Author: Sebastian Robertsson

Well, det var ju ganska väntat – biljetterna försvann fort. Jag fick tre – alla utspridda. Men en på parkett – hurra!!!!

The Police startar sin Europaturné i Globen den 29 augusti. Läs mer här. Jag kommer att hänga på låset för en biljett.

Sista dagen bestod av en morgonsession med Marvin Sapp och en kvällsgudsjänst med Kirk Franklin. Båda passen var fylld med bra undervisning, framförallt Kirks predikan på kvällen. Marvin Sapp började med att sjunga en ny låt från hans kommande platta – en fin liten ballad som handlade om hur viktigt det är att hitta en egen plats för lovsång när man som ledare förväntas ge ut och den enda man behöver är nån som kan tala till in i ens eget hjärta.

Mellan passen hann vi med att åka till Georgetown och käka och shoppa lite. En jättefin stadsdel som motsvarar Gamla Stan i Stockholm. Grymt skönt att sitta ned på en vettig restaurang och äta vanlig italiensk mat! Vi hann också med att ta lite bilder på den nya svenska ambassaden som låg alldeles i närheten.

Ok, sen in till stan för att gå på avslutningsgudstjänst med Kirk Franklin som predikant. Tyvärr så blir det lite samma sak här – det går inte att beskriva hela predikan. Men precis som tidigare så är det häftigt att höra den mest säljande gospelartisten idag, en femfaldig Grammy-vinnare, stå och undervisa med så stor ödmjukhet och självinsikt. Bland det första han gör är att tvätta bort artist- och kändisgrejen och precis som tidigare under konferensen proklamerar att det inte är nåt värt överhuvudtaget. Poängen med hans undervisning är flera, men det viktigaste är precis det som undervisats tidigare under konferensen – vi måste se till att vår livsstil i sig blir en lovsång till Gud. På nåt annat sätt kan det inte vara.

Ok, jag skulle kunna skriva på en hel del om detta – kanske gör jag det lite senare. Nu har vi precis vaknat och ska ta oss till en gudstjänst i nån stor cool gospelkyrka.

Förmiddagen startade idag med ett seminarie med Martha Munizzi – en av de absolut största kvinnliga gospelartisterna just nu. Hon har varit otroligt framgångsrik och sålt runt 10 miljoner skivor. Det visade sig att även hon var en fantastisk talare. Men denna gång var det alltså i seminiarieform, och vi var väl inte mer än 30-40 personer i lokalen. Hon undervisade om hur vi som musikaliska ledare (och ledare i allmänhet) inom kyrkan måste se till att vi inte låta stoltheten över våra egna prestationer hamna i fokus. Ett riktigt bra seminarie som gick bra i linje med Donnie’s undervisning kvällen innan. Vi fick höra många nyttiga saker ifrån hennes egen bakgrund, bland annat om hur man hanterar situationen att stå i en kör eller ett lovsångsteam och inte ens ha en mik, och därmed få deala med sig själv och sin stolthet.

Under detta seminarie fanns det möjligen några inslag som kanske funkar för amerikaner, men av kulturella skäl kanske inte riktigt funkar för oss. Men som alltid, men får ta till sig vissa delar och det som uppenbart inte går att applicera i Sverige får man lämna. Hon är grym, och hon är en förebild!!

På kvällen var det dags för gala – det skulle delas ut utmärkelser till några som betytt mycket för gospelbranchen. På pappret ett helt ok upplägg med Vicky Winans och Donnie McClurkin som värdar och inspelade påanonnser a la Oscarsutdelningen (ja, det var väl här man började ana), och dessutom skulle det göras TV. Och det var där allting gick överstyr. Något som skulle kunna bli en fin och skön kväll med hyllningar till några av de största artisterna/predikanterna genom tiderna slutade i ett sällan skådat kaos. Ingen verkar ha förberett att det skulle göras TV. Uppenbart kan man inte ha lagt en enda sekund på att repa. När Vicky och Donnie ska läsa sin första påannons blir det fel om och om igen, och det visar sig att den nya moderna promtern inte alls funkar, och när allting strular så finns det ingen studioman, så de står där på scenen och försöker kommunicer med nån tv-människa via deras mikrofoner. Allt inför några tusen gäster som är uppklädda och förväntansfulla. Well, det går inte att beskriva hur pinsamt dålig hela kvällen blev. Det är bara att konstatera att detta måste vara bottennappet för hela konferensen… Allt annat har ju varit kanon, så självklart måste det finnas nåt att klaga på… :)

Morgonsamlingen var mycket bra, med alldeles strålande undervisning av Grammy-vinnaren Cece Winans. Därefter kollade jag in ett seminarie med Donald Lawrence och Richard Smallwood som pratade om deras erfarenheter och hur de slitigt och jobbat sig fram i många många år. Mycket ödmjukt, väldigt uppbyggande och på nåt sätt skönt att höra att de stött på samma problem som vi själva står i.

Kvällen bestod av en gudstjänst med bl.a. Martha Munizzi, Tye Tribbett och Donnie McClurkin. Martha ledde några sånger i början, och det var helt ok trots att det var playback. Men, sen kliver en gigant fram: Tye Tribbett. Jag visste inte ens att han skulle vara med på kvällen, men det visade sig att han var den stora musikaliska attraktionen. Ojojoj, han är verkligen arvtagaren till Kirk. Helt osannolikt bra, en sjukt bra band och en kör som var det bästa man sett… Köp en DVD eller nåt, för det går inte att beskriva!

Och Donnie McClurkin sen, men enligt mig den snyggaste rösten i gospelindustrin – han skulle predika. Ljuvlig start med en sång, sen predikan. Och vilken predikan sen… puhh! Just nu tror jag inte att jag kan återge det med nån rättvisa. Men en sak kan jag säga – har du chans att höra honom predika eller sjunga, ta dig dit!!!

Ikväll började konferensen – Gospel Heritage Foundation. Uppstartskvällen var en enda lång gospelkväll med många medverkande. Richard Smallwood och Vision var den riktiga höjdpunkten. Otroligt härligt att se en levande legend leda en församling, och extra kul att vi (jag, Johan Tjernström och Jonas Lidholm) har varit med och spelat in några av hans låtar tillsammans med honom själv i Sverige. Ser fram emot morgondagen – Cece Winans, Donald Lawrence och mer av Mr Smallwood.

Snälla. Kan nån bara förklara. Vad rör sig i huvet på bakgrundssångarna/dansarna som står på scen bakom Christer Lindarw i After Dark? Om jag vore dom skulle jag hoppas på en fallucka! Det går inte att beskriva hur dåligt det bidraget är!!

Tack Sarah Dawn Finer.
Tack Andreas Johnson.
Tack Luuk.

Eh, jag såg Melodifestivalen i lördags. Aldrig skäms man så mycket för svensk musik som när man ser detta spektakel. Det produceras så otroligt mycket bra musik i detta land, och det som lyfts fram och spelas i tv är det som framfördes i lördags? Ok ok, Sebastians låt var ok och den passade honom fint. Men tyvärr, resten går bort bort bort bort!!