Inför sommarens Nyhemskonferens fick vi ett mail angående önskad backline. Gitarristen i orkestern tog det (självklart) på allvar:
14 Dubbla marshall 4×10, med 7 st plexitoppar + 7 badcat amps
1 Fender strat 52a
1 Fender strat 62a
1 Fender tele 64a
1 rickenbacker 12 strängad, helst 57a
1 Gibson Les paul goldtop, 57a
1 Gibson Sg 76a, Röd med p90 mickar
1 Gibson 335, årsmodell spelar ingen roll, men helst en svart med röda flames så det inte ser för jazzigt ut.
1 Gretch White falcon, 68a med guldmickarna
2 Snubbar från Laholm som sköter mina pedalbord (Pedalerna tar jag med själv)
1 Talkbox
1 headset (som jag kan sjunga i när jag är ute bland publiken under solona)
1 Podium 7×7 meter som jag kan stå på under intro/solo/outro (med katapult för utflykter till andra sidan lokalen)
1 par röda spandex
1 par vita spandex
1 flak Dr Pepper
13 Ray ban Wayfarer
20 Flaskor hårspray av märket “proffs”
1 Magnum 44a för eventuella pistolscener
150 Banana skids
200 Refresher
500 Plektrum med våran band loga
8 Guldpennor för signering
9 Silverpennor för signering
Ja det var nog allt tror jag..
Om detta inte går att ordna så är jag mer än nöjd om jag får en “VOX AC30” alt en “Fender Deluxe”, alternativt en “Orange”.
Haha, jag har läst det tio gånger och skrattar fortfarande.
Efter tolv dagar i USA och direkt ett eventjobb när jag kom hem beslutade jag mig för att få några sköna dagar spelledigt. Men när det kom en förfrågan från Hannah Holgersson om att spela med henne på en välgörenhetsgrej i Filadelfiakyrkan, då ville jag hänga på. Vi gjorde tre låtar tillsammans med den grymma Steinway-flygeln som finns där och som var nystämd och fin. Vilken glädje. Hannah bloggade här.
Därefter drog jag och Bea tillsammans med några vänner till Berns där JB Quartet spelade för sista gången innan sommaren. Skön feeling, bra spel och i vanlig ordning kul att träffa musikvänner.
Den här veckan var det dags för årets Friends-gala igen. Rep igår och själva showen idag. Två sköna eftermiddagar med finfint band och lite artister. Hedlund, Gröning, Källqvist och Backman samt Hedlund/Sandlund på kör. Darin, Kim och Janet (från Made in Sweden), Star Pilots, Maia Hirasawa och Pauline var artister.
Så, då var helgen i New York över – det var intensivt men väldigt roligt. New York är helt klart min favoritstad och jag åker gärna hit så ofta jag har en vettigt skäl. (För er som läst bloggen tidigare vet att det räcker med en konsert som lockar.) Det här var första gången som By Grace besökte stan och förväntningarna i kören var höga.
Efter incheckning på hotellet var fredagen helt ledig. Ganska skönt, för det gav oss en dryg halvdag och en hel kväll som vi kunde spendera som vi ville. Jag och Öjebrandt drog direkt ner till Chinatown för att leta lite smått och gott. Lite SOHO honn vi också med, sen hamnade vi på japansk restaurang för middag tillsammans med hela gänget. Några av oss åkte till Jazz Standards på 27:e gatan för att lyssna på Branford Marsalis, men det var alldeles för lång kö. I stället anknöt vi till resten av gänget på en rooftop bar på femte avenyn – grym utsikt över en upplyst Empire State Building. Temperaturen var perfekt så det var inga problem att sitta i t-shirt till en bit efter midnatt.
På lördagen drog jag och Emil till Greenwich Village för att kolla lite skivor. Grymt härlig stadsdel, men det finns alldeles för bra skivaffärer för mitt (läs: min plånboks) eget bästa. Naturligtvis sprang jag på en sällsynt Al Jarreau-utgåva på vinyl – tre skivor från en radioinspelning 1982 som egentligen inte var menad att ges ut. Helt i nyskick. Bara toppmusiker i bandet, så det blir intressant att lyssna igenom.
Snabbt tillbaks till hotellet för avresa till norra Queens där vi skulle gästa i Jeff Wheelers kyrka på kvällen. Det är en liten liten kyrka i ett svart villaområde. Litet och pittoreskt. Go feeling, men ganska dåliga förutsättningar och dåligt ljud. Extra kul var dock Natalie Regins dök upp. Hon spelar i Cynthia Hales kyrka i Atlanta och är också en av Donnie McClurkins keyboardister. Hon är bekant med oss sedan tidigare Atlanda-besök.
Söndag i New Jersey och Long Island
Resans absoluta höjdpunkt skulle (inte helt oväntat) infinna sig på den avslutande söndagen i N.Y. På morgonen gick vi upp orimligt tidigt för att åka ut till First Baptist Church i Somerset, New Jersey där första gudstjänsten började redan 07.00. Det var en stor nybyggd kyrka i ett tämligen rikt område, i alla fall av villorna omkring att döma. Vilken skön församling – härliga människor och en pastor som verkligen gillade oss, inte bara i ord utan också i handling. När han fick höra att vi bara skulle sjunga på första av deras gudstjänster (första av tre) för att vi skulle hinna till Donnie McClurkins kyrka, då säger han att han ska ringa Donnie på en gång och säga att vi kommer komma sent. Vi trodde han skojade, men mycket riktigt så gör han det. Så det hela slutade med att vi är kvar i början av den andra gudstjänsten klockan 09.00 också. Återigen – vilken känsla att spela gospel i de här kyrkorna. Även om medelåldern är betydligt högre här än de som lyssnar på gospel i Sverige så är det ingen tvekan – alla hänger med, oavsett om man är 40, 50 eller 70 år gammal. Alla kan låtarna. Amazing!
Sen var det dags för en liten dröm att gå i uppfyllelse. Ända sedan 1998 när jag hörde Donnie McClurkin första gången så har jag gillat hans röst och hans uttryck. Första gången jag såg honom live var i Washington på Gospel Heritage. För två år sedan stötte vi på honom på en annan turné, då i Lansing, Michigan. Den gången fick vi träffa honom efteråt och sjunga för honom lite a capella. Det ledde till att vi nu skulle till hans kyrka och medverka. Och vilken succé det blev!
När vi drog igång Souled out ställer sig 1500 pers i lokalen upp och går igång på alla cylindrar. Och som det sjöngs och spelades – galet kul. Natalie Regins hängde in på tredje keyboard och kyrkans slagverkare backade upp Öjebrandt bakom batteriet. Mr McClurkin själv gick igång så till den milda grad att han började önska låtar av oss på stående fot – som tur var kunde vi dom, så det var bara att räkna in och köra. En fantastisk upplevelse. Jag har ett gäng videoklipp som jag hoppas kunna lägga upp senare. Donnie sa att vi är välkomna närsomhelst för att göra en hel konsert i hans kyrka – ett skönt statement från en av de absolut största i branchen.
Igår kväll blev en soft kväll. Vi spelade i en liten kyrka där de inte hade nån hammondorgel, så det blev spelledigt för mig. Sen var jag tvungen att spendera dagen på hotellet för att jobba med ett eventjobb nästa vecka. Det tog mer eller mindre hela dagen. Det giget blir det nån post om i nästa vecka.
Ikväll spelade vi i den största kyrkan under vår vecka i Chicago – New Life Covenant Church. Det blev höjdpunkten under veckan, i alla fall om man ser till feelingen i församlingen, pastorn och inte minst backline. Det är en kyrka som har ganska kända musiker sittandes på scen emellanåt. Bland annat Israel Houghtons trummis, Calvin Rogers, tillhör den kyrkan. Själv spelade jag på en grymt bra B3:a med en Motif XS7 på toppen. Otroligt bra PA och monitor. Glädje. Tyvärr gjorde vi bara en låt, men det var gött. Nu är det packat, sova några timmar och sen till N.Y.
Calvin och Andreas Öjebrandt
Min blogg genomgår dessutom lite re-design, så det blir inge bloggande förrän på söndag nu.
I lördags åkte vi till Indianapolis där vi besökte New Era Baptist Church – en församling som arrangerade en konsert med oss som huvudakt. Vi har varit där fler gånger tidigare och har alltid blivit väldigt väl mottagna. Vi gjorde en grymt bra konsert inför en nästan fullsatt kyrka och vi fick verkligen känna på hur gästvänlig en församling kan vara, både före, under och efter konserten. Jag har ett helt gäng videoklipp som jag ämnar lägg upp så snart jag har möjlighet.
Undertecknad och Sydhage är nöjda
Söndagen är inte helt otippat den mest intensiva veckodagen – då försöker vi hinna med så många gudstjänster som möjligt. Därför blev det en ganska tidig morgon då första startade kl 9, sen den andra kl. 11 och slutligen den sista kl. 15. Efter det blev det lite snabbmat för att hinna i tid till Israel Houghton som spelade i Fellowship Missionary Baptist Church – en av de klassiska församlingarna i Chicago. Det blev såklart en höjdarkväll på alla sätt. Israel är en av de absolut mest framgångsrika gospelartisterna just nu och hans låtar används i kyrkor över hela världen. Faktum är att karln är ju flerfaldig Grammy-vinnare också.
Efter giget fick jag byta några ord med Israels pianist och kapellmästare Aaron Lindsey – en av mina absoluta favoriter i genren. Lyssna till exempel på det här klippet på Spotify.
Det är inte helt lätt att förklara hur det är att sjunga och spela gospel i gospelns hemland. Det måste egentligen upplevas, men jag vill ändå skriva några rader och försöka berätta.
Först och främst, gospelmusik är i allt väsentligt gudstjänstmusik. Det innefattar alltså all musik alltifrån psalmer, sånger under kollekt, sånger under nattvard och så vidare. I Sverige är gospel nästan uteslutande konsertmusik. På en gospelkonsert i Sverige sitter publiken i bänken och på sin höjd nickas det lite gillande lite nu och då. Helst sitter man en bit bak och fyller på framåt om det behövs. Sen när körledaren påannonserar sista låten är det inte ovanligt att publiken ställer sig upp för att inte framstå som alltför ointresserad.
I gospelkyrkor i USA är det annorlunda – här är det självklart att församlingen stämmer in i låtarna direkt. Inte för att göra de som står på scenen glada utan för att det är gudstjänstmusik – man sjunger tillsammans, precis som man sjunger psalmerna tillsammans i vilken kyrka som helst. Vi som pysslar med gospel i Sverige gör vad vi kan för att förklara detta, allt för att komma bort från konsertformen och för att förändra synen på vad gospelmusik är och vad den har för funktion.
En av de vanligaste frågorna som jag får när man berättar att man har varit på turné med en svensk gospelkör i USA är “Hur funkar det egentligen – hur kan ni turnera där? Är inte alla amerikanska körer såå mycket bättre?”. För det första, vi turnerar inte riktigt på det sätt man kanske tänker sig – vi fyller inte stora konsertlokaler som folk löser biljetter till. Vi besöker en massa olika kyrkor och medverkar på gudstjänster, konserter och andra samlingar som ingår i deras församlingsliv. Visst gör vi vanliga konserter också, men sällan helt själva.
När det gäller jämförelse mellan vad som låter bättre eller sämre så vill jag påstå att det är i mycket större grad en svensk företeelse än en amerikansk. Varför jämföra hur gudstjänstmusiken framförs? Är det troligt att en församling i en gospelkyrka i USA skulle sitta med armarna i kors och fundera varför soundet är lite annorlunda och därför inte sjunga med? Nej, självklart inte. Tvärtom uppfattas en svensk kör som sjunger deras gudstjänstmusik som nåt ganska coolt och inspirerande, även om soundet förstås är annorlunda i deras öron. Och sen är det verkligen inte så att alla gospelkörer (eller komp heller för den delen) i USA låter fantastiskt.
En av By Grace fördelar är att repertoaren alltid speglar det som just nu är populärt i USA. På så sätt blir det nästan alltid en omedelbar respons när låtarna startar – de flesta kan redan materialet och kan sjunga med. Skulle man komma med idel svenska gospellåtar med svenskt sound och form, ja då skulle vi nog i högre grad mötas av en sittande publik även här. Å andras sidan så vet jag att responsen efteråt inte behöver bli mindre – det blir alltid uppskattat hursomhelst.
Det går alltså fint att turnera med svenska körer i USA. Sen är syftet med att vi åker hit inte bara att sjunga för dem utan minst lika mycket för att inspireras och ta med oss tillbaks något hem till Sverige och den svenska publiken.
Efter en ganska soft dag med lite shopping bar det av till första spelningen. Det var Bryant Jones kyrka där vi skulle medverka på en konsert med bland andra hans egen kör Chosen och Light of love. Det blev en lång men ganska härlig kväll. Vi gjorde fyra låtar och avslutade i vanlig ordning med ett balladmedley som alltid blir väldigt uppskattat. Några andra körer och grupper medverkade också, och i vanlig ordning fanns det några fantastiska musiker på plats, bland annat en helt fantastisk organist. Jag har både ett gäng bilder och videosnuttar som jag hoppas kunna lägga upp under dagen imorgon. I morgon ska vi vill Indianapolis, så nu måste det sovas. God natt.
Efter ett stopp i Frankfurt är vi äntligen på plats på hotellet i Chicago. Flighten flöt på ganska bra, men jag vet inte om jag tycker att Lufthansas flygplan håller måttet – allt känns lite trött och lite gammalt. Jag tror fortfarande att Air France har tätplatsen. Kanske inte roligaste personalen (det typiskt franska, ni vet) men bäst utrustade flygplanen. Bland annat kommer jag ihåg den här flygningen ganska väl.
Nåväl, efter lite trix har vi hämtat ut bussarna, packat in alla väskor och kommit till hotellet som ligger några mil utanför downtown Chicago. Ett besök på Applebies gjorde att man snabbt påmindes om den amerikanska onyttiga maten. Vi kommer bo på samma hotell ända till vi flyger till New York – skönt! Nu är det dags att försöka vända på dygnet.
Direkt efter dagens jobb på SVT fraktade jag pianot till ett ställe på Östermalm där jag skulle gigga med Gladys del Pilar senare på kvällen. Efter ett snabbt soundcheck och genomspelning av låtarna jag plankade igår kväll hann jag precis hem och softa lite grann innan taxin kom. Det blev en kul kväll med middag, ett knippe låtar och stor glädje bland alla samlade. Några andra artister fanns på plats och bjöd på en och annan ton och glada tillrop. Nu måste det sovas.
Helt galet, jag var sekunder ifrån att behöva dansa i tv idag. Men nu slapp jag det – pjuhh!
Dagen började med att leverera bokföringen till min revisor. Äntligen. Nu har jag dessutom börjat bokföra innevarande år med lite mer kontinuitet så det inte ska bli så mycket jobb i början av nästa år. Sen tog jag bilen för att ta mig till studion och förbereda för inspelningen som var planerad till efter lunch. Då ringer en keyboardistkollega och behöver vik till kvällens Babben-inspelning på SVT. Efter lite samtal fram och tillbaks så lyckas jag boka om saker och ting och vips stressar jag till studion för att hämta instrument, planka en låt och dessutom hinna köpa med en svart skjorta.
Efter bildrep åkte jag tillbaks till studion för att repa med Gladys inför ett gig imorgon. Några nya låtar blev det, så det blir lite plankningsjobb på nattkröken.
Därefter tillbaks till SVT och bandning. Eftersom Larz-Kristerz också var gäster låg det dansband i luften och producenten fick för sig att alla medverkande skulle smådansa lite grann backstage innan entréerna. Aldrig förr har så många musiker försvunnit på så kort tid. Jag klarade mig med en hårsmån. Respekt till Brunzell dock som ställde upp för konsten, trots att han är lika avigt inställd till styrdans som jag. Nu, lite plankningar, sen sömn.
I lördags var det stort jubileum för gospelkören The Masters Voice som firade 20 år. Min historia med kören började 2002 och sträckte sig i tre år. Det var verkligen fantastiska år med många utmaningar. TMV är enligt mitt tycke (och många andras) en av Sveriges bästa körer så det kändes onekligen lite pirrigt de första övningarna. De tog till exempel hem andra-priset i den stora körtävlingen Toner för miljoner 1997 där man tävlade med 600 körer från hela landet, så det var och är en kompetent kör på många sätt.
Under mina år hann vi med ett knippe turnéer både inom Sverige men också till London två gånger samt USA. Dessutom fick vi inbjudan till att spela på Stockholm Jazzfestival 2003 på bästa kvällstid.
Hursomhelst, i lördags var det dags att fira – inte bara att kören fyllde 20 år utan också att Mia Sandell slutar som ledare. Det blev en grymt kul dag som avslutades med en helt fantastisk konsert i Betlehemskyrkan i Stockholm. Många av körens gamla medlemmar var med så det blev en stor kör med bra tryck. Med LjudJohan bakom spakarna så var man också helt trygg över ljudbilden.
Kompet bestod av Johan Åhlén och jag på keys, Per “Perlan” Hansson på bas, Erik Mjörnell och Tobias Gard på gitarr och Christian Figaro på trummor. Dessutom en kille på slagverk som jag inte spelat med tidigare och glömt namnet på (jag skäms lite). Ett grymt band helt enkelt – det var verkligen ett av mina roligare gospelgigs genom tiderna. Spelglädjen var skyhög och stämningen i lokalen var precis som man vill ha den! Gött mos. Grattis TMV – hoppas det blir 20 år till.
Det är bara att konstatera – bloggandet går i vågor. Ibland finns den där extra tiden det tar att skriva ett inlägg, men ibland inte. Eller jag prioriterar inte det. Jag försöker hålla igång på Twitter i alla fall, men även där hoppas jag på en bra app till min telefon för att uppdatera lite mer frekvent. Icke desto mindre så händer det saker:
Inspelningarna i studion rullar på. Var och varannan kväll görs det pålägg med bas, sång eller keys. Det går inte med blixtens hastighet, men ändå.
Jag jobbar med grymt roliga projekt på SVT – känner mig betydligt mer inspirerad än på länge.
Musikaliska uppdrag kommer och går. Jag har haft en tung period med framförallt ett tungt negativt besked – återkommer med det. Men nya grejer på väg in.
Tro nu inte att jag har några stora journalistiska ambitioner, men jag har sökt några fristående kurser i journalistik i höst. Egentligen bara för min egen del.
Har läst några böcker och sett lite film – om minnet inte sviker alltför mycket kommer det några inlägg kring det också.
I morgon är det jubileum för The Masters Voice som firar 20 års-jubileum. Det blir en helkväll i Betlehemskyrkan imorgon kväll.
Dagen började med en skön grej – jag och Lindholm spelade på en lunch för hemlösa i Korskyrkan. Det är ett ganska enkelt men väldigt uppskattat och givande gig. Under några timmar väller det in människor som lever ett liv som många av oss förmodligen inte ens kan föreställa oss. De saknar vettigt boende, sysselsättning och så mycket av det som är självklart för oss andra. Men det slående är att när man pratar med dom så har de flesta en gång i tiden haft allt – äktenskap, barn och jobb, sånt som bidrar till livets mening. Av olika skäl har det gått snett och de hamnar i situationer som är svåra och kanske till och med omöjliga att ställa till rätta. Korskyrkan gör bra insatser för att försöka hjälpa till, och vi fick va en del av det idag och bjuda på lite skön musik.
Magnus gör två saker samtidigt
Eftermiddagen och kvällen bjöd på en markant kontrast. Jag och några vänner bestämde oss för att grilla – den första för säsongen. Vi råkar ha den lyxen att vi kan åka till affären och handla (i bokstavlig mening) precis det vi vill ha, vilket vi också gjorde. Så här i efterhand blir det en märklig känsa inombords med tanke på förmiddagen. Hursomhelst, det blev en skön och trevlig kväll med goda vänner, och det är bland det bästa som finns.
Först, kontrabas på två låtar. Blev kanonbra – nu saknas bara lite redigering så är vi klara för sångpålägg. Efter en finfin lunch på Nero kom Lidholm varpå vi la grunder på tre nya låtar. Stor glädje. Tyvärr är det lite för dåligt dämpat mellan kontrollrummet och studion, så det funkade inte att spelas in trummor och kontrabas samtidigt. Föga förvånande, men jag hoppades in i det längsta. Det blir lite basfix nästa vecka således.
