Sebastian Robertsson

Har precis läst färdigt boken “Fem personer du möter i himlen”, skriven av Mitch Albom. En fantastiskt bra bok som avhandlar några av de stora frågorna i livet, framförallt frågan “Vad händer när vi dör?”.

Boken handlar om Eddie, en krigsveteran som jobbar som vaktis på ett nöjesfält, nånstans i USA. Man får följa hans resa in i himlen, efter att ha levt (enligt hans egen utsago) ett fullkomligt meningslöst och ointressant liv. På sin åttiotreårsdag omkommer han i en tragisk olycka och vaknar upp i livet efter detta. Där får han reda på att han kommer att få träffa fem personer – några som man har känt, andra som kan ha varit främlingar. De fem personerna Eddie får möta berättar för honom om varför han just träffar dom i gränslandet mellan livet och evigheten. Det är personer som han på ett eller annat sätt har antingen påverkat, eller påverkats av – ofta på ett helt annat sätt än vad Eddie trott eller vetat om.

Boken beskriver på ett ganska gripande sätt att inget liv är meningslöst – alltid lämnar vi spår eftersom som kan betyda skillanden mellan liv och död för någon annan. Läs den. Själv tänker jag läsa boken “Tisdagarna med Morrie” som är skriven av samma författare. Förväntningarna på den boken är redan höga.

Har tagit påskledigt och rest upp till Norrland. Skönt. Som vanligt åker det med några böcker i packningen. En bok som jag ständigt återkommer till under resor är Owe Wikströms “Långsamhetens lov”. Den boken är perfekt för mig när det handlar om att inse vad som är viktigt i livet. Boken har många poänger, men en av de första är just vikten av att inse att det vi omger oss med dagens samhälle för att uppnå livskvalitet – mobiltelefoner, e-post, exotiska charterresor, snabbtåg, iPods – aldrig kan ersätta det lågmälda samtalet mellan två människor. Ett samtal som får ta tid, ett samtal där tystnaden också är viktig och där tankarnas källa får bli en självklar tredje part, det kan aldrig ersättas av ett långt mail eller ett uppdelat sms.

Efter att en person genomgått en kris brukar man alltid få höra samma slutsats – det som till slut betyder nåt är vänskap och kärlek. Slitna ord, men ändå lika sanna. Varför kan vi inte inse betydelsen av detta utan att behöva en kris? Låt oss inse vikten av att stanna upp, både inom oss själva och tillsammans med våra nära och kära. Inse att för att ge varandra en öppenhet i samtal bör vi stänga av telefonen och inte låta oss stressas av en (förhoppningsvis) ljudlös men blinkande manick som direkt stjäl uppmärksamheten.

Eftersom vi aldrig hinner med det vi vill göra måste det innebära att vi försöker göra för mycket. Knappast en ny sanning. Eller vad sägs om dessa ord, skrivna 50 e Kr, om livets korthet (notera särskilt sista meningen):

Människor äro ivrigt sysselsatta med planer för att förbättra sina liv./…/ Men detta siktande på framtiden innebär en stor livsförlust. Det flyttar fram varje dag, det rycker bort det närvarande medan det ger löften om ett ovisst kommande. Det största hindret för ett verkligt liv är den förväntan som beror av morgondagen, men förlorar den dag som är. Du ordnar och ombesörjer vad som ligger i ett ovisst ödes hand, men vad du har i din egen hand det låter du fara /…/ Deras liv är ytterst kort, som jämt äro i sysselsättning.

Seneca, Om livets korthet