Uppdaterat: hittade en liten artikel i det lokala bladet. Och en till.
Förra helgen avslutades i Gävle för den årliga gospelkörfestivalen. Ännu större än vanligt, men med samma Örebro-baserade band och Magnus Spångberg som kappis. Mycket trevligt, även om det blev en lång dag efter en hysterisk resa upp från Göteborg.
Här har Katarina Josephson, känd gospelrecensent, lyssnat på By Grace-skivan och tyckt till.
Just nu är jag på min tredje USA-turné med By Grace. Jag borde bloggat betydligt mer och tidigare, men det är intensiva dagar med gig varje dag och ganska många timmar i buss, så det är inte helt lätt att hitta tiden. Här kommer en liten sammanfattning i alla fall.
Vi började i Chicago där vi spenderade fredag och lördag i sammanhang där vi varit förut, sen direkt till Indianapolis där vi spelade på två gudstjänster på söndagmorgonen, även det i en kyrka där vi spelat tidigare. Direkt vidare till Columbus, Ohio där vi spelade på söndagkvällen och sen direkt till pastorns födelsedagsfest som blev en mycket trevlig avslutning på en intensiv helg.
På måndagen styrde vi bilarna mot Cleveland där vi mötte upp JT Hairston – en gammal bekant kontakt som varit i Sverige många gånger. Vi gjorde en konsert som han anordnade i en kyrka tillsammans med en lokal ungdomskör. En grymt skön och uppskattad kväll. Även dan efter spelade vi i Cleveland, i en kyrka som jag redan glömt namnet på – det mest bestående minnet därifrån är nog det katastrofala ljudet och vakten utanför som stoltserade med sin revolver…
Sen åkte vi tillbaks till Chicago för att spela i den största församlingen i stan – Salem Baptist Church – en kyrka som har drygt 10000 sittplatser. Det var ovanligt skoj, av flera skäl. Dels så var det både direktsänt i tv och på nätet, men också för att det var en grym lineup med både bra instrument och ljud. Bättre förutsättningar än så blir det knappast. Dessutom fick vi förmånen att lyssna deras husband – helt fantastiskt bra. Bland annat spelade Sharay Reed bas, en flitigt anlitad basist även utanför gospelvärlden. Kul att återse deras Music Minister Walter Owens också – vi har jobbat ihop flera gånger i Sverige.
Om du funderar över hur det funkar att en svensk gospelkör kan turnéra i USA så kan du kolla in den här gamla bloggposten. Jag tycker den fortfarande sammanfattar det hela ganska bra.
Idag är det torsdag och vår första helt lediga dag. Det blev en heldag inne i downtown Chicago med lite soft shopping och god mat. I natt ska vi upp tidigt för att hinna med vår red-eye till New York där vi ska spendera helgen.
Vi började planera i oktober, och nu i helgen var det äntligen dags att äntra Studio 4 i Radiohuset och spela in By Grace tredje skiva. Gäster på inspelningen var Isaac Carree och Christos Gontevas. Senare ska också Donald Lawrence lägga på lead på ett långt medley med några av hans största hits.
Efter otaliga telefonmöten, enorma mängder mail, massor av timmar framför iTunes för att välja låtar, dagar av arrangering och notskrivning och massor av annat planerande var det äntligen dags. Inspelningshelgen bestod i två livekonserter med publik och en eftermiddagssession på söndagen. Allt spelades in live utan några konstigheter.
Under själva inspelningshelgen har jag klivit ur bandet, allt för att kunna vara projektledare och inspelningsproducent fullt ut. Att också sitta i bandet skulle helt enkelt bli för mycket. Lite sorgligt, men jag har ju all möjlighet att vara med musikaliskt under efterproduktionen.
Det blev en helt fantastisk helg – allt har funkat utan minsta problem. Bandet och kören lät verkligen fantastiskt och levererade varje gång diskarna började spela in. Skönt att märka att noggranna förberedelser lönar sig. Körsoundet blev så bra och så äkta så redan lördag kväll beslutade vi att hoppa alla tankar om att dubba kören. Nu väntar några veckors efterbearbetning, sen hoppas vi att skivan är klar innan vi går på semester.
Då var det dags att summera förra veckan. I vanlg ordning borde jag bloggat kontinuerligt, men det blir inte av. Inte här i alla fall – däremot på Twitter där jag mikrobloggar dagligen.
Veckan började med ganska mycket aktivitet i studion – både en demo på Bea-låt samt mer arbete på Elinas skiva. Torsdag och fredag var det dags för rep och konsert med By Grace. Det började riktigt bra med bra torsdagsrep och soundcheck på fredagen. I Centrumkyrkan, som är körens hemvist, där står det en modern, fullstor Hammond-orgel med leslie. Alltid kul att lira där – man tar bara med sig sin Motif som ställs ovanpå orgeln och vips så har man en finfin tre-manualig rigg.
Men en timme innan konsert går lesliet sönder. Det bara bryter ihop fullständigt. Efter lite snabb felsökning är det bara att konstatera att det inte kommer att gå att spela på den. Tack och lov var Bea på väg dit, så hon fick snabbt åka till studion och hämta upp Nord Electron. Tyvärr blev det inte alls nån bra lösning ren fysiskt – jag fick sitta väldigt konstigt och hela tiden vända mig om när jag bytte maskin, så giget blev inte lika kul som det var tänkt.
Det blev en bra kväll ändå, dels på grund av en nästan fullsatt kyrka men också för att en av kvällens gäster var Samuel Ljungbladh. Stärkt av succén från i söndags levererade han och publiken You’ve got a friend på ett orepat men bejublat sätt:
Här finns ett annat klipp när vi gör en av körens favoritballader.
Jag önskade att jag kunde sluta här, att veckan var klar. Typ ledig helg. Men icke! Under en rask promenad på lördagsmorgonen händer det som inte får hända – jag skadar min hand och får en liten spricka i ett ben. Ett snedsteg på fel ställe gör att jag faller och det är min hand som får ta hela smällen. Till en början gör det inte så ont, men efter några timmar märker jag att nåt inte riktigt stämmer. In på SÖS, och efter några timmar går jag därifrån med höger hand i gips. Tre veckor sägs det att jag behöver.
Självklart ställer detta till med en massa strul och ett gäng gig som jag måste sätta vik på. Mycket annat blir bökigt på olika sätt, men eftersom min kropp är friskt i övrigt så har jag faktiskt inget att klaga på egentligen – tre veckor går fort! Följ mina enhandsäventyr på Twitter genom den här hash-taggen. Nu orkar jag inte skriva längre eftersom skrivandet just nu går i ultrarapid.
Efter en tidig frukost i Malmö satte jag mig på tåget till Gislaved. Eller inte direkt till Gislaved – först till Alvesta, byte till tåg mot Gnosjö, sen buss till Gislaved. Tröttsamt. Men med en laddad iPhone och en Mac så överlever man några timmar utan större problem.
Efter lunch repade jag med Frank Ådahl, band och kör. Magnus Spångberg kapellmästare även denna helg – übertrevligt som vanligt. Det kom ganska mycket folk, men tyvärr lite dåliga ljudförutsättningar för att det skulle kännas helt tryggt. Fernros/Wermeling/Kahnberg spelade lysande, sin vana trogen. Shit vad alla gospelchops sitter i märgen på dessa gossar. Jä! Efter en god thailändsk middag är det hög tid att sova. I morgon är det Kirk i Globen.
Det är inte ofta man gör gospelgig på klubb, men ikväll hände det – By Grace spelade nämligen på ett schysst ställe i Västerås, som jag redan glömt namnet på. Men av affischerna på väggarna att döma så är det där alla stora spelar när det spelas i Västerås. Hursomhelst, vi kom dit i lite väl god tid – soundcheckade, åt lite mat och softade innan gig. När det väl var dags visade sig att lokalen var skapligt fylld, men mest med gospelentusiaster. Så det blev en liten klubb för inbördes beundran, men ändå ganska trevligt.
Nu närmast kommer vi att jobba mer intensivt med planerna inför skivinspelning i vår. Kören firar ju 15 år, och det ska vi självklart fira med ny platta och ännu en USA-turné.
Så, då var helgen i New York över – det var intensivt men väldigt roligt. New York är helt klart min favoritstad och jag åker gärna hit så ofta jag har en vettigt skäl. (För er som läst bloggen tidigare vet att det räcker med en konsert som lockar.) Det här var första gången som By Grace besökte stan och förväntningarna i kören var höga.
Efter incheckning på hotellet var fredagen helt ledig. Ganska skönt, för det gav oss en dryg halvdag och en hel kväll som vi kunde spendera som vi ville. Jag och Öjebrandt drog direkt ner till Chinatown för att leta lite smått och gott. Lite SOHO honn vi också med, sen hamnade vi på japansk restaurang för middag tillsammans med hela gänget. Några av oss åkte till Jazz Standards på 27:e gatan för att lyssna på Branford Marsalis, men det var alldeles för lång kö. I stället anknöt vi till resten av gänget på en rooftop bar på femte avenyn – grym utsikt över en upplyst Empire State Building. Temperaturen var perfekt så det var inga problem att sitta i t-shirt till en bit efter midnatt.
På lördagen drog jag och Emil till Greenwich Village för att kolla lite skivor. Grymt härlig stadsdel, men det finns alldeles för bra skivaffärer för mitt (läs: min plånboks) eget bästa. Naturligtvis sprang jag på en sällsynt Al Jarreau-utgåva på vinyl – tre skivor från en radioinspelning 1982 som egentligen inte var menad att ges ut. Helt i nyskick. Bara toppmusiker i bandet, så det blir intressant att lyssna igenom.
Snabbt tillbaks till hotellet för avresa till norra Queens där vi skulle gästa i Jeff Wheelers kyrka på kvällen. Det är en liten liten kyrka i ett svart villaområde. Litet och pittoreskt. Go feeling, men ganska dåliga förutsättningar och dåligt ljud. Extra kul var dock Natalie Regins dök upp. Hon spelar i Cynthia Hales kyrka i Atlanta och är också en av Donnie McClurkins keyboardister. Hon är bekant med oss sedan tidigare Atlanda-besök.
Söndag i New Jersey och Long Island
Resans absoluta höjdpunkt skulle (inte helt oväntat) infinna sig på den avslutande söndagen i N.Y. På morgonen gick vi upp orimligt tidigt för att åka ut till First Baptist Church i Somerset, New Jersey där första gudstjänsten började redan 07.00. Det var en stor nybyggd kyrka i ett tämligen rikt område, i alla fall av villorna omkring att döma. Vilken skön församling – härliga människor och en pastor som verkligen gillade oss, inte bara i ord utan också i handling. När han fick höra att vi bara skulle sjunga på första av deras gudstjänster (första av tre) för att vi skulle hinna till Donnie McClurkins kyrka, då säger han att han ska ringa Donnie på en gång och säga att vi kommer komma sent. Vi trodde han skojade, men mycket riktigt så gör han det. Så det hela slutade med att vi är kvar i början av den andra gudstjänsten klockan 09.00 också. Återigen – vilken känsla att spela gospel i de här kyrkorna. Även om medelåldern är betydligt högre här än de som lyssnar på gospel i Sverige så är det ingen tvekan – alla hänger med, oavsett om man är 40, 50 eller 70 år gammal. Alla kan låtarna. Amazing!
Sen var det dags för en liten dröm att gå i uppfyllelse. Ända sedan 1998 när jag hörde Donnie McClurkin första gången så har jag gillat hans röst och hans uttryck. Första gången jag såg honom live var i Washington på Gospel Heritage. För två år sedan stötte vi på honom på en annan turné, då i Lansing, Michigan. Den gången fick vi träffa honom efteråt och sjunga för honom lite a capella. Det ledde till att vi nu skulle till hans kyrka och medverka. Och vilken succé det blev!
När vi drog igång Souled out ställer sig 1500 pers i lokalen upp och går igång på alla cylindrar. Och som det sjöngs och spelades – galet kul. Natalie Regins hängde in på tredje keyboard och kyrkans slagverkare backade upp Öjebrandt bakom batteriet. Mr McClurkin själv gick igång så till den milda grad att han började önska låtar av oss på stående fot – som tur var kunde vi dom, så det var bara att räkna in och köra. En fantastisk upplevelse. Jag har ett gäng videoklipp som jag hoppas kunna lägga upp senare. Donnie sa att vi är välkomna närsomhelst för att göra en hel konsert i hans kyrka – ett skönt statement från en av de absolut största i branchen.
I lördags åkte vi till Indianapolis där vi besökte New Era Baptist Church – en församling som arrangerade en konsert med oss som huvudakt. Vi har varit där fler gånger tidigare och har alltid blivit väldigt väl mottagna. Vi gjorde en grymt bra konsert inför en nästan fullsatt kyrka och vi fick verkligen känna på hur gästvänlig en församling kan vara, både före, under och efter konserten. Jag har ett helt gäng videoklipp som jag ämnar lägg upp så snart jag har möjlighet.
Söndagen är inte helt otippat den mest intensiva veckodagen – då försöker vi hinna med så många gudstjänster som möjligt. Därför blev det en ganska tidig morgon då första startade kl 9, sen den andra kl. 11 och slutligen den sista kl. 15. Efter det blev det lite snabbmat för att hinna i tid till Israel Houghton som spelade i Fellowship Missionary Baptist Church – en av de klassiska församlingarna i Chicago. Det blev såklart en höjdarkväll på alla sätt. Israel är en av de absolut mest framgångsrika gospelartisterna just nu och hans låtar används i kyrkor över hela världen. Faktum är att karln är ju flerfaldig Grammy-vinnare också.
Efter giget fick jag byta några ord med Israels pianist och kapellmästare Aaron Lindsey – en av mina absoluta favoriter i genren. Lyssna till exempel på det här klippet på Spotify.
Det är inte helt lätt att förklara hur det är att sjunga och spela gospel i gospelns hemland. Det måste egentligen upplevas, men jag vill ändå skriva några rader och försöka berätta.
Först och främst, gospelmusik är i allt väsentligt gudstjänstmusik. Det innefattar alltså all musik alltifrån psalmer, sånger under kollekt, sånger under nattvard och så vidare. I Sverige är gospel nästan uteslutande konsertmusik. På en gospelkonsert i Sverige sitter publiken i bänken och på sin höjd nickas det lite gillande lite nu och då. Helst sitter man en bit bak och fyller på framåt om det behövs. Sen när körledaren påannonserar sista låten är det inte ovanligt att publiken ställer sig upp för att inte framstå som alltför ointresserad.
I gospelkyrkor i USA är det annorlunda – här är det självklart att församlingen stämmer in i låtarna direkt. Inte för att göra de som står på scenen glada utan för att det är gudstjänstmusik – man sjunger tillsammans, precis som man sjunger psalmerna tillsammans i vilken kyrka som helst. Vi som pysslar med gospel i Sverige gör vad vi kan för att förklara detta, allt för att komma bort från konsertformen och för att förändra synen på vad gospelmusik är och vad den har för funktion.
En av de vanligaste frågorna som jag får när man berättar att man har varit på turné med en svensk gospelkör i USA är “Hur funkar det egentligen – hur kan ni turnera där? Är inte alla amerikanska körer såå mycket bättre?”. För det första, vi turnerar inte riktigt på det sätt man kanske tänker sig – vi fyller inte stora konsertlokaler som folk löser biljetter till. Vi besöker en massa olika kyrkor och medverkar på gudstjänster, konserter och andra samlingar som ingår i deras församlingsliv. Visst gör vi vanliga konserter också, men sällan helt själva.
När det gäller jämförelse mellan vad som låter bättre eller sämre så vill jag påstå att det är i mycket större grad en svensk företeelse än en amerikansk. Varför jämföra hur gudstjänstmusiken framförs? Är det troligt att en församling i en gospelkyrka i USA skulle sitta med armarna i kors och fundera varför soundet är lite annorlunda och därför inte sjunga med? Nej, självklart inte. Tvärtom uppfattas en svensk kör som sjunger deras gudstjänstmusik som nåt ganska coolt och inspirerande, även om soundet förstås är annorlunda i deras öron. Och sen är det verkligen inte så att alla gospelkörer (eller komp heller för den delen) i USA låter fantastiskt.
En av By Grace fördelar är att repertoaren alltid speglar det som just nu är populärt i USA. På så sätt blir det nästan alltid en omedelbar respons när låtarna startar – de flesta kan redan materialet och kan sjunga med. Skulle man komma med idel svenska gospellåtar med svenskt sound och form, ja då skulle vi nog i högre grad mötas av en sittande publik även här. Å andras sidan så vet jag att responsen efteråt inte behöver bli mindre – det blir alltid uppskattat hursomhelst.
Det går alltså fint att turnera med svenska körer i USA. Sen är syftet med att vi åker hit inte bara att sjunga för dem utan minst lika mycket för att inspireras och ta med oss tillbaks något hem till Sverige och den svenska publiken.
Efter en ganska soft dag med lite shopping bar det av till första spelningen. Det var Bryant Jones kyrka där vi skulle medverka på en konsert med bland andra hans egen kör Chosen och Light of love. Det blev en lång men ganska härlig kväll. Vi gjorde fyra låtar och avslutade i vanlig ordning med ett balladmedley som alltid blir väldigt uppskattat. Några andra körer och grupper medverkade också, och i vanlig ordning fanns det några fantastiska musiker på plats, bland annat en helt fantastisk organist. Jag har både ett gäng bilder och videosnuttar som jag hoppas kunna lägga upp under dagen imorgon. I morgon ska vi vill Indianapolis, så nu måste det sovas. God natt.
Uppdaterat: Nu med bild.
Efter ett stopp i Frankfurt är vi äntligen på plats på hotellet i Chicago. Flighten flöt på ganska bra, men jag vet inte om jag tycker att Lufthansas flygplan håller måttet – allt känns lite trött och lite gammalt. Jag tror fortfarande att Air France har tätplatsen. Kanske inte roligaste personalen (det typiskt franska, ni vet) men bäst utrustade flygplanen. Bland annat kommer jag ihåg den här flygningen ganska väl.
Nåväl, efter lite trix har vi hämtat ut bussarna, packat in alla väskor och kommit till hotellet som ligger några mil utanför downtown Chicago. Ett besök på Applebies gjorde att man snabbt påmindes om den amerikanska onyttiga maten. Vi kommer bo på samma hotell ända till vi flyger till New York – skönt! Nu är det dags att försöka vända på dygnet.
I lördags var det stort jubileum för gospelkören The Masters Voice som firade 20 år. Min historia med kören började 2002 och sträckte sig i tre år. Det var verkligen fantastiska år med många utmaningar. TMV är enligt mitt tycke (och många andras) en av Sveriges bästa körer så det kändes onekligen lite pirrigt de första övningarna. De tog till exempel hem andra-priset i den stora körtävlingen Toner för miljoner 1997 där man tävlade med 600 körer från hela landet, så det var och är en kompetent kör på många sätt.
Under mina år hann vi med ett knippe turnéer både inom Sverige men också till London två gånger samt USA. Dessutom fick vi inbjudan till att spela på Stockholm Jazzfestival 2003 på bästa kvällstid.
Hursomhelst, i lördags var det dags att fira – inte bara att kören fyllde 20 år utan också att Mia Sandell slutar som ledare. Det blev en grymt kul dag som avslutades med en helt fantastisk konsert i Betlehemskyrkan i Stockholm. Många av körens gamla medlemmar var med så det blev en stor kör med bra tryck. Med LjudJohan bakom spakarna så var man också helt trygg över ljudbilden.
Kompet bestod av Johan Åhlén och jag på keys, Per “Perlan” Hansson på bas, Erik Mjörnell och Tobias Gard på gitarr och Christian Figaro på trummor. Dessutom en kille på slagverk som jag inte spelat med tidigare och glömt namnet på (jag skäms lite). Ett grymt band helt enkelt – det var verkligen ett av mina roligare gospelgigs genom tiderna. Spelglädjen var skyhög och stämningen i lokalen var precis som man vill ha den! Gött mos. Grattis TMV – hoppas det blir 20 år till.