I dag hittade jag den här bloggposten på Olle Svalanders blogg som rör den här artikeln i DN. Jag hoppas verkligen att den här historien får nån form av konsekvens – både i det här fallet och för de kommuner som tänker sig göra samma sak. Jag är generellt för möjligheter till privatisering av olika kommunala verksamheter, men inte när det blir så här. Självklart är det inte enkelt att lagstifta bort ett scenario av den här typen – problemet i det här fallet är ju att hon fick ta över alla förskolor i området, så valet att sätta sina barn i någon annan skola där överskottet används på bättre sätt fanns ju inte.
Category: Övrigt
-
Lite kungahus-humor
En kollega till mig satte ihop följande lilla collage:
"Lycka till" -
En nolla för mycket
Haha, häromdagen blev jag rik. En av mina kunder betalde en faktura som var på 24.500 kr. De skickade samma summa fast med ytterligare en nolla i slutet. Plötsligt blev jag nästan en kvarts miljon rikare och gjorde personbästa i grenen välbetalda gig.
(Jo, jag betalade tillbaks mellanskillnaden nästa bankdag).
-
New York ånyo!
Så var det dags – igen – kan jag faktiskt säga. På nåt sätt blev det den tredje gången inom ett år som jag är i New York. Det gör ju inget eftersom det är min absoluta favoritstad, i alla fall om vi pratar västerländska städer.
Denna gång åkte jag dit dels för att spela med Beatrice i Svenska kyrkan, men också för att få några dagars semester och visa henne stan. Det blev i vanlig ordning en ganska intensiv, men väldigt kul och skön vecka. Vi hann med det mesta som ska hinnas med – jazzklubbar, shopping i Soho, skräpinköp i Chinatown, gospelgudstjänst i Harlem, vinylplattor i Greenwich Village, några klubbar i East Village, lite musikal (9 to 5) och inte minst en massa bra mat.
Den kanske mest ovanliga upplevelsen var att jag helt plötsligt satt bakom en flygel mitt på Broadway och spelade. Jag väntar på bildbevis, så jag återkommer till detta lite senare.
Tipsen från den här resan:
Yaffa Cafe i East Village, 97 St. Marks Pl. Lite annorlunda och bra mat. Grym innergård!
Sushi Samba Park, 245 Park Ave south – kanske världens bästa sushi.
Bar 89 i Soho – 89 Mercer Street. Jätteschysst bar med märkliga (men besöksvärda) toaletter.
Bleecker Street Records – fantastisk butik för oss som vill köpa vinylplattor. -
Stugan
Här var jag hela förra veckan:
[imagebrowser id=2]
-
Intressant om hjärnan
Det sgäs att det itne slepar nogon rlol hur vi svatar, braa frötsa och sitsa bkotsvaten är rtät så uppftatar hjränan det som ord i alla flal.
-
Biten av huggorm på Rödlöga
För mig kommer sommaren 2005 alltid att vara förknippad med en enda händelse. Det var sommaren då jag blev biten av en huggorm – en upplevelse som kom att prägla mitt liv på flera sätt. Det här är berättelsen om den dagen och veckorna som följde. Jag har främst skrivit ner detta för min egen skull, men kanske kan det också vara till stöd för någon annan som råkar ut för något liknande.
Utflykt till Rödlöga
Det hela började den 3 juli 2005. Vi var på väg ut till Stockholms skärgård för att njuta av sommar, semester och sol. Tidigare under året hade vi träffat en man som berättade att han hyrde ut ett hus på Norröra – den ö som ofta kallas “Saltkråkan” eftersom tv-serien spelades in där.
Efter några härliga dagar på Norröra, där vi gjorde små båtturer med jollen som ingick i hyran, bestämde vi oss för en längre utflykt. Målet var Rödlöga – en av de allra östligaste öarna i skärgården som nås med reguljär båttrafik. Vi anlände strax före lunch och köpte glass i den lilla butiken vid ångbåtsbryggan innan vi gav oss ut på en promenad.
Vi hann inte gå många meter innan något plötsligt stack till med en fruktansvärd smärta i min högra fot. Jag skrek – antagligen både av smärta och chock – och hann tänka att jag trampat på en stor tagg eller gren. Men när jag tittade ner såg jag… ingenting. Bara smärta.
Jag började halta tillbaka mot bryggan, drygt 150 meter bort, där några människor snabbt kom fram för att hjälpa till. Jag lade mig på en klippa och fick foten i högläge. Den svullnade redan. En man vid namn Lasse var den första som verkligen tog in situationen. Han såg några blodfläckar, tvättade bort dem och pekade på två tydliga märken.
– Du har blivit ormbiten, sa han.
Jag stirrade på honom.
– Va? Ormbiten? Hur då? Jag såg ju ingen orm.
Giftet sprider sig
Det tog kanske tio–femton minuter innan jag verkligen förstod vad som hänt. Troligtvis hade ormen – troligen en ung huggorm, en så kallad esping – inte hunnit uppfatta mina fotsteg och reagerade i panik.
Öns sjuksköterska Eva kallades till platsen. Jag mådde fortfarande ganska bra och försökte övertyga henne om att det här nog inte var så farligt. Men hon tänkte tvärtom – att det kunde bli allvarligt mycket snabbt. Och hon fick rätt.
Snart började det klia i halsen. Jag tänkte att det kunde ha varit glassen – jag är nötallergiker – men ingredienserna stämde inte. Det visade sig att jag var allergisk mot själva ormgiftet. Eva ville ge mig cortison men ringde först SOS Alarm för att få klartecken. De sa nej – endast läkare får ge sådan medicin. Eva tvekade inte. När svullnaden i halsen tilltog tog hon beslutet ändå. Och när hon rapporterade läget en stund senare beslutade SOS att skicka helikopter. Klockan var då runt 12.25.
Under tiden försämrades mitt tillstånd snabbt. Ögonen svullnade upp tills jag knappt kunde se. Tungan svällde, magen började värka på ett nytt, obehagligt sätt – och jag började kräkas. Eva gav mig cortison i vätskeform, men jag kräktes upp det direkt.
Räddningen närmar sig
Jag försökte hålla mig lugn, men nu blev jag rädd på riktigt. Jag kunde varken prata ordentligt eller se, och varje andetag blev tyngre. Jag visste att helikoptern var på väg, men inte när den skulle komma.
När paniken började ta över sträckte jag upp handen mot Lasse och sa:
– Lasse, du måste hålla min hand. Håll mig i handen.
Han tog min hand – och med ens blev jag lugnare. Det var som att all rädsla lättade bara lite av den där enkla beröringen.
Helikoptern kommer
Helikoptern landade runt 12.45. Ombord fanns en läkare och en narkossköterska. De var först nästan för lugna – tills de såg mig. Snart fick jag syrgas, dropp och cortison. Jag frågade med svag röst:
– Har jag fått cortison intravenöst?
– Ja, det har du, svarade sjuksköterskan.
Det var som om den vetskapen räckte för att jag äntligen kunde slappna av. Jag började tappa medvetandet, men läkaren klappade mig på kinden och uppmanade mig att hålla mig vaken.
Flygningen till Karolinska tog knappt 20 minuter. Jag kräktes fortfarande under resan.
Akutmottagningen
Vi landade runt 13.15. Först då fick jag smärtstillande. Jag var omtöcknad, men minns att det tog ett tag att hitta ormserum – det används så sällan att man inte ens var säker på var det fanns.
Jag blev inlagd på en akutvårdsavdelning. En läkare sade lugnande:
– Det här kommer nog gå bra. Vi behåller dig över natten för att se att svullnaden går ner.
Men det var bara början.
Operationen
Svullnaden i halsen gick ner efter ett drygt dygn. Men foten – och sedan hela benet – svullnade kraftigt. Efter två dygn var benet svullet upp till höften. Smärtan var enorm. Ett försök att få mig att stå slutade i morfininjektion.
En natt vaknade jag med fruktansvärd smärta. Ortopedläkaren konstaterade att trycket var så högt att det fanns risk för “compartment syndrome” – där muskelvävnad kan skadas permanent. Jag rullades upp till operation. Där gjorde man ett snitt i foten för att lätta på trycket.
Några dagar senare misstänkte man även blodpropp, men det uteslöts efter två dagars röntgen.
Personalen konstaterade att det här var det allvarligaste ormbettet de någonsin behandlat på Karolinska.
Rehabilitering på Röda Korsets sjukhus
Efter en vecka på Karolinska skickades jag till Röda Korsets sjukhus. Jag kunde fortfarande inte gå. Där delade jag rum med en man från Irak som förlorat båda benen i kriget. När han fick höra att jag blivit ormbiten utbrast han:
– Det måste ha gjort jätteont!
Jag pekade på hans benstumpar och svarade:
– Men du då – hur ont måste inte du ha haft?
Vi pratade länge. Det blev början på en berättelse om hans flykt till Sverige – fem månader på lastbilsflak.
Det var första gången i mitt liv jag satt i rullstol – på riktigt. Men jämfört med många andra patienter insåg jag snabbt att jag ändå hade klarat mig lindrigt.
Efter en vecka kunde jag gå kortare sträckor. Jag skrevs ut, gick med kryckor i två månader, och hade stödstrumpa ända fram till jul.
Epilog
Det blev en märklig historia. Än idag – många år senare – kan min fot svullna upp om jag står eller går länge, särskilt i varmt väder. Det är inget jag lider av, men det är en påminnelse.
Märkligt nog skulle jag inte vilja vara utan den här upplevelsen. Den betydde mycket. Redan efter några dagar på sjukhus fylldes jag av en stark tacksamhet. För Eva och Lasse – som blev mina skyddsänglar den dagen. För ambulanshelikoptern. För sjukvårdspersonalen. För min familj.
För mig markerade den här händelsen början på en inre resa som ännu pågår. Jag ser fortfarande inte målet – och jag hoppas att det dröjer.
Fakta om ormbett
Huggormen är den enda vilda giftormen som finns i Sverige. Varje år vårdas upp till 200 personer (barn och vuxna) för huggormsbett på svenska sjukhus. Det är vanligast med huggormsbett mellan april och oktober.(Källa: http://www.growingpeople.se/templates/Page.aspx?id=2582).
Mortaliteten av huggormsbett är ca 1-2 promille, vilket innebär i princip ett dödsfall var tionde år. I Europa dör ca 30-50 personer per år av huggormsbett.
(Källa: http://www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=1674)
-
Notskrivning
De sista dagarna har varit väldigt intensiva. En del väsentliga saker på SVT som behövde komma upp i produktion innan helgen, sen på kvällar och nätter har det skrivits arrangemang. Nu är alla låtarna i onsdagens show klara och jag skickade precis stråknoter till den engelska stråkkvartetten som ska vara med. Då återstår bara lite underhållningsmusik och jinglar. Nu vankas en ledig och skön kväll med nästan hela familjen Robertsson som är samlade i Västerhaninge. Trevlig helg.
-
Sundsvall tog SM-guld i basket
Jag ska direkt erkänna att jag inte har hållt mig uppdaterad, men det är ändå med stor glädje som jag konstaterar att Sundsvall tagit SM-guld i basket. Det känns stort och viktigt. Sundsvall och Timrå har kämpat i många år för att nå större idrottsframgångar, särskilt inom fotboll, basket och hockey. Timrå IK har ju verkligen kommit tillbaks till topplagen de sista åren men aldrig nåt hela vägen fram. Nu fick det bli basket. Hoppas detta blir en liten injektion till både giffarna och Timrå IK.
-
På väg till Chicago
Det har varit en intensiv vecka, allt för att försöka slutföra allt som behövde slutföras innan turnén till USA med By Grace. Sitter på Arlanda och äter den sedvanliga flygplatsfrukosten och konstaterar att det blir en strålande dag här hemma. Vi hoppas på finväder så klart, särskilt i New York när vi väl kommer dit om en vecka precis. I mån av uppkoppling ska jag försöka uppdatera här så ofta som möjligt.
-
Kul
Fick den här per mail idag.
En man i en varmluftsballong insåg att han kommit vilse. Han minskade höjden och såg en kvinna nere på marken. Han sänkte sig ytterligare ner och ropade:
– Ursäkta, kan du hjälpa mig? Jag hade avtalat ett möte med en vän för en timme sedan men vet inte var jag befinner mig. Kvinnan nedanför svarade:
– Du är i en varmluftsballong cirka trettio fot över havet på 55 41 47 grader nordlig bredd och 10 12 47 grader västlig längd.
– Du måste vara tekniker, sa mannen.
– Det är jag, sa kvinnan – hur visste du det?
-Tja, sa mannen, allt du har sagt är tekniskt korrekt, men jag har ingen aning om vad jag ska ha det till, och faktum är att jag fortfarande är vilse. Det enda jag fått ut av din hjälp är att du försenat mig ytterligare.
Kvinnan nedanför konstaterade:
– Du måste sitta i ledningen, i direktionen.
Det gör jag, sa ballongskepparen. Hur kunde du veta det?
– Det är enkelt – du vet inte var du är eller vart du ska. Du har stigit uppåt med hjälp av en stor mängd luft. Du har träffat avtal som du inte är i stånd att klara av att hålla och förväntar dig att människor under dig ska lösa ditt problem. Faktum är att du befinner dig i samma situation nu som du gjorde innan vi möttes, men nu är det plötsligt mitt fel. -
Våga vägra Plusgiro
Under den senaste veckan har jag försökt göra klart min bokföring. Jag använder både Plusgiro och Bankgiro vilket innebär att för att kolla vilka fakturor som faktiskt är betalda måste jag kolla på två ställen. Nu måste jag få klart bokföringen, och när jag loggar in på Plusgirot upptäcker jag till min förfäran att man bara se 13 månader tillbaks i tiden. Jag har alltså ingen aning om vilka transaktioner som gjordes under januari och februari förra året. Således, jag måste ringa kundtjänst där följande konversation utspelas:
– Jag behöver få kontoutdrag för januari och februari förra året.
– Ok, vad har du för fyrsiffrig kontokod till ditt Plusgirokonto?
– Va, jag använder dosa. Vad är det för kod du menar?
– Den koden du fick på en gul lapp när du startade kontot.
– Eh, det var väl 15 år sen jag startade kontot – tror du jag har kvar den lappen? Nej, tyvärr…
– Ok, jag skickar ut en ny sån till dig – det tar några dagar. Sen kan du beställa kontoutdrag. Det kostar 90 kr – per månad.
– Skojar du?
– Nä, det är vad det kostar. Samt 90 kr i startavgift för att påbörja tjänsten. Så för två månader kostar det totalt 270 kr.
– Du måste skoja med mig?
– Nej. Du har kontoutdragen om ca 10 bankdagar.
– Du måste du skoja – det kostar 270 kr och jag måste vänta till efter påsk?Jag kommer avsluta mitt konto på Plusgirot inom kort.
-
Två böcker
Bokläsandet går som vanligt i vågor. Sista tiden har jag dock hunnit igenom två läsvärda böcker.
Först Tomas Sjödins nya bok Ett brustet halleluja. Det är en alldeles utmärkt bok som på ett plan handlar om hur kyrkklockor skapas, på ett annat beskriver relationen Gud och människa, andlighet utanför kyrkans gamla hjulspår och om det brustna i människans tillvaro. Dessutom hyllar han onyttan och om konsten att trivas i sitt eget sällskap. I vanlig ordning fångar han mig snabbt med sitt enkla osentimentala sätt att skriva.
En av de bästa passagerna handlar om den gamla psalmen En ton från himmelen, där han har gjort lite mer research bakom författaren av den psalmen. Det känns extra kul eftersom vi använde den psalmen för några år sedan då vi jobbade tillsammans på Torpkonferensen och den har betytt mycket för mig ända sedan dess. Här skrev jag om en annan av hans böcker.
Sen har jag tunnelbanat mig igenom Christer Fuglesangs 13 dagar i rymden efter 14 år på jorden. Ända sedan liten pojke har jag varit fascinerad av flyg, astronomi, rymden och rymdfart, så självklart var jag en av dom som satt vaken på nätterna under hans resa med Discovery till ISS. I den här boken får man läsa hans egna ord från dagarna strax före avfärd och hela resan, parallellt med hela karriären ända ifrån åren på KTH. Det är klart intressant rakt igenom, även om jag inser att för den som inte delar samma fascination kanske det blir en smula långrandigt.
Efter att ha läst boken har jag med mig två nya lärdomar. Först inser man att det är så otroligt mycket prestige och politik inblandat i ESA och NASA. Inte konstigt att han fick vänta så länge när det bara är politiskt inflytande och ekonomi som styr. Sen så är han väldigt öppen med sina egna brister, tvivel och misstag både före och under resan. Det är väldigt tydligt att han vinner förtroende på det – både hos mig som läsare men förmodligen också hos hans arbetsgivare.
Har du ens det minsta intresse av rymdfart, ny teknik eller om du bara behöver inspireras av en person som såg till att sin dröm gick i uppfyllelse så kan man läsa den. Några resor mellan Hammarbyhöjden och Karlavägen räcker. Man kan också välja nån annan sträcka om den inte passar dig.
Min bror var där och såg en annan uppskjutning lite senare – skrev om det här. Programmet med rymdfärjor kommer att stoppas under nästa år. Enligt NASA är den sista uppskjutningen planerad till 31:a May, 2010. Det blir i så fall det 133:e flygningen med rymdfärjan.
-
Onsdagsförberedelser
Det blev en hel dag i studion, nästan uteslutande med förberedelser inför fredagens företagsjobb. Det blev de sista justeringarna på låtarnas arrangemang, några nya jinglar och sen utskrift, lite backtracks och till sist packning. Jag är så otroligt glad för min studio. Det är alldeles lagom stort med två rum där jag får plats med alla instrument, alla syntar kan stå upplockade samt all inspelningsutrustning. Jag förstår inte hur jag klarade mig utan detta innan. Men men, det blev många provisoriska arbetsplatser genom åren och på nåt sätt gick ju dets också.
Det verkar som att även Spotify har fått säkerhetsproblem. Först trodde jag det var ett hoax, men det verkar inte så. Så, för dig som har Spotify, gå
hitoch läs. Fick också ett tips om Zink Music – för oss gamla slick-fantaster kan det verkligen vara nåt. Bara smakprovet med Frank Ådahl ger mersmak. -
Stämningen
Som många av er vet delar jag mitt arbetsliv i två delar – som systemutvecklare på SVT och som frilansmusiker och lite annat musikjobb som arrangering och inspelning. Balansen är inte helt enkel, men båda delarna befruktar varandra på ett skönt sätt, något som säkert flera av er som har samma upplägg känner igen er i.
Jag trivs bra på SVT – det är en skön arbetsplats som först och främst producerar nåt som jag kan stå för fullt ut. Sen är vi ett skönt gäng i den lilla grupp där jag jobbar, ganska högt i tak och en lagomt ambitiöst tempo. So far so good. Men stämningen i en grupp som inte är så stor påverkas lätt av om en person kommer in eller faller bort. Det känns just nu. Några sköningar (konsulter) som vi haft inne ganska länge har precis lämnat och det märks ganska tydligt. Jag saknar just nu lite groove, lite galet, lite småfilurigheter, lite sånt där som man hann vänja sig vid. Well, det ordnar sig.