i samband med det.
Nu ska vi besöka några norrländska orter – Lycksele, Umeå och Luleå är avklarade och i kväll spelar vi i Ö-vik samt Härnösand imorgon kväll. Den här gången åker vi på trio – jag, Therese Börjesson och Erik själv förstås. Responsen har varit fantastisk – i princip fullsatta kyrkor hela vägen. Särskilt kul var det i Umeå då vi spelade i Backens kyrka, en oändligt vacker kyrka vars vinterprydnad verkligen gjorde oss mållösa redan vid ankomsten.
Just nu är jag på min tredje USA-turné med By Grace. Jag borde bloggat betydligt mer och tidigare, men det är intensiva dagar med gig varje dag och ganska många timmar i buss, så det är inte helt lätt att hitta tiden. Här kommer en liten sammanfattning i alla fall.
Vi började i Chicago där vi spenderade fredag och lördag i sammanhang där vi varit förut, sen direkt till Indianapolis där vi spelade på två gudstjänster på söndagmorgonen, även det i en kyrka där vi spelat tidigare. Direkt vidare till Columbus, Ohio där vi spelade på söndagkvällen och sen direkt till pastorns födelsedagsfest som blev en mycket trevlig avslutning på en intensiv helg.
På måndagen styrde vi bilarna mot Cleveland där vi mötte upp JT Hairston – en gammal bekant kontakt som varit i Sverige många gånger. Vi gjorde en konsert som han anordnade i en kyrka tillsammans med en lokal ungdomskör. En grymt skön och uppskattad kväll. Även dan efter spelade vi i Cleveland, i en kyrka som jag redan glömt namnet på – det mest bestående minnet därifrån är nog det katastrofala ljudet och vakten utanför som stoltserade med sin revolver…
Sen åkte vi tillbaks till Chicago för att spela i den största församlingen i stan – Salem Baptist Church – en kyrka som har drygt 10000 sittplatser. Det var ovanligt skoj, av flera skäl. Dels så var det både direktsänt i tv och på nätet, men också för att det var en grym lineup med både bra instrument och ljud. Bättre förutsättningar än så blir det knappast. Dessutom fick vi förmånen att lyssna deras husband – helt fantastiskt bra. Bland annat spelade Sharay Reed bas, en flitigt anlitad basist även utanför gospelvärlden. Kul att återse deras Music Minister Walter Owens också – vi har jobbat ihop flera gånger i Sverige.
Om du funderar över hur det funkar att en svensk gospelkör kan turnéra i USA så kan du kolla in den här gamla bloggposten. Jag tycker den fortfarande sammanfattar det hela ganska bra.
Idag är det torsdag och vår första helt lediga dag. Det blev en heldag inne i downtown Chicago med lite soft shopping och god mat. I natt ska vi upp tidigt för att hinna med vår red-eye till New York där vi ska spendera helgen.
Efter den intensiva veckan skulle man kunna tro att det var läge för en ledig helg. Men nej, det bar av till Motala för att spela med Erik Tilling, på trio den här gången.
Eriks musik är fantastisk, både att spela och lyssna till, och det är musik som jag står för på både längden och bredden. Glädje.
Sitter på tåget på väg hem till Stockholm efter en kort turné med Erik Tilling som precis släppt samlingsskiva. Vi har gjort Stockholm, Jönköping och avslutade i Göteborg igår kväll. Fantastiskt kul att spela musik som man kan stå för i alla dimensioner. Om du har Spotify så finns några av Eriks skivor här.
För några månader sedan åkte jag till Umeå för att hälsa på en god vän som låg svårt sjuk. Mycket tydde på att han inte hade så långt kvar att leva. Det visade sig stämma – drygt en vecka efter besöket tog cancern hans liv. Simon blev 36 år. Han ofödda barn var då 20 veckor gammal.
Det finns mycket att säga om Simon, men det finns några särskilda saker som jag måste skriva ner. Saker som går långt utanför det man egentligen klarar av att ta in.
Simon hade inga masker. Han försökte aldrig vara nån annan, han behövde aldrig spela. Han la aldrig på nåt filter för att ens framstå annorlunda på ett enda sätt. Han var äkta, fullt ut. Och han vågade satsa på det han trodde på!
Som alla andra drömde Simon om att träffa en livskamrat. Han drömde det ganska energiskt och pratade gärna om det med oss. Han siktade dessutom ganska högt – han ville ha en snygging, en sån tjej som gör att man vänder sig om på gatan. Ibland tänkte åtminstone jag att förväntningarna kanske var lite väl höga på just det planet, men självklart uppmuntrade vi honom att fortsätta drömma och önska – drömmar kan ju som bekant slå in. Under perioden när Simon sökte som mest aktivt blev han av någon anledning väldigt trött och drabbades ofta av huvudvärk. Samtidigt försökte vi dra lite extra i honom för att han skulle hänga på och göra saker, om inte annat för att öka kontaktytorna och därmed öka chansen att träffa nån.
Kort därefter händer allt samtidigt. Simon blir sämre och sämre, tröttare och tröttare. Till slut söker han upp läkare för att försöka ta rätt på vad som är fel. Efter några vändor på sjukhuset kommer beskedet – han har en hjärntumör. Ytterligare en tid senare står det klart att det värsta sortens tumör och att det redan gått ganska långt.
I princip samtidigt som detta händer står hon plötsligt där. Hans drömkvinna – hon som han letat efter så länge. De blir kära och bestämmer sig för att leva tillsammans. Hon satsar på honom, trots att oddsen är dåliga. De flyttar ihop och förlovar sig inom några månader och gifter sig ett år efter de blev ett par. Alla vi vänner och familj glädjer oss verkligen åt dem, samtidigt som vi hela tiden bär vetskapen att det här kan sluta illa.
Ett knappt år efter deras bröllop kommer det jobbiga beskedet – läkarna kommer avbryta försöken att ta bort tumören och möjligheterna att hålla den i schack. Det är såklart ett oerhört tungt besked för honom, hans fru, familjen och alla vänner.
En dryg månad senare ringer telefonen. Det är Simon som berättar med glad stämma att de väntar barn.
De hann med att köpa barnkläder och barnvagn. De hann bolla idéer om namn och om jag känner honom rätt klurade han säkert på vilken färg pojk- eller flickrummet skulle ha – han var ju ändå målare. Han kämpade på in i det sista, och hans glada skämtsamma personlighet blommade fortfarande under sista mötet. Äktheten fanns kvar ända till slutet.
Nu är Simon borta. Hans lilla barn fick han aldrig se, och barnet kommer inte ha nån bild där pappa håller honom eller henne i famnen. Men Simon hann älska, och han hann bli älskad tillbaka. Av hans familj, hans vänner, men framförallt av hans fru. Jag tror också att det lilla barnet kommer älska honom. För att han vågade drömma, vågade satsa och för att han vågade sträcka sig utanför säkerhetsgränserna. Han gick i tro.
På begravningen ser vi Simons fru. Tyngd av sorg, men samtidigt stark. Vi ser också nåt mer – vi ser ett nytt liv. Halva Simon finns där inne. Gissa om vi vänner och familjen kommer älska det barnet lite extra.
Vila i frid Simon. Vi ses under trädet vid floden.
I kväll har jag haft förmånen i att spela ihop med en mycket god vän – Erik Tilling. Han är en fantastisk gitarrist och låtskrivare som är inne på sin sjätte skiva. Erik har en förmåga att skriva låtar som jag verkligen kan stå för, både text och musik. Han använder enkla fina melodier och texter med tydliga influenser från irländsk folkmusik och svenska psalmer.
Vansinnigt njutbart både att spela och att lyssna. Lyssna här och här.
Hämtades upp 08.30 av By Grace basist som bor några kvarter bort. Vi styrde skutat mot Sollentuna Pingst där By Grace spelade idag på förmiddagen. Drog med lilla Electron, så det var en soft förmiddag. Samma reportuar som i våras, så det var lugna gatan. Sedan umgänge hela dagen med goda vänner. Nu, en lång skön kväll i soffan.
Jag har ett gäng bloggposter som jag aldrig hinner skriva, men i morgon börjar hösten på riktigt, då ska jag försöka ändra på det.
Då var Nyhemsveckan avklarad – den andra i rad för min del. Veckan började såklart med en hel del rep, men eftersom nivån på både musiker och sångare var väldigt hög satte sig materialet snabbt. Vi spelade normalt vid två tillfällen per dag – på förmiddagssamlingarna kl. 10 och på kvällsmöten som började 19.00. Vi samlades nån timma innan varje tillfälle för att känna på materialet, men det blev sällan långa rep. Mitt på dagen var vi alltså ganska lediga, så det fanns gott om tid för umgänge och tillfällen att jobba på andra projekt.
Vi var ett grymt gäng även i år, och efter alla kommentarer från folk på plats så verkar vi gjort ett bra jobb. Emanuel Karlsten skriver bland annat några rader om att vi ”förvaltar den frikyrkliga musikskatten” väl.
Plus: Bra talare och mötesledare. Nybyggd hall med en bra scen, kanonljud och toppenmonitor.
Minus: Ingen uppkoppling i hallen. Långa matköer och lite väl trångt boende. Jag blev förkyld sista dagen (jag skyller på vädret).