Category: Livsåskådning

Bokläsande går i vågor för många, så också för mig. Senaste tiden har jag dessutom haft ett par tre böcker igång samtidigt vilket jag inte tror är bra.

I dag läste jag ut en bok som jag fått på rekommendation – Paulo Coelhos “Pilgrimsresan”. Det skulle verkligen kunna vara en bok som passar mig eftersom jag gärna läser böcker som handlar om människans sökande efter nånting större i tillvaron eller böcker som tar itu med människans inre. Den här boken, som är Coelhos första, beskriver hans egen pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. Han går med en mästare som längs vägen lär honom ett antal enkla övningar för att lämna sina mänskliga begränsningar, inse det stora i tillvaron och till slut nå sitt svärd, som är själva målet för resan.

Boken fångar tyvärr inte mig någon gång. Även om det är en fascinerande berättelse så blir det till stor del lite för konturlöst. Vissa andra läsare (recensioner på nätet) beskriver den som lite för flummig, och det är den säkert för de som tror att det vi ser, hör och kan ta på är det enda som existerar. För den som besitter någon form av personlig tro eller åtminstone har ett intresse för att det kan finnas nåt övernaturligt i vår vardag så innehåller den en hel del läsvärda tankar. Men för att man verkligen ska bli biten behövs nåt mer, nåt som verkligen bär intresset genom hela boken till slut. Nåt sånt finns tyvärr inte.

Författaren är dock en av världens mest läsa (80 milj böcker) och har bland annat skrivit Alkemisten, som vad jag förstår är hans mest uppskattade verk. Jag borde hoppat över den här och och läst den istället.

Häromveckan drabbades jag av den. Ni vet hur det är – ibland kommer den mer väntat, ibland helt utan någon som helst förvarning. Den här gången var det oväntat, helt och hållet.

En stor del av min uppväxt har jag tillbringat i en ganska vanlig pingstförsamling i Sundsvall. Som i alla subkulturer så påverkas och formas man – på gott och på ont. Så även jag. Framförallt så formas man av människor som man på olika sätt ser upp till, ni vet sådana människor som uppenbart sitter på en massa livserfarenhet, och som gärna delar med sig av den. Man inser att det finns ett och annat att lära bara genom att vistas i en persons närhet. Royne var onekligen en sådan person. Nu när jag ser tillbaks på åren i Sundsvall inser jag att jag fått med mig ganska mycket från honom, framförallt kanske hans sätt att se och fånga upp de som är lite svagare, till exempel de som väljer (eller tvingas) att uppehålla sig i periferin av en social gemenskap.

Nu är Royne inte kvar här. Han lämnade in alldeles för tidigt. Men en sak är säker, han har garanterat hjälpt massor av vingliga tonåringar och förvirrade vuxna till att styra upp sin tillvaro på olika sätt. Han var helt enkelt en alldeles strålande lärare, och jag tror att Henry Adams ord stämmer in bra på honom: “En lärare påverkar evigheten; han vet aldrig var hans inflytande tar slut”.

I bilen mellan Lansing och Chicago för några veckor sedan läste jag en fantastisk bok – “Tisdagarna med Morrie”. Den är skriven av Mitch Albom, samma författare som skrev “Fem personer du möter i himlen” som jag skrev om tidigare. Den här boken handlar om författaren själv och hans relation till sin gamla lärare, professor Schwartz, som ligger för döden. Det är en mycket läsvärd bok, som trots att den har döden som perspektiv lär oss uppskatta livets viktiga delar fullt ut på ett synnerligen livsbejakande sätt.

I boken får man följa hur Mitch genom en slump får reda på att hans favoritprofessor och mentor inte har så lång tid kvar att leva. Han söker upp professorn, och deras pånyttfunna vänskap leder till att Mitch går en sista kurs hos honom. Kursens titel är “Livets mening” och Mitch är den ende kursdeltagaren. Tisdag efter tisdag avhandlas ett ämne i taget, och som läsare får man följa med i ett knippe tämligen tänkvärda “föreläsningar” i form av samtal. I början av boken listar Mitch ett antal ämnen upp som han vill avhandla: Döden, Rädslan, Åldrandet, Girigheten, Äktenskapet, Familjen, Samhället, Förlåtelse. Ganska heltäckande på nåt vis…

Som läsare så påminns man gång på gång, i kapitel efter kapitel, att så mycket av det vi pysslar med och som vi låter fylla våra dagar inte betyder särskilt mycket när allt kommer omkring. Ungefär samma budskap som Owe Wikström återkommer till i boken Långsamhetens lov: Vi spenderar mycket tid att jaga effektivitet för att hinna med att vara lediga.

Med följande uppmaning avslutar Mitch Albom boken:

“Har ni någonsin haft en riktig lärare? En som betraktade er som en oslipad men värdefull tingest, en juvel som kunde poleras med klokhet så att den blev klart glänsande? Om ni haft turen att söka er till en sådan lärare, kan ni alltid hitta tillbaks till honom. Ibland kanske bara i huvudet. Ibland ända till hans sängkant.

Sista kursen i min gamle lärares liv ägde rum en gång i veckan i hans hem, vid ett fönster i hans arbetsrum där han kunde se en hibiskusplanta fälla sina skära blommor. Lektionerna hölls på tisdagar. Några böcker behövdes inte. Ämnet var livets mening. Undervisningen byggde på erfarenhet. Den pågår fortfarande.”

ur “Tisdagarna med Morrie”. Läs den!

När jag läste boken påmindes jag om en annan person som sannerligen var min mentor under en ganska lång period. Mina lektioner hölls på ett arbetsrum på Sveriges Radio i Sundsvall. Jag tror jag ska ringa honom.