Pilgrimsresan

Bokläsande går i vågor för många, så också för mig. Senaste tiden har jag dessutom haft ett par tre böcker igång samtidigt vilket jag inte tror är bra.

I dag läste jag ut en bok som jag fått på rekommendation – Paulo Coelhos “Pilgrimsresan”. Det skulle verkligen kunna vara en bok som passar mig eftersom jag gärna läser böcker som handlar om människans sökande efter nånting större i tillvaron eller böcker som tar itu med människans inre. Den här boken, som är Coelhos första, beskriver hans egen pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. Han går med en mästare som längs vägen lär honom ett antal enkla övningar för att lämna sina mänskliga begränsningar, inse det stora i tillvaron och till slut nå sitt svärd, som är själva målet för resan.

Boken fångar tyvärr inte mig någon gång. Även om det är en fascinerande berättelse så blir det till stor del lite för konturlöst. Vissa andra läsare (recensioner på nätet) beskriver den som lite för flummig, och det är den säkert för de som tror att det vi ser, hör och kan ta på är det enda som existerar. För den som besitter någon form av personlig tro eller åtminstone har ett intresse för att det kan finnas nåt övernaturligt i vår vardag så innehåller den en hel del läsvärda tankar. Men för att man verkligen ska bli biten behövs nåt mer, nåt som verkligen bär intresset genom hela boken till slut. Nåt sånt finns tyvärr inte.

Författaren är dock en av världens mest läsa (80 milj böcker) och har bland annat skrivit Alkemisten, som vad jag förstår är hans mest uppskattade verk. Jag borde hoppat över den här och och läst den istället.