Tag: huggorm

För mig kommer sommaren 2005 för alltid att vara förknippad med en enskild händelse. Det var den sommaren jag blev biten av en huggorm – något som på olika sätt har präglat mitt liv sedan dess.

Det finns mängder av små detaljer och anekdoter som jag aldrig skrivit ner. Här blir det mest de stora dragen, och lite mer detaljer där jag tycker att de hör hemma.

Från början skrev jag egentligen ner det här mest för min egen skull, för att minnas. Men kanske kan det också vara intressant för någon annan som råkar ut för något liknande.

---

Resan började den 3 juli 2005. Vi skulle åka ut i Stockholms skärgård för att njuta av semester, sommar och sol.

Tidigare under året hade vi träffat en man som berättade att han hade ett hus i Stockholms skärgård som gick att hyra. Sagt och gjort – båten gick till Norröra, långt norrut i skärgården.

Rödlöga

På Norröra hann vi med några riktigt sköna dagar och gjorde några små utflykter med båten som ingick i hyran.

En dag bestämde vi oss för en lite längre tur, bland annat till Rödlöga – en liten ö långt ute i havsbandet och den östligaste ö man överhuvudtaget kan ta sig till med reguljär båttrafik.

Vi kom fram runt tolv och köpte glass i den lilla butiken vid ångbåtsbryggan. Sedan bestämde vi oss för att ta en promenad.

Vi hann inte gå mer än några minuter från bryggan innan något oerhört smärtsamt brände till i min högra fot.

Jag skrek, förmodligen både av smärta och av chock, och hann tänka:

“Oj, vilken stor tagg eller gren som måste sticka rakt igenom foten.”

Men när jag tittade ner såg jag ingenting.

Absolut ingenting.

Jag förstod att något hade hänt, men inte vad. På haltande ben tog jag mig tillbaka mot bryggan, ungefär 150 meter bort.

När jag kom fram rusade några människor fram och ville hjälpa till. Jag lade mig på en klippa och fick hjälp att lägga upp foten i högläge, eftersom jag redan kände hur den började svullna.

Lasse är den första personen som kliver in i situationen fullt ut.

Han tittar på foten och ser några blodfläckar på insidan. Han tvättar bort dem och pekar på två tydliga prickar.

– Du har blivit ormbiten.

– Va? Ormbiten? Är det sant? Hur kan det ha gått till? Jag såg ju inte ens någon orm.

Öns sjuksköterska Eva blir snabbt kallad till platsen. Just då mår jag fortfarande ganska bra, och jag försöker övertyga henne om att det är lugnt – det här är inget farligt.

Hon verkar däremot tänka något helt annat. Även om jag mår bra nu kommer jag förmodligen inte att göra det om en stund.

Det skulle visa sig att hon hade helt rätt.

Efter ytterligare några minuter känner jag hur det börjar klia i halsen och hur jag sakta sväller upp i svalget. Först tror jag att det var nötter i glassen. Eftersom jag är nötallergiker så är man alltid extra uppmärksam på det, men efter en snabb koll på förpackningen så verkar det ändå inte vara glassen som var problemet.

Det var uppenbarligen ormgiftet jag reagerade på.

Eva vill genast ge mig cortisontabletter som hon har till hands. Hon ringer SOS Alarm för att kontrollera att hon får göra det. Svaret blir nej. Det får bara en läkare ordinera.

Men Eva tycker att situationen ser betydligt allvarligare ut än vad de gör. Hon förbereder medicinen ändå. Kort därefter beskriver hon hur snabbt jag svullnar upp i halsen.

Då ändrar SOS Alarm bedömning och skickar ambulanshelikoptern.

Klockan är ungefär 12.25.

Samtidigt blir jag sämre väldigt fort.

Hela kroppen reagerar kraftigt på ormgiftet, och ganska snart är den svullna foten mitt minsta problem.

Ögonen svullnar upp och efter en stund kan jag i princip inte se. Tungan svullnar också, och det blir svårt att prata. Dessutom får jag fruktansvärt ont i magen.

Det är en typ av magsmärta som jag aldrig tidigare upplevt, och där och då förstår jag inte ens varför jag har ont i magen.

Smärtan blir bara värre och värre tills jag börjar kräkas.

Rejält.

Efter att jag kräkts någon gång kommer Eva tillbaka med de upplösta cortisontabletterna i en liten mugg.

Jag försöker dricka. Problemet är bara att jag nästan omedelbart kräks igen. Då inser jag att det inte kommer att fungera.

Rädd

Jag försöker hålla mig lugn så gott jag kan.

För bara en kvart sedan låg jag på bryggan med foten i högläge, skämtade med alla runt omkring och var på mitt bästa humör. Nu är jag inte lika kaxig.

Jag kan inte se, knappt prata och det blir svårare och svårare att andas.

Då blir jag rädd. Riktigt rädd.

Jag vet att helikoptern är på väg, men jag har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta. Till Rödlöga tog det fyra timmar med färja. Hur lång tid tar det för en helikopter? En timme? Tio minuter?

Då händer något som jag aldrig glömmer.

När rädslan verkligen tar tag i mig, när jag känner att jag inte längre klarar av att hålla mig lugn, sträcker jag ut vänster hand mot Lasse och säger:

– Lasse… nu måste du hålla min hand. Håll mig i handen.

Han tar min hand. Bara den beröringen gjorde att jag plötsligt inte var lika rädd.

Märkligt.

Helikoptern kommer

Så ligger jag en bra stund. Jag gör allt jag kan för att andas lugnt, hålla mig vid medvetande och framför allt inte drabbas av panik.

Jag vet att jag vid ett tillfälle också ber Linda att be en bön att det här ska sluta bra.

Runt 12.45 landar helikoptern med en läkare och en narkossköterska ombord.

När de kommer gående mot mig ser de nästan irriterande lugna ut. Men när de får syn på mig förändras allt.

De frågar Lasse och Eva vad som hänt, ger mig syrgas, dropp, cortison och förbereder för avfärd.

Jag märker att jag får några sprutor och lyckas fråga:

– Har jag fått cortison intravenöst? Har jag fått det?

– Ja, det har du, svarade narkossköterskan.

Av nån anledning förstod jag att det var det viktigaste just då.

Ambulanspersonalens närvaro gör att jag plötsligt känner mig trygg. För första gången sedan bettet känner jag att någon annan har tagit över ansvaret. Då börjar läkaren klappa mig ganska hårt på kinden och säger att det är viktigt att jag håller mig vaken.

Jag kämpar på, och narkossköterskan ropar upp helikopterpiloten och ber honom flytta helikoptern närmare för att jag kan inte bäras så långt. Flygningen in till Karolinska tar nog inte mer än 15–20 minuter.

Magsmärtorna har fortfarande inte släppt, så jag fortsätter att kräkas med jämna mellanrum.

På sjukhuset

Väl inne på akutmottagningen, någon gång runt 13.15, får jag äntligen smärtstillande. Tydligen får inte helikopterpersonalen ge det ute på fältet av någon anledning.

Här händer också en massa annat som jag inte riktigt har klart för mig. Jag är rejält omtöcknad, men jag minns att man behöver hämta ormserum.

Det visar sig inte vara helt enkelt. Det används så sällan att personalen till och med verkar osäker på var det förvaras.

Efter en stunds akutvård får jag komma upp på en vanlig vårdavdelning.

En läkare kommer in och säger:

– Det här ska nog gå bra. Vi behåller dig över natten så att vi ser att svullnaden i halsen och foten går ner. Sedan får du nog åka hem i morgon.

Men detta var bara början.

Svullnaden i halsen gick ner redan efter drygt ett dygn.

Foten gjorde det inte. Den bara fortsatte att svälla.

Svullnaden spred sig längre och längre upp i benet, och efter två dygn var jag svullen ända upp till bäckenet.

Trycket i benet var då så högt att det inte ens gick att tänka på att sätta ner foten.

Trots det gjorde man ett försök att få mig på benen. Det tog bara några sekunder innan försöket avbröts. Smärtan var så intensiv att jag kastade mig tillbaka i sängen, och en sköterska sprang in och gav mig morfin direkt i blodet.

Operation

Någon natt senare vaknar jag med fruktansvärd smärta i benet. Efter ytterligare 10 mg morfin intravenöst tillkallas en ortopedläkare.

Han konstaterar ganska snabbt att man måste operera. Trycket i benet är alldeles för högt och han bedömer att risken är stor att jag ska drabbas av compartment syndrome – att musklerna tar permanent skada av trycket.

Planen är att öppna benet och foten på tre ställen.

Några timmar senare rullas jag upp till operationsavdelningen där jag möts av en hel samling människor klädda för operation.

Jag får ryggmärgsbedövning och körs in på operationssalen.

Väl där ändrar sig kirurgen. I stället för tre snitt beslutar han sig för att bara öppna foten. Man lägger ett snitt mitt över foten och lämnar såret öppet, täckt av ett tunt bandage under några dygn, för att minska trycket.

Några dagar senare, när foten är sydd igen, kommer läkaren tillbaka och mäter benet på några olika ställen. Han blir bekymrad. Den här gången misstänker han en blodpropp och skickar mig på röntgen.

Efter undersökningar två dagar i rad kan man lyckligtvis konstatera att det inte är någon blodpropp.

Vid det här laget har personalen på Karolinska börjat jämföra mitt fall med tidigare huggormsbett.

De lyckas inte hitta något dokumenterat fall där en vuxen person reagerat så kraftigt.

Det leder till en strid ström av läkare, sköterskor, ortopeder och andra som tittar in mest för att se den märkliga patienten.

Nästa gång jag är med om något liknande tänker jag ta betalt per titt.

Rehabilitering på Röda Korsets sjukhus

Efter drygt en vecka på Karolinska börjar svullnaden äntligen ge med sig. Eftersom jag fortfarande inte kan gå skickas jag vidare till rehabilitering på Röda Korsets sjukhus.

När jag kommer dit hamnar jag på rum med en kille från Irak. Han har inga ben – dem har han blivit av med i kriget. När jag rullas in i rummet reagerar han direkt, pekar på mitt ben och frågar på halvdålig engelska:

“Vad har hänt med dig?”.

Jag svarar att jag blivit ormbiten, varpå han blir riktigt upprörd, slänger ut armarna i en yvig gest och utbrister “Det måste gjort jätteont”. Jag kan inte annat peka på hans stumpar till ben och svara nåt i stil med “Jamen durå, hur ont måste inte du ha haft.”

Där börjar ett samtal där jag fick höra hur han blev av med sina ben, blev dåligt behandlad på nåt provisoriskt sjukhus och sedan flydde till Sverige. Det tog fem månader på lastbilsflak.

För första gången i livet satt jag i rullstol på riktigt. Bara det var en upplevelse i sig. Men jämfört med många andra patienter på avdelningen var jag lindrigt skadad. Man blev ganska snabbt ödmjuk när man insåg hur lång resa vissa andra hade framför sig.

På Röda Korset tog det ytterligare en vecka innan jag ens kunde gå korta sträckor, men till slut blev jag i alla fall utskriven och fick åka hem. Därefter gick jag på kryckor i två månader, och hade stödstrumpa nästan fram till jul.

Epilog

Det blev en mycket märklig historia, och även om det är svårt att tro så har jag fortfarande men av svullnaden. Om jag går eller står länge, särskilt i varmt klimat, då sväller foten lätt upp och jag kan få lite ont. Inget som besvärar mig nämnvärt, men det blir alltid en tydlig påminnelse.

Kanske tror man att jag helst skulle vilja vara utan den här händelsen. Men så är det faktiskt inte. Den betydde mycket för mig, och gör det fortfarande. Redan efter några dagar på Karolinska infann sig en stark känsla av tacksamhet som jag egentligen aldrig blivit av med.

Jag tänkte på Eva och Lasse, som jag fortfarande tycker förvandlades till två änglar under den där timmen ute på Rödlöga. Jag tänkte på läkaren och narkossköterskan från ambulanshelikoptern, på all sjukhuspersonal och på familj och vänner som fanns där när jag behövde dem.

Jag tror att upplevelsen förändrade mitt sätt att se på livet. Inte över en natt, och kanske inte på något dramatiskt sätt. Men den blev början på något som fortfarande pågår. Jag hoppas faktiskt att den resan aldrig riktigt tar slut.

---

Fakta om ormbett

Huggormen är den enda vilda giftormen som finns i Sverige. Varje år vårdas upp till 400 personer för huggormsbett på svenska sjukhus. Det är vanligast med huggormsbett mellan april och oktober. Cirka 20–30 % av dem som vårdas får måttliga eller allvarliga symtom. Andra får lindriga besvär eller inga symtom alls.

Mortaliteten av huggormsbett är väldigt låg, inte minst med införandet av säkra antiserum under 80-talet.