Planet från Gran Canaria är försenat – ordentligt dessutom. Efter alldeles för många timmar är vi äntligen på väg till Barcelona där vi tyvärr måste övernatta för att åka vidare till Arlanda imorgon förmiddag. Alla negativa aspekter av en sån här försening orkar jag inte ens räkna upp – ni kan dom allihop.
Det finns emellertid några positiva också. Numera har jag i princip alltid med mig min datorn när jag reser, såvida inte det är en ren semestertripp av det kortare slaget. Jag ser till att datorn är både laddad men att den också innehåller nytt inspirerande material, gärna i form av film eller musik. Den här gången slumpade det sig så att en kompis hade skickat lite material till mig strax innan resan ner till Spanien. Bland annat skickade han med två dokumentärer om två musikaliska giganter – Quincy Jones och Keith Jarrett. Otroligt inspirerande att se båda två. Framförallt fick jag för första gången lite insikt i Jarretts pianospel, denna gigant som inspirerat alla jazzpianister under samtiden. Bland annat är det otroligt tydligt att Bruce Hornsby lyssnat mycket på honom. Han är uppenbarligen en otroligt strukturerad person i allt, utom när han musicerar – då är det improvisation som gäller. Även fast jag verkligen inte är nån stor improvisatör så känner jag verkligen igen mig. Jag är gärna strukturerad i allt utanför, men när det ska musiceras går jag alltid mest igång på situationer där det finns utrymme för att skapa i stunden. Även där finns kopplingen till hur Hornsby jobbar – alltid nya versioner på låtar, olika tempon och självklart ingen låtlista innan gig.
I slutet av dokumentären kommer det fram att 1996 drabbades Jarrett av en sjukdom, nån form av psykosomatiskt tillstånd som gjorde att han slutade att spela helt och hållet i nästan ett år. Julen närmar sig, och han är så dålig att han inte ens kan lämna huset för att köpa en julklapp till hans fru. Samtidigt inser han att han måste bryta med sjukdomen. Han berättar (fritt översatt) att han sa till sjukdomen: “Jag vet att du är här, jag erkänner att du finns, men nu kör jag på ändå.”
Han sätter sig vid pianot för första gången på väldigt länge och komponerar en väldigt enkel sång som fick titeln “The melody at night, with you” med underrubriken “For Rose Anne, Who heard the music Then gave it back to me”. På så sätt beskriver han hur han transformerade sjukdomen till en låt. Det fick bli hennes julklapp. Stort! Hur stort kan musik vara? Hur stort som helst tydligen.
