Läs den här texten av en av mina favoriter – Owe Wikström. Notera särskilt det här citatet av Blaise Pascal:
Vi nöjer oss inte med det liv som vi äger inom oss själva i vår egen tillvaro, vi vill leva ett inbillat liv i andras föreställningar om oss och bemödar oss för den skull att synas, vi arbetar ideligen på att bevara och försköna denna inbillade tillvaro och försummar därmed den verkliga.
Efter nästan en månads gig-vila var det i onsdags dags att sätta sig på flyget till Lycksele för att påbörja årets första turné. Erik Tilling har släpp en samlingsskiva förra året, så det blev en hel del gig i södra Sverige i samband med det.
Nu ska vi besöka några norrländska orter – Lycksele, Umeå och Luleå är avklarade och i kväll spelar vi i Ö-vik samt Härnösand imorgon kväll. Den här gången åker vi på trio – jag, Therese Börjesson och Erik själv förstås. Responsen har varit fantastisk – i princip fullsatta kyrkor hela vägen. Särskilt kul var det i Umeå då vi spelade i Backens kyrka, en oändligt vacker kyrka vars vinterprydnad verkligen gjorde oss mållösa redan vid ankomsten.
Just nu är jag på min tredje USA-turné med By Grace. Jag borde bloggat betydligt mer och tidigare, men det är intensiva dagar med gig varje dag och ganska många timmar i buss, så det är inte helt lätt att hitta tiden. Här kommer en liten sammanfattning i alla fall.
Vi började i Chicago där vi spenderade fredag och lördag i sammanhang där vi varit förut, sen direkt till Indianapolis där vi spelade på två gudstjänster på söndagmorgonen, även det i en kyrka där vi spelat tidigare. Direkt vidare till Columbus, Ohio där vi spelade på söndagkvällen och sen direkt till pastorns födelsedagsfest som blev en mycket trevlig avslutning på en intensiv helg.
På måndagen styrde vi bilarna mot Cleveland där vi mötte upp JT Hairston – en gammal bekant kontakt som varit i Sverige många gånger. Vi gjorde en konsert som han anordnade i en kyrka tillsammans med en lokal ungdomskör. En grymt skön och uppskattad kväll. Även dan efter spelade vi i Cleveland, i en kyrka som jag redan glömt namnet på – det mest bestående minnet därifrån är nog det katastrofala ljudet och vakten utanför som stoltserade med sin revolver…
Sen åkte vi tillbaks till Chicago för att spela i den största församlingen i stan – Salem Baptist Church – en kyrka som har drygt 10000 sittplatser. Det var ovanligt skoj, av flera skäl. Dels så var det både direktsänt i tv och på nätet, men också för att det var en grym lineup med både bra instrument och ljud. Bättre förutsättningar än så blir det knappast. Dessutom fick vi förmånen att lyssna deras husband – helt fantastiskt bra. Bland annat spelade Sharay Reed bas, en flitigt anlitad basist även utanför gospelvärlden. Kul att återse deras Music Minister Walter Owens också – vi har jobbat ihop flera gånger i Sverige.
Om du funderar över hur det funkar att en svensk gospelkör kan turnéra i USA så kan du kolla in den här gamla bloggposten. Jag tycker den fortfarande sammanfattar det hela ganska bra.
Idag är det torsdag och vår första helt lediga dag. Det blev en heldag inne i downtown Chicago med lite soft shopping och god mat. I natt ska vi upp tidigt för att hinna med vår red-eye till New York där vi ska spendera helgen.
Efter den intensiva veckan skulle man kunna tro att det var läge för en ledig helg. Men nej, det bar av till Motala för att spela med Erik Tilling, på trio den här gången.
Eriks musik är fantastisk, både att spela och lyssna till, och det är musik som jag står för på både längden och bredden. Glädje.
Sitter på tåget på väg hem till Stockholm efter en kort turné med Erik Tilling som precis släppt samlingsskiva. Vi har gjort Stockholm, Jönköping och avslutade i Göteborg igår kväll. Fantastiskt kul att spela musik som man kan stå för i alla dimensioner. Om du har Spotify så finns några av Eriks skivor här.
För några månader sedan åkte jag till Umeå för att hälsa på en god vän som låg svårt sjuk. Mycket tydde på att han inte hade så långt kvar att leva. Det visade sig stämma – drygt en vecka efter besöket tog cancern hans liv. Simon blev 36 år. Han ofödda barn var då 20 veckor gammal.
Det finns mycket att säga om Simon, men det finns några särskilda saker som jag måste skriva ner. Saker som går långt utanför det man egentligen klarar av att ta in.
Simon hade inga masker. Han försökte aldrig vara nån annan, han behövde aldrig spela. Han la aldrig på nåt filter för att ens framstå annorlunda på ett enda sätt. Han var äkta, fullt ut. Och han vågade satsa på det han trodde på!
Som alla andra drömde Simon om att träffa en livskamrat. Han drömde det ganska energiskt och pratade gärna om det med oss. Han siktade dessutom ganska högt – han ville ha en snygging, en sån tjej som gör att man vänder sig om på gatan. Ibland tänkte åtminstone jag att förväntningarna kanske var lite väl höga på just det planet, men självklart uppmuntrade vi honom att fortsätta drömma och önska – drömmar kan ju som bekant slå in. Under perioden när Simon sökte som mest aktivt blev han av någon anledning väldigt trött och drabbades ofta av huvudvärk. Samtidigt försökte vi dra lite extra i honom för att han skulle hänga på och göra saker, om inte annat för att öka kontaktytorna och därmed öka chansen att träffa nån.
Kort därefter händer allt samtidigt. Simon blir sämre och sämre, tröttare och tröttare. Till slut söker han upp läkare för att försöka ta rätt på vad som är fel. Efter några vändor på sjukhuset kommer beskedet – han har en hjärntumör. Ytterligare en tid senare står det klart att det värsta sortens tumör och att det redan gått ganska långt.
I princip samtidigt som detta händer står hon plötsligt där. Hans drömkvinna – hon som han letat efter så länge. De blir kära och bestämmer sig för att leva tillsammans. Hon satsar på honom, trots att oddsen är dåliga. De flyttar ihop och förlovar sig inom några månader och gifter sig ett år efter de blev ett par. Alla vi vänner och familj glädjer oss verkligen åt dem, samtidigt som vi hela tiden bär vetskapen att det här kan sluta illa.
Ett knappt år efter deras bröllop kommer det jobbiga beskedet – läkarna kommer avbryta försöken att ta bort tumören och möjligheterna att hålla den i schack. Det är såklart ett oerhört tungt besked för honom, hans fru, familjen och alla vänner.
En dryg månad senare ringer telefonen. Det är Simon som berättar med glad stämma att de väntar barn.
De hann med att köpa barnkläder och barnvagn. De hann bolla idéer om namn och om jag känner honom rätt klurade han säkert på vilken färg pojk- eller flickrummet skulle ha – han var ju ändå målare. Han kämpade på in i det sista, och hans glada skämtsamma personlighet blommade fortfarande under sista mötet. Äktheten fanns kvar ända till slutet.
Nu är Simon borta. Hans lilla barn fick han aldrig se, och barnet kommer inte ha nån bild där pappa håller honom eller henne i famnen. Men Simon hann älska, och han hann bli älskad tillbaka. Av hans familj, hans vänner, men framförallt av hans fru. Jag tror också att det lilla barnet kommer älska honom. För att han vågade drömma, vågade satsa och för att han vågade sträcka sig utanför säkerhetsgränserna. Han gick i tro.
På begravningen ser vi Simons fru. Tyngd av sorg, men samtidigt stark. Vi ser också nåt mer – vi ser ett nytt liv. Halva Simon finns där inne. Gissa om vi vänner och familjen kommer älska det barnet lite extra.
Vila i frid Simon. Vi ses under trädet vid floden.
I kväll har jag haft förmånen i att spela ihop med en mycket god vän – Erik Tilling. Han är en fantastisk gitarrist och låtskrivare som är inne på sin sjätte skiva. Erik har en förmåga att skriva låtar som jag verkligen kan stå för, både text och musik. Han använder enkla fina melodier och texter med tydliga influenser från irländsk folkmusik och svenska psalmer.
Vansinnigt njutbart både att spela och att lyssna. Lyssna här och här.
Hämtades upp 08.30 av By Grace basist som bor några kvarter bort. Vi styrde skutat mot Sollentuna Pingst där By Grace spelade idag på förmiddagen. Drog med lilla Electron, så det var en soft förmiddag. Samma reportuar som i våras, så det var lugna gatan. Sedan umgänge hela dagen med goda vänner. Nu, en lång skön kväll i soffan.
Jag har ett gäng bloggposter som jag aldrig hinner skriva, men i morgon börjar hösten på riktigt, då ska jag försöka ändra på det.
Då var Nyhemsveckan avklarad – den andra i rad för min del. Veckan började såklart med en hel del rep, men eftersom nivån på både musiker och sångare var väldigt hög satte sig materialet snabbt. Vi spelade normalt vid två tillfällen per dag – på förmiddagssamlingarna kl. 10 och på kvällsmöten som började 19.00. Vi samlades nån timma innan varje tillfälle för att känna på materialet, men det blev sällan långa rep. Mitt på dagen var vi alltså ganska lediga, så det fanns gott om tid för umgänge och tillfällen att jobba på andra projekt.
Vi var ett grymt gäng även i år, och efter alla kommentarer från folk på plats så verkar vi gjort ett bra jobb. Emanuel Karlsten skriver bland annat några rader om att vi “förvaltar den frikyrkliga musikskatten” väl.
Plus: Bra talare och mötesledare. Nybyggd hall med en bra scen, kanonljud och toppenmonitor.
Minus: Ingen uppkoppling i hallen. Långa matköer och lite väl trångt boende. Jag blev förkyld sista dagen (jag skyller på vädret).
Då var de tre första dagarna av Nyhemsveckan avklarade. Allt har funkat bra, mycket tack vare den nya hallen som byggts under året. En ganska stor inomhushall som rymmer ungefär 3000 sittplatser. Grymt bra scen, bra ljud och in-ear-monitor.
Vi som spelar består av ett sex-manna-band plus en kör på över 20 personer. Ett skönt gäng med riktigt bra musiker. Det är när man gör sånna här jobb som man förstår varför eliten av studiomusiker under 80-talet kom från frikyrkan.
Ikväll gjorde vi i husbandet ett kanongig utomhus med Samuel Ljungblahd. En entusiastisk publik sjung med och dansade till i princip varje låt. Helt galet med en svensk kristen artist som har en sån hängiven publik. För er som inte vet vem Samuel är så kan du titta här eller här, eller lyssna på Let’s Dance på TV4 där han är den manliga sångaren. Det blev helt enkelt en fantastisk kväll. Vi var dessutom tre keyboardister – hur ofta händer det? Jä!
Nu verkar det klart att tidningen Trots Allt läggs ner helt och hållet. Enligt mig är det ett av Sveriges viktigaste magasin som på ett unikt sätt diskuterat samhällsfrågor, andlighet och media utifrån ett sunt kristet perspektiv. Varje magasin var fyllt med genomarbetade intervjuer och reportage, poesi, skiv- och bokrecensioner och självklart en skvätt humor och ironi. Dessutom höll man alltid hög klass på bilder, omslag och design.
Tidigare gick man ut med att tidningen skulle leva kvar på webben, men så verkar nu inte vara fallet. Så, min enda stående prenumeration har således nått sitt slut. Stor sorg.
För mig kommer sommaren 2005 för alltid att vara förknippad med en enskild händelse. Det var den sommaren jag blev biten av en huggorm – något som på olika sätt har präglat mitt liv sedan dess.
Det finns mängder av små detaljer och anekdoter som jag aldrig skrivit ner. Här blir det mest de stora dragen, och lite mer detaljer där jag tycker att de hör hemma.
Från början skrev jag egentligen ner det här mest för min egen skull, för att minnas. Men kanske kan det också vara intressant för någon annan som råkar ut för något liknande.
Resan började den 3 juli 2005. Vi skulle åka ut i Stockholms skärgård för att njuta av semester, sommar och sol.
Tidigare under året hade vi träffat en man som berättade att han hade ett hus i Stockholms skärgård som gick att hyra. Sagt och gjort – båten gick till Norröra, långt norrut i skärgården.
Rödlöga
På Norröra hann vi med några riktigt sköna dagar och gjorde några små utflykter med båten som ingick i hyran.
En dag bestämde vi oss för en lite längre tur, bland annat till Rödlöga – en liten ö långt ute i havsbandet och den östligaste ö man överhuvudtaget kan ta sig till med reguljär båttrafik.
Vi kom fram runt tolv och köpte glass i den lilla butiken vid ångbåtsbryggan. Sedan bestämde vi oss för att ta en promenad.
Vi hann inte gå mer än några minuter från bryggan innan något oerhört smärtsamt brände till i min högra fot.
Jag skrek, förmodligen både av smärta och av chock, och hann tänka:
“Oj, vilken stor tagg eller gren som måste sticka rakt igenom foten.”
Men när jag tittade ner såg jag ingenting.
Absolut ingenting.
Jag förstod att något hade hänt, men inte vad. På haltande ben tog jag mig tillbaka mot bryggan, ungefär 150 meter bort.
När jag kom fram rusade några människor fram och ville hjälpa till. Jag lade mig på en klippa och fick hjälp att lägga upp foten i högläge, eftersom jag redan kände hur den började svullna.
Lasse är den första personen som kliver in i situationen fullt ut.
Han tittar på foten och ser några blodfläckar på insidan. Han tvättar bort dem och pekar på två tydliga prickar.
– Du har blivit ormbiten.
– Va? Ormbiten? Är det sant? Hur kan det ha gått till? Jag såg ju inte ens någon orm.
Öns sjuksköterska Eva blir snabbt kallad till platsen. Just då mår jag fortfarande ganska bra, och jag försöker övertyga henne om att det är lugnt – det här är inget farligt.
Hon verkar däremot tänka något helt annat. Även om jag mår bra nu kommer jag förmodligen inte att göra det om en stund.
Det skulle visa sig att hon hade helt rätt.
Efter ytterligare några minuter känner jag hur det börjar klia i halsen och hur jag sakta sväller upp i svalget. Först tror jag att det var nötter i glassen. Eftersom jag är nötallergiker så är man alltid extra uppmärksam på det, men efter en snabb koll på förpackningen så verkar det ändå inte vara glassen som var problemet.
Det var uppenbarligen ormgiftet jag reagerade på.
Eva vill genast ge mig cortisontabletter som hon har till hands. Hon ringer SOS Alarm för att kontrollera att hon får göra det. Svaret blir nej. Det får bara en läkare ordinera.
Men Eva tycker att situationen ser betydligt allvarligare ut än vad de gör. Hon förbereder medicinen ändå. Kort därefter beskriver hon hur snabbt jag svullnar upp i halsen.
Då ändrar SOS Alarm bedömning och skickar ambulanshelikoptern.
Klockan är ungefär 12.25.
Samtidigt blir jag sämre väldigt fort.
Hela kroppen reagerar kraftigt på ormgiftet, och ganska snart är den svullna foten mitt minsta problem.
Ögonen svullnar upp och efter en stund kan jag i princip inte se. Tungan svullnar också, och det blir svårt att prata. Dessutom får jag fruktansvärt ont i magen.
Det är en typ av magsmärta som jag aldrig tidigare upplevt, och där och då förstår jag inte ens varför jag har ont i magen.
Smärtan blir bara värre och värre tills jag börjar kräkas.
Rejält.
Efter att jag kräkts någon gång kommer Eva tillbaka med de upplösta cortisontabletterna i en liten mugg.
Jag försöker dricka. Problemet är bara att jag nästan omedelbart kräks igen. Då inser jag att det inte kommer att fungera.
Rädd
Jag försöker hålla mig lugn så gott jag kan.
För bara en kvart sedan låg jag på bryggan med foten i högläge, skämtade med alla runt omkring och var på mitt bästa humör. Nu är jag inte lika kaxig.
Jag kan inte se, knappt prata och det blir svårare och svårare att andas.
Då blir jag rädd. Riktigt rädd.
Jag vet att helikoptern är på väg, men jag har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta. Till Rödlöga tog det fyra timmar med färja. Hur lång tid tar det för en helikopter? En timme? Tio minuter?
Då händer något som jag aldrig glömmer.
När rädslan verkligen tar tag i mig, när jag känner att jag inte längre klarar av att hålla mig lugn, sträcker jag ut vänster hand mot Lasse och säger:
– Lasse… nu måste du hålla min hand. Håll mig i handen.
Han tar min hand. Bara den beröringen gjorde att jag plötsligt inte var lika rädd.
Märkligt.
Helikoptern kommer
Så ligger jag en bra stund. Jag gör allt jag kan för att andas lugnt, hålla mig vid medvetande och framför allt inte drabbas av panik.
Jag vet att jag vid ett tillfälle också ber Linda att be en bön att det här ska sluta bra.
Runt 12.45 landar helikoptern med en läkare och en narkossköterska ombord.
När de kommer gående mot mig ser de nästan irriterande lugna ut. Men när de får syn på mig förändras allt.
De frågar Lasse och Eva vad som hänt, ger mig syrgas, dropp, cortison och förbereder för avfärd.
Jag märker att jag får några sprutor och lyckas fråga:
– Har jag fått cortison intravenöst? Har jag fått det?
– Ja, det har du, svarade narkossköterskan.
Av nån anledning förstod jag att det var det viktigaste just då.
Ambulanspersonalens närvaro gör att jag plötsligt känner mig trygg. För första gången sedan bettet känner jag att någon annan har tagit över ansvaret. Då börjar läkaren klappa mig ganska hårt på kinden och säger att det är viktigt att jag håller mig vaken.
Jag kämpar på, och narkossköterskan ropar upp helikopterpiloten och ber honom flytta helikoptern närmare för att jag kan inte bäras så långt. Flygningen in till Karolinska tar nog inte mer än 15–20 minuter.
Magsmärtorna har fortfarande inte släppt, så jag fortsätter att kräkas med jämna mellanrum.
På sjukhuset
Väl inne på akutmottagningen, någon gång runt 13.15, får jag äntligen smärtstillande. Tydligen får inte helikopterpersonalen ge det ute på fältet av någon anledning.
Här händer också en massa annat som jag inte riktigt har klart för mig. Jag är rejält omtöcknad, men jag minns att man behöver hämta ormserum.
Det visar sig inte vara helt enkelt. Det används så sällan att personalen till och med verkar osäker på var det förvaras.
Efter en stunds akutvård får jag komma upp på en vanlig vårdavdelning.
En läkare kommer in och säger:
– Det här ska nog gå bra. Vi behåller dig över natten så att vi ser att svullnaden i halsen och foten går ner. Sedan får du nog åka hem i morgon.
Men detta var bara början.
Svullnaden i halsen gick ner redan efter drygt ett dygn.
Foten gjorde det inte. Den bara fortsatte att svälla.
Svullnaden spred sig längre och längre upp i benet, och efter två dygn var jag svullen ända upp till bäckenet.
Trycket i benet var då så högt att det inte ens gick att tänka på att sätta ner foten.
Trots det gjorde man ett försök att få mig på benen. Det tog bara några sekunder innan försöket avbröts. Smärtan var så intensiv att jag kastade mig tillbaka i sängen, och en sköterska sprang in och gav mig morfin direkt i blodet.
Operation
Någon natt senare vaknar jag med fruktansvärd smärta i benet. Efter ytterligare 10 mg morfin intravenöst tillkallas en ortopedläkare.
Han konstaterar ganska snabbt att man måste operera. Trycket i benet är alldeles för högt och han bedömer att risken är stor att jag ska drabbas av compartment syndrome – att musklerna tar permanent skada av trycket.
Planen är att öppna benet och foten på tre ställen.
Några timmar senare rullas jag upp till operationsavdelningen där jag möts av en hel samling människor klädda för operation.
Jag får ryggmärgsbedövning och körs in på operationssalen.
Väl där ändrar sig kirurgen. I stället för tre snitt beslutar han sig för att bara öppna foten. Man lägger ett snitt mitt över foten och lämnar såret öppet, täckt av ett tunt bandage under några dygn, för att minska trycket.
Några dagar senare, när foten är sydd igen, kommer läkaren tillbaka och mäter benet på några olika ställen. Han blir bekymrad. Den här gången misstänker han en blodpropp och skickar mig på röntgen.
Efter undersökningar två dagar i rad kan man lyckligtvis konstatera att det inte är någon blodpropp.
Vid det här laget har personalen på Karolinska börjat jämföra mitt fall med tidigare huggormsbett.
De lyckas inte hitta något dokumenterat fall där en vuxen person reagerat så kraftigt.
Det leder till en strid ström av läkare, sköterskor, ortopeder och andra som tittar in mest för att se den märkliga patienten.
Nästa gång jag är med om något liknande tänker jag ta betalt per titt.
Rehabilitering på Röda Korsets sjukhus
Efter drygt en vecka på Karolinska börjar svullnaden äntligen ge med sig. Eftersom jag fortfarande inte kan gå skickas jag vidare till rehabilitering på Röda Korsets sjukhus.
När jag kommer dit hamnar jag på rum med en kille från Irak. Han har inga ben – dem har han blivit av med i kriget. När jag rullas in i rummet reagerar han direkt, pekar på mitt ben och frågar på halvdålig engelska:
“Vad har hänt med dig?”.
Jag svarar att jag blivit ormbiten, varpå han blir riktigt upprörd, slänger ut armarna i en yvig gest och utbrister “Det måste gjort jätteont”. Jag kan inte annat peka på hans stumpar till ben och svara nåt i stil med “Jamen durå, hur ont måste inte du ha haft.”
Där börjar ett samtal där jag fick höra hur han blev av med sina ben, blev dåligt behandlad på nåt provisoriskt sjukhus och sedan flydde till Sverige. Det tog fem månader på lastbilsflak.
För första gången i livet satt jag i rullstol på riktigt. Bara det var en upplevelse i sig. Men jämfört med många andra patienter på avdelningen var jag lindrigt skadad. Man blev ganska snabbt ödmjuk när man insåg hur lång resa vissa andra hade framför sig.
På Röda Korset tog det ytterligare en vecka innan jag ens kunde gå korta sträckor, men till slut blev jag i alla fall utskriven och fick åka hem. Därefter gick jag på kryckor i två månader, och hade stödstrumpa nästan fram till jul.
Epilog
Det blev en mycket märklig historia, och även om det är svårt att tro så har jag fortfarande men av svullnaden. Om jag går eller står länge, särskilt i varmt klimat, då sväller foten lätt upp och jag kan få lite ont. Inget som besvärar mig nämnvärt, men det blir alltid en tydlig påminnelse.
Kanske tror man att jag helst skulle vilja vara utan den här händelsen. Men så är det faktiskt inte. Den betydde mycket för mig, och gör det fortfarande. Redan efter några dagar på Karolinska infann sig en stark känsla av tacksamhet som jag egentligen aldrig blivit av med.
Jag tänkte på Eva och Lasse, som jag fortfarande tycker förvandlades till två änglar under den där timmen ute på Rödlöga. Jag tänkte på läkaren och narkossköterskan från ambulanshelikoptern, på all sjukhuspersonal och på familj och vänner som fanns där när jag behövde dem.
Jag tror att upplevelsen förändrade mitt sätt att se på livet. Inte över en natt, och kanske inte på något dramatiskt sätt. Men den blev början på något som fortfarande pågår. Jag hoppas faktiskt att den resan aldrig riktigt tar slut.
Fakta om ormbett
Huggormen är den enda vilda giftormen som finns i Sverige. Varje år vårdas upp till 400 personer för huggormsbett på svenska sjukhus. Det är vanligast med huggormsbett mellan april och oktober. Cirka 20–30 % av dem som vårdas får måttliga eller allvarliga symtom. Andra får lindriga besvär eller inga symtom alls.
Mortaliteten av huggormsbett är väldigt låg, inte minst med införandet av säkra antiserum under 80-talet.
Så, då var helgen i New York över – det var intensivt men väldigt roligt. New York är helt klart min favoritstad och jag åker gärna hit så ofta jag har en vettigt skäl. (För er som läst bloggen tidigare vet att det räcker med en konsert som lockar.) Det här var första gången som By Grace besökte stan och förväntningarna i kören var höga.
Efter incheckning på hotellet var fredagen helt ledig. Ganska skönt, för det gav oss en dryg halvdag och en hel kväll som vi kunde spendera som vi ville. Jag och Öjebrandt drog direkt ner till Chinatown för att leta lite smått och gott. Lite SOHO honn vi också med, sen hamnade vi på japansk restaurang för middag tillsammans med hela gänget. Några av oss åkte till Jazz Standards på 27:e gatan för att lyssna på Branford Marsalis, men det var alldeles för lång kö. I stället anknöt vi till resten av gänget på en rooftop bar på femte avenyn – grym utsikt över en upplyst Empire State Building. Temperaturen var perfekt så det var inga problem att sitta i t-shirt till en bit efter midnatt.
På lördagen drog jag och Emil till Greenwich Village för att kolla lite skivor. Grymt härlig stadsdel, men det finns alldeles för bra skivaffärer för mitt (läs: min plånboks) eget bästa. Naturligtvis sprang jag på en sällsynt Al Jarreau-utgåva på vinyl – tre skivor från en radioinspelning 1982 som egentligen inte var menad att ges ut. Helt i nyskick. Bara toppmusiker i bandet, så det blir intressant att lyssna igenom.
Snabbt tillbaks till hotellet för avresa till norra Queens där vi skulle gästa i Jeff Wheelers kyrka på kvällen. Det är en liten liten kyrka i ett svart villaområde. Litet och pittoreskt. Go feeling, men ganska dåliga förutsättningar och dåligt ljud. Extra kul var dock Natalie Regins dök upp. Hon spelar i Cynthia Hales kyrka i Atlanta och är också en av Donnie McClurkins keyboardister. Hon är bekant med oss sedan tidigare Atlanda-besök.
Söndag i New Jersey och Long Island
Resans absoluta höjdpunkt skulle (inte helt oväntat) infinna sig på den avslutande söndagen i N.Y. På morgonen gick vi upp orimligt tidigt för att åka ut till First Baptist Church i Somerset, New Jersey där första gudstjänsten började redan 07.00. Det var en stor nybyggd kyrka i ett tämligen rikt område, i alla fall av villorna omkring att döma. Vilken skön församling – härliga människor och en pastor som verkligen gillade oss, inte bara i ord utan också i handling. När han fick höra att vi bara skulle sjunga på första av deras gudstjänster (första av tre) för att vi skulle hinna till Donnie McClurkins kyrka, då säger han att han ska ringa Donnie på en gång och säga att vi kommer komma sent. Vi trodde han skojade, men mycket riktigt så gör han det. Så det hela slutade med att vi är kvar i början av den andra gudstjänsten klockan 09.00 också. Återigen – vilken känsla att spela gospel i de här kyrkorna. Även om medelåldern är betydligt högre här än de som lyssnar på gospel i Sverige så är det ingen tvekan – alla hänger med, oavsett om man är 40, 50 eller 70 år gammal. Alla kan låtarna. Amazing!
Sen var det dags för en liten dröm att gå i uppfyllelse. Ända sedan 1998 när jag hörde Donnie McClurkin första gången så har jag gillat hans röst och hans uttryck. Första gången jag såg honom live var i Washington på Gospel Heritage. För två år sedan stötte vi på honom på en annan turné, då i Lansing, Michigan. Den gången fick vi träffa honom efteråt och sjunga för honom lite a capella. Det ledde till att vi nu skulle till hans kyrka och medverka. Och vilken succé det blev!
När vi drog igång Souled out ställer sig 1500 pers i lokalen upp och går igång på alla cylindrar. Och som det sjöngs och spelades – galet kul. Natalie Regins hängde in på tredje keyboard och kyrkans slagverkare backade upp Öjebrandt bakom batteriet. Mr McClurkin själv gick igång så till den milda grad att han började önska låtar av oss på stående fot – som tur var kunde vi dom, så det var bara att räkna in och köra. En fantastisk upplevelse. Jag har ett gäng videoklipp som jag hoppas kunna lägga upp senare. Donnie sa att vi är välkomna närsomhelst för att göra en hel konsert i hans kyrka – ett skönt statement från en av de absolut största i branchen.
Det är inte helt lätt att förklara hur det är att sjunga och spela gospel i gospelns hemland. Det måste egentligen upplevas, men jag vill ändå skriva några rader och försöka berätta.
Först och främst, gospelmusik är i allt väsentligt gudstjänstmusik. Det innefattar alltså all musik alltifrån psalmer, sånger under kollekt, sånger under nattvard och så vidare. I Sverige är gospel nästan uteslutande konsertmusik. På en gospelkonsert i Sverige sitter publiken i bänken och på sin höjd nickas det lite gillande lite nu och då. Helst sitter man en bit bak och fyller på framåt om det behövs. Sen när körledaren påannonserar sista låten är det inte ovanligt att publiken ställer sig upp för att inte framstå som alltför ointresserad.
I gospelkyrkor i USA är det annorlunda – här är det självklart att församlingen stämmer in i låtarna direkt. Inte för att göra de som står på scenen glada utan för att det är gudstjänstmusik – man sjunger tillsammans, precis som man sjunger psalmerna tillsammans i vilken kyrka som helst. Vi som pysslar med gospel i Sverige gör vad vi kan för att förklara detta, allt för att komma bort från konsertformen och för att förändra synen på vad gospelmusik är och vad den har för funktion.
En av de vanligaste frågorna som jag får när man berättar att man har varit på turné med en svensk gospelkör i USA är “Hur funkar det egentligen – hur kan ni turnera där? Är inte alla amerikanska körer såå mycket bättre?”. För det första, vi turnerar inte riktigt på det sätt man kanske tänker sig – vi fyller inte stora konsertlokaler som folk löser biljetter till. Vi besöker en massa olika kyrkor och medverkar på gudstjänster, konserter och andra samlingar som ingår i deras församlingsliv. Visst gör vi vanliga konserter också, men sällan helt själva.
När det gäller jämförelse mellan vad som låter bättre eller sämre så vill jag påstå att det är i mycket större grad en svensk företeelse än en amerikansk. Varför jämföra hur gudstjänstmusiken framförs? Är det troligt att en församling i en gospelkyrka i USA skulle sitta med armarna i kors och fundera varför soundet är lite annorlunda och därför inte sjunga med? Nej, självklart inte. Tvärtom uppfattas en svensk kör som sjunger deras gudstjänstmusik som nåt ganska coolt och inspirerande, även om soundet förstås är annorlunda i deras öron. Och sen är det verkligen inte så att alla gospelkörer (eller komp heller för den delen) i USA låter fantastiskt.
En av By Grace fördelar är att repertoaren alltid speglar det som just nu är populärt i USA. På så sätt blir det nästan alltid en omedelbar respons när låtarna startar – de flesta kan redan materialet och kan sjunga med. Skulle man komma med idel svenska gospellåtar med svenskt sound och form, ja då skulle vi nog i högre grad mötas av en sittande publik även här. Å andras sidan så vet jag att responsen efteråt inte behöver bli mindre – det blir alltid uppskattat hursomhelst.
Det går alltså fint att turnera med svenska körer i USA. Sen är syftet med att vi åker hit inte bara att sjunga för dem utan minst lika mycket för att inspireras och ta med oss tillbaks något hem till Sverige och den svenska publiken.