Säga vad man säga vill, men det är skönt att få lite bonussommar. SItter just nu på balkongen på ett stort Ving-resort utanför Las Palmas, klockan är snart 23.30 och det är ändå över 20 grader. Första dagen av workshops inför höstens kvalvecka på Idol är avklarad. Som vanligt var det en intensiv första dag, mycket beroende på lite tekniska bekymmer. Men det mesta har ordnat sig under dagen. För det första så visade det sig att det fanns ett Yamaha S90 ES på plats, så jag slapp kånka ner ett piano från Sverige. Skönt. Vi står i ett av hotellets konferensrum med utsikt mot havet, så det är en ganska trivam miljö.
Ni funderar säkert – hur är artisterna, är det bättre än förra året? Well, eftersom det dröjer ett tag innan det vi spelar in nu kommer i kapp med det verkliga tempot (inslag härifrån visas i programmen i slutet av september) så kan jag inte säga så mycket. Men en sak är väldigt tydlig – det varierar ganska mycket från år till år hur gruppens konstellation ser ut. Lite märkligt att det kan bli så stora skillnader mellan två år.
Det blev en intensiv dag – fem en- och en halvtimmaspass med varje artist med obefintlig paus emellan. Efter det blev det en och en halv timmas vattenbasket i poolen. Vi vann stort, men alldeles för jobbigt för en otränad kropp. Innan vi återvände upp till rummet såg vi att hotellet bjöd på en liten show. Det var tre svenska sångare som stog och drog hysterisk långa medleyn med backtracks. En av de var före detta Idol-deltagare. Undrar om nån av årets deltagare kommer tillbaks hit i samma ärende… Nu ämnar jag ladda med sömn inför morgondagens returmatch.
I morse ringde klockan kl 05.00. Snabbt iväg till Arlanda, via Madrid osså landa på Kanarieöarna sent i eftermiddags. Härligt med lite mer sommarväder. Det vankas Idol, och här ska vi spela in lite grann inför höstens program. Känns väldigt kul att göra det i en helt ny miljö. Men nu måste det sovas.
Jag bara måste slå ett slag för SVT Play och särskilt SVTPlay/OS. En ruggigt bra streamingtjänst som funkar toppen, till och med via trådlöst bredband. Man får en kanonbra tjänst att hålla koll på tre kanaler, varav den tredje, Peking+, bara visar lite udda sporter, tittarnas val och lite annat. Just nu känns det som att jag hellre använder den här än mitt nyinköpta tv-kort.
Idag sitter jag i studion och plankar låtar. Tyvärr är det finväder ute, men vad gör man inte för konsten…
I kväll hänger jag ute på Johannesbergs Slott och gör ett företagsgig. En minishow och två cover-set. I vanlig ordning blir det en hel del väntan, och under tiden fick jag ett tips om att det finns en massa klipp från gospelfestivalen. Här gör Per-Erik Hallin “Gospel Train”. Inge vidare inspelning, men Mr Sax Andersson fick lite utrymme…
Måndagkvällen spenderades i Radiohuset för att repa inför ett eventjobb på torsdag. Det blev ett långt rep eftersom vi skulle hinna repa både en minishow med koreografi samt två coverset. Men med ett band som är mer eller mindre självspelande så gick det ganska smidigt. Skönt med två lediga kvällar på rad – här ska njutas!
Då var det avslutat, Stockholm Gospelkörfestival har firat 20 år. En mastig vecka med mycket rep, många konserter och en massa glädje. Igår medverkade den stora kören på 1500 personer, Clarence Eggleton, Per-Erik Hallin, Cynthia Nunn, Soul Children of Chicago, Jay T Hairston med flera. En mastig avslutning i två akter.
Även om mycket i detta sammanhang är mäktigt, stort och pampigt blir ändå höjdpunkten när Per-Erik sitter ensam vid pianot och bjuder på en låt. Han gjorde en oförglömlig version på “Peace in the Valley” innan han bjöd in sin gäst – en kinesisk tjej som spelade på en två-strängad kinesisk fiol.
Per-Erik Hallin vid flygeln i Filadelfiakyrkan
I dag blev en ganska slö dag, men det var ändå tvunget att förbereda eventjobbet imorgon och torsdag, så det blev några timmar i studion. En fullspäckad vecka, men kul har det varit.
Dagen började med några timmar på SVT, därefter direkt till kompworkshop del två i festivalens regi. Kul att träffa gospelpianistvänner från hela landet och få dela saker med varandra. Bra med lite utbyte. Sen direkt till Filadelfiakyrkan för rep med By Grace för kvällens låtar tillsammans med J T Hairston. Sen mer rep med andra av kvällens artister. Två konserter ska det hinnas med, och i vanlig ordning blir det ett antal låtar på volley. Det tillhör väl gospelgenren på nåt sätt… Kul kväll i alla fall – nu ska det bli skönt att få sova ut imorgon.
Hemma i Sverige igen, direkt från Arlanda in till SVT och göra en dag där. Men sen vankades det rep inför Gospelkörfestivalen. Hann inte göra några förberedelser innan resan, så det fick bli en del lyssnande på planet hem. Eftersom festivalen firar 20 år i år så är det extra stort, extra många konserter och en massa fler låtar än normalt. Puhh. Så onsdagkvällen spenderades bakom orgeln, tills jet-lagen tog över och jag åkte hem och vilade.
Idag höll jag en kompworkshop på eftermiddagen, och sen direkt till Gustav Adolfs Torg för kvällens konsert med festivalen och en massa gäster. Vilket himla ställ det var, och vilken fantastisk helkväll det blev. Stort!! Medverkade gjorde bl.a. Triple and Touch tillsammans med en kör från deras arbete i Sydafrika, Louise Hoffsten, Eric Bibb, Per-Erik Hallin, Cynthia Nunn, Cyndee Peters, Walt Whitman och Soul Children, André de Lange, Glen Scott, Joshua Nelson med flera. Vi i husbandet har mycket att stå i, även om vi inte kompar alla. En sån grymt härlig kväll faktiskt. Glädje. Men nu gör sig tröttheten påmind – nya tag imorgon.
När vi kom tillbaks till Manhattan igår morse så regnade det riktigt ordentligt, så dagen började med en lång taxifärd upp till Upper East där vi skulle bo sista natten. Till vår glädje klarnade det upp efter nån timme. Då hängde vi först på vår gemensamma vän till en modellplåtning nere i Soho som han skulle jobba med under eftermiddagen. Det var lite kul på så sätt att det är en del av N.Y som man aldrig får vara med om om man inte känner nån.
Johan Junstrand i ny och finfin hatt
Sen ut till lite mer strosande i Soho och Chinatown. Kvällen spenderades i en stadsdel som jag faktiskt aldrig varit i – East Village. Det visade sig vara väldigt trevligt med många sköna uteställen av alla möjliga olika slag. HIttade en helt fantastisk skivaffär som inom sin genre måste vara världsledande – Downtown Music Gallery. Det visade sig vara en affär som innehöll allt ifrån gammal standardjazz, ny mainstream jazz men framförallt otroligt mycket experimentell jazz och även elektronmusik. Där var jag tvungen att köpa en inspelning av Frank Zappa när han spelar på Skansen 1973. Jä!
När vi kom tillbaks efter en helkväll i East Village hamnade vi framför DVD-spelaren och kollade in en ny Elvis-dokumentär som släpptes för några veckor sen: Sen lite Zappa och även den nya Sweeney Todd-DVDn som jag köpte första dagen fick sig en flukt. Hehe, riktigt kul! Idag blir det lite småutflykter mitt i stan innan flyget går hem sent i eftermiddag.
Ibland inträffar stora händelser som man verkligen inte hade räknat med. Ikväll är en sådan kväll. För en dryg månad sedan köpte jag två biljetter till den pianist som i särklass influerat mig allra mest – Bruce Hornsby. Jag såg honom i Stockholm på Södra Teatern för snart fyra år sedan, och det kom att vara en konsert som förändrade mitt musikaliska liv. Faktiskt! Dagen efter den konserten beställde jag allt som fanns att köpa av honom och sedan dess har jag velat höra honom live igen. Eftersom chansen att se honom i Sverige med band var minimal så återstog möjligheten att se honom i USA. Eftersom jag trivs så bra i New York kändes det naturligt att hålla koll på hans turné-schema och försöka hitta ett gig när han spelar där eller i närheten. Ikväll blev det av!
När vi landade i Westhampton i eftermiddags fattade jag att det var ett ganska litet ställe, och att teatern där han skulle spela var ganska liten. Först då insåg jag att det faktiskt fanns en chans att träffa honom. Efter att ha träffat halva bandet på eftermiddagen insåg jag att det nog skulle gå vägen. Sagt och gjort – jag fick en stunds samtal, först backstage och sedan i bussen innan de skulle åka vidare. (Jag har faktiskt en video på vårt samtal också, men det måste jag lägga upp senare.)
Giget sen då – hur var det? Jo, det var alldeles ypperligt. Massor av fina versioner av hans material. Han låter ofta publiken önska låtar, och när jag mitt bland alla andra önskningar önskar en av mina favoriter – “Road not taken”, då säger Bruce: “Ah, Road not taken – I’ll play that one for you right away”. Osså gör de en tio-minuters magisk version av den låten. Jag grät en skvätt… Folk kom till och med fram till mig efter giget och uppskattade mitt val av “request”.
Jag och JT (hans keyboardist) bytte e-postadresser och telefonnummer. Han tyckte vi skulle hooka upp i NYC imorgon kväll och lyssna på nån musik. Tja, vem vet – kanske det blir av också…
Skönt garv!Bruce Hornsby! Jag till vänster.
Well, det får bli sista raden för idag, skrivet på verandan till vårt hotell som närmast kan liknas vid huset som Forrest Gumps mamma bor i. Jag är lycklig!
I dag är det dags att äntligen uppfylla en liten dröm – att se Bruce Hornsby and the Noisemakers. Men innan vi sätter oss på tåget till Long Island tog vi oss till Times Square Church för att få lite kyrkligt i oss. Eftersom vi har lite kontakter där fick vi en snabb extravisning backstage. Kul. Sen ner till Penn station för att äta frukost och sätta oss på tåget. Då händer det som inte får hända. Johan ska betala taxin, men på väg ur den tappar han sitt kreditkort. Det ramlar inte ner på backen, utan genom gallret och landar på nån yta 4-5 meter under gatunivån. Där ligger kortet, onåbart för oss. Vi har en halvtimma på oss att lösa det här. Snabbt går vi fram till två poliser och berättar hur det ligger till. De går in i Penn Station och ska försöka få tag på nån som kan veta hur man kommer in i utrymmet där kortet ligger. Efter ett tag kommer en man som är nån form av vaktmästare på Penn Station. Han i sin tur försöker få tag på rätt kille, men det går ganska trögt. Vi står och pratar med poliserna och vaktmästaren och skämtar om både det ena och det andra. Man märker redan då att de verkligen vill hjälpa oss, men att tiden inte direkt är på vår sida.
Till slut inser vi att vi måste gå, det är bara tio minuter kvar till tåget ska gå och det är en bra bit att gå till vår perrong. Johan tar lite kort, vi tackar för hjälpen och säger att vi kommer spärra kortet istället så fort vi sitter på tåget. De å andra sidan lovar att faktiskt hämta upp kortet och klippa sönder det så ingen annan kan använda det.
Vi går ner till tåget och tar plats. Två minuter innan tåget ska gå tar Johan fram sin telefon för att ringa och spärra kortet. Exakt samtidigt som han sätter luren till örat knackar vaktmästaren som hjälpte oss utanför på fönstret. I handen håller hans Johans kreditkort.
De har alltså fått upp kortet och snappat upp att vi ska med tåget till Westhampton kl 11.39, och han måste sprungit igenom hela Penn Station, sprungit längs tågets alla fönster tills han såg oss. Helt otroligt – gissa vilken tacksamhet vi kände då. Det var emellertid inte första gången som vi fick smaka på New Yorks gästvänliga människor.
När vi till slut är framme i Westhampton visar det sig att tågstation inte alls ligger mitt i själva samhället, utan en bra bit därifrån. Tack och lov är det nån vänlig själ som hjälper oss med skjuts till vårt bed & breakfast. Och vilket ställe vi ska bo på. För det först är Westhampton otroligt mysigt. Amerikansk landsbygd, dock ganska välbärgad. Hit åker tydligen många rika kändisar för att semestra. Och stället vi bor på är en gammal klassisk amerikansk kåk med veranda på framsidan. Hehe, helt osannolikt ljuvligt. Jag och Johan jublade i kapp.
JV, Sonny Emory och jag
Efter att lämnat våra grejer gick vi upp till samhällets huvudgata, där vi går tjugo meter innan vi ser Samuel L. Jackson sitta och äta lunch där vi går förbi. Vi går igenom huvudgatan ett varv, sen tillbaks för att sätta oss och äta lunch. På vägen träffar vi först Mr Hornsbys manager, som lovar att vi ska få träffa mannen i fråga. Senare går både JV Collier (basisten), John “JT” Thomas (keys) och Sonny Emory (trummis) förbi och vi presenterar oss och snackar lite grann. Vi hoppas få träffa dom igen senare ikväll. Nu ska jag softa en stund innan konserten.
Vi började dagen med att ta oss ner till Battery Park för att ta Staten Island-färjan fram och tillbaks. Det är en alldeles utmärkt trevlig lösning för att se sydspetsen på Manhattan från vattensidan och samtidigt få fina bilder på Frihetsgudinnan. Efter det drog vi upp till Greenwich Village och Soho som är favoritstadsdelarna. Där letade vi oss fram bland sköna affärer och butiker för begagnade vinylskivor. Jag kom hem med två fulla kassar. Bland annat George Duke och Stanley Clark, lite Weather Report, några Kenny Rogers och lite annat smått och gott.
Det som är extra roligt när man går runt bland dessa butiker är att få bekräftat hur vinylskivan verkligen lever. Fler och fler skivor produceras på vinyl, men det är självklart (tyvärr) inget som någonsin skulle säljas i Sverige. Det finns ju till och med artister som numera beslutar att släppa sina skivor på vinyl först, på cd och iTunes nån vecka senare. Coolt tycker jag. En annan sak som verkligen är nämnvärd är att många av de stora CD-försäljarna som t.ex. en fantastisk Tower Records-butik långt upp på Upper Westside har slagit igen. Det lönar sig helt enkelt inte ha stora skivbutiker numera. Den enda som fortfarande hålls vid liv är Virgin Records på Times Square. Svacka!
Dagens vinylskördSoho
Nere i The Village träffade vi också en kompis som bor i N.Y permanent. Kul återseende. Vi kommer hänga tillsammans på måndag och på kvällen och kolla in East Village – en stadsdel som jag faktiskt aldrig besökt.
Kvällen spenderades på en jazzklubb som kort och gott heter Jazz Standards. Där hörde vi ett latino-storband som heter Afro-Latin Jazz Orchestra. En helt lysande tillställning. Som vanligt är det ett ganska litet ställe, men med bra sound, och bra mat dessutom. Bandet var tydligen Grammy-nominerade ganska nyligen, vilket märktes på kvaliteten. Bandet gästades också av bandledarens (Arturo O’Farrill) son Adam. Han var inte mer än 13 år och lirade trumpet. Tydligen hade pappan varit på honom att skriva ett stycke till bandet, därför hette stycket “Piece I promised to write”. Det visade sig vara riktigt bra. Bara att se lilla killen räkna in bandet, lite så där pojkaktigt, lite slött, men utan kaxighet. Coolt.
Efter en lagomt lång promenad via ett vackert upplyst Empire State Building hamnade vi till slut i den roterande baren i Mariott Marquise Hotel på 42:a gatan. Nice.
Äntligen tillbaks i favoritstaden. Tänk att varje gång jag kommer hit känner jag samma känsla – här trivs jag. Det sån skön feeling i den här staden. Idag landade vi på Newark runt 14.30, nästan två timmar försenade. Hela vägen in till Manhattan spöregnade det, men faktum är att bra precis när vi landade på vårt hotell så slutade det och det blev helt plötsligt finväder. Vi knallade ner mot Times Square, mest för att Johan (som gör N.Y för första gången) direkt skulle kastas in i New York-känslan. Annars är Times Square kvarter som man gärna undviker.
Vi hann besöka en bra affär för noter, där jag bland annat äntligen inhandlade en DVD med originaluppsättningen av Sweeney Todd från 1979. Fantastiskt bra med bl.a. Angela Lansbury i huvudrollerna. Sen bar det iväg till ett bra stakehouse. Därifrån gick vi hem, men på vägen stötte vi bland annat på den nyöppnade Apple-butiken vid sydöstra hörnet av Central Park. En helt grym byggnad, där man först inte hajjar var butiken är. Det enda som syns från ovan är nämligen en stor kub-formad glasbyggnad med ett gigantiskt lysande äpple som hänger i mitten. Grejen är den att man går in i entrén och tar en helt glasformad hiss ner till butiken som ligger en våning under jord. Grymt coolt faktiskt – en gigantisk affär med massor av folk runt 22.00 en fredag kväll. Sen tog jet-lagen över…
Nä, det blev inte direkt en lugn start på hösten. Hela veckan har varit ganska späckad med jobb. Nästa vecka är det Stockholm Gospelkörfestivals 20-årsjubileum. Jag ska sitta med i husbandet och har dessutom fått förfrågan att hålla några kompseminarier. Det blir roligt, men ganska mycket jobb. Fast det mesta jobbet den här veckan har gått åt att förbereda ett eventjobb om två veckor. Har suttit i två dagar och plankat låtar, skrivit noter och sent ikväll lagt upp allting till artisterna och musikerna. 27 låtar blev det totalt inklusive två pass med covers. Puhh.
I morgon åker jag till New York – det blir några dagars inspiration, en resa som toppas av konsert med Bruce Hornsby and the Noisemakers på söndag kväll. Ser fram emot det.
Jag kommer inte ihåg när jag hade fem veckors semester på rad sist – det tror jag aldrig har hänt. Dessutom har jag kunnat vara ordentligt ledig. Mycket skönt.
Två dagar har gått, och jag konstaterar att SVT-projektet som jag levererat systemsamband till under våren rullat på ganska bra under sommaren. Tyvärr består projektet av många delar, många underleverantörer och en massa beroenden vilket gjorde att vi blev omnämda i DN och några bloggar häromdagen för problemen med textningen av ett par dokumentärer. Nåväl, det ska snabbt ordna sig hoppas vi.
Inom de kommande två veckorna blir det gospelkörfestival, en N.Y-resa och ett lite större eventjobb, så det är bara att hugga tag i en massa låtmaterial och försöka leverera material till musiker så snart som möjligt.
Till sist har jag hunnit se en starkt lysande Jupiter och rymdstationen ISS på stjärnhimlen den senaste veckan. Lite coolt. Missade den partiella solförmörkelsen dock, men ska försöka pricka in meteorregnet 12 augusti. Med bra väder är det värt en lång sen kvällspromenad.
