För mig kommer sommaren 2005 alltid att vara förknippad med en enda händelse. Det var sommaren då jag blev biten av en huggorm – en upplevelse som kom att prägla mitt liv på flera sätt. Det här är berättelsen om den dagen och veckorna som följde. Jag har främst skrivit ner detta för min egen skull, men kanske kan det också vara till stöd för någon annan som råkar ut för något liknande.
Utflykt till Rödlöga
Det hela började den 3 juli 2005. Vi var på väg ut till Stockholms skärgård för att njuta av sommar, semester och sol. Tidigare under året hade vi träffat en man som berättade att han hyrde ut ett hus på Norröra – den ö som ofta kallas “Saltkråkan” eftersom tv-serien spelades in där.
Efter några härliga dagar på Norröra, där vi gjorde små båtturer med jollen som ingick i hyran, bestämde vi oss för en längre utflykt. Målet var Rödlöga – en av de allra östligaste öarna i skärgården som nås med reguljär båttrafik. Vi anlände strax före lunch och köpte glass i den lilla butiken vid ångbåtsbryggan innan vi gav oss ut på en promenad.
Vi hann inte gå många meter innan något plötsligt stack till med en fruktansvärd smärta i min högra fot. Jag skrek – antagligen både av smärta och chock – och hann tänka att jag trampat på en stor tagg eller gren. Men när jag tittade ner såg jag… ingenting. Bara smärta.
Jag började halta tillbaka mot bryggan, drygt 150 meter bort, där några människor snabbt kom fram för att hjälpa till. Jag lade mig på en klippa och fick foten i högläge. Den svullnade redan. En man vid namn Lasse var den första som verkligen tog in situationen. Han såg några blodfläckar, tvättade bort dem och pekade på två tydliga märken.
– Du har blivit ormbiten, sa han.
Jag stirrade på honom.
– Va? Ormbiten? Hur då? Jag såg ju ingen orm.
Giftet sprider sig
Det tog kanske tio–femton minuter innan jag verkligen förstod vad som hänt. Troligtvis hade ormen – troligen en ung huggorm, en så kallad esping – inte hunnit uppfatta mina fotsteg och reagerade i panik.
Öns sjuksköterska Eva kallades till platsen. Jag mådde fortfarande ganska bra och försökte övertyga henne om att det här nog inte var så farligt. Men hon tänkte tvärtom – att det kunde bli allvarligt mycket snabbt. Och hon fick rätt.
Snart började det klia i halsen. Jag tänkte att det kunde ha varit glassen – jag är nötallergiker – men ingredienserna stämde inte. Det visade sig att jag var allergisk mot själva ormgiftet. Eva ville ge mig cortison men ringde först SOS Alarm för att få klartecken. De sa nej – endast läkare får ge sådan medicin. Eva tvekade inte. När svullnaden i halsen tilltog tog hon beslutet ändå. Och när hon rapporterade läget en stund senare beslutade SOS att skicka helikopter. Klockan var då runt 12.25.
Under tiden försämrades mitt tillstånd snabbt. Ögonen svullnade upp tills jag knappt kunde se. Tungan svällde, magen började värka på ett nytt, obehagligt sätt – och jag började kräkas. Eva gav mig cortison i vätskeform, men jag kräktes upp det direkt.
Räddningen närmar sig
Jag försökte hålla mig lugn, men nu blev jag rädd på riktigt. Jag kunde varken prata ordentligt eller se, och varje andetag blev tyngre. Jag visste att helikoptern var på väg, men inte när den skulle komma.
När paniken började ta över sträckte jag upp handen mot Lasse och sa:
– Lasse, du måste hålla min hand. Håll mig i handen.
Han tog min hand – och med ens blev jag lugnare. Det var som att all rädsla lättade bara lite av den där enkla beröringen.
Helikoptern kommer
Helikoptern landade runt 12.45. Ombord fanns en läkare och en narkossköterska. De var först nästan för lugna – tills de såg mig. Snart fick jag syrgas, dropp och cortison. Jag frågade med svag röst:
– Har jag fått cortison intravenöst?
– Ja, det har du, svarade sjuksköterskan.
Det var som om den vetskapen räckte för att jag äntligen kunde slappna av. Jag började tappa medvetandet, men läkaren klappade mig på kinden och uppmanade mig att hålla mig vaken.
Flygningen till Karolinska tog knappt 20 minuter. Jag kräktes fortfarande under resan.
Akutmottagningen
Vi landade runt 13.15. Först då fick jag smärtstillande. Jag var omtöcknad, men minns att det tog ett tag att hitta ormserum – det används så sällan att man inte ens var säker på var det fanns.
Jag blev inlagd på en akutvårdsavdelning. En läkare sade lugnande:
– Det här kommer nog gå bra. Vi behåller dig över natten för att se att svullnaden går ner.
Men det var bara början.
Operationen
Svullnaden i halsen gick ner efter ett drygt dygn. Men foten – och sedan hela benet – svullnade kraftigt. Efter två dygn var benet svullet upp till höften. Smärtan var enorm. Ett försök att få mig att stå slutade i morfininjektion.
En natt vaknade jag med fruktansvärd smärta. Ortopedläkaren konstaterade att trycket var så högt att det fanns risk för “compartment syndrome” – där muskelvävnad kan skadas permanent. Jag rullades upp till operation. Där gjorde man ett snitt i foten för att lätta på trycket.
Några dagar senare misstänkte man även blodpropp, men det uteslöts efter två dagars röntgen.
Personalen konstaterade att det här var det allvarligaste ormbettet de någonsin behandlat på Karolinska.
Rehabilitering på Röda Korsets sjukhus
Efter en vecka på Karolinska skickades jag till Röda Korsets sjukhus. Jag kunde fortfarande inte gå. Där delade jag rum med en man från Irak som förlorat båda benen i kriget. När han fick höra att jag blivit ormbiten utbrast han:
– Det måste ha gjort jätteont!
Jag pekade på hans benstumpar och svarade:
– Men du då – hur ont måste inte du ha haft?
Vi pratade länge. Det blev början på en berättelse om hans flykt till Sverige – fem månader på lastbilsflak.
Det var första gången i mitt liv jag satt i rullstol – på riktigt. Men jämfört med många andra patienter insåg jag snabbt att jag ändå hade klarat mig lindrigt.
Efter en vecka kunde jag gå kortare sträckor. Jag skrevs ut, gick med kryckor i två månader, och hade stödstrumpa ända fram till jul.
Epilog
Det blev en märklig historia. Än idag – många år senare – kan min fot svullna upp om jag står eller går länge, särskilt i varmt väder. Det är inget jag lider av, men det är en påminnelse.
Märkligt nog skulle jag inte vilja vara utan den här upplevelsen. Den betydde mycket. Redan efter några dagar på sjukhus fylldes jag av en stark tacksamhet. För Eva och Lasse – som blev mina skyddsänglar den dagen. För ambulanshelikoptern. För sjukvårdspersonalen. För min familj.
För mig markerade den här händelsen början på en inre resa som ännu pågår. Jag ser fortfarande inte målet – och jag hoppas att det dröjer.
Fakta om ormbett
Huggormen är den enda vilda giftormen som finns i Sverige. Varje år vårdas upp till 200 personer (barn och vuxna) för huggormsbett på svenska sjukhus. Det är vanligast med huggormsbett mellan april och oktober.
(Källa: http://www.growingpeople.se/templates/Page.aspx?id=2582).
Mortaliteten av huggormsbett är ca 1-2 promille, vilket innebär i princip ett dödsfall var tionde år. I Europa dör ca 30-50 personer per år av huggormsbett.
(Källa: http://www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=1674)
Leave a Reply