Category: Filmer och böcker

Jag tycker mig märka att jag blir mer och mer kräsen när det gäller film. Jag vet inte riktigt varför – kanske är det åldern. Nu har DN tagit tillbaks sin trea i betyg till filmen “Arn” och ger den en tvåa istället. Det är en riktigt rolig artikel av Fredrik Strage finns att läsa här.

Senaste veckan läste jag igenom Dan Browns första roman – “Gåtornas palats”. Gör inte samma misstag. Städa vinden eller förrådet istället. Ring några kompisar och åk tur och retur till godtycklig finsk ort, eller varför inte lägga över alla cd-skivor på vinyl?

Det är bättre spenderad tid – tro mig.

Är det inte häpnadsväckande hur lätt man faller för grupptryck när det gäller val av böcker? I sommar har även jag slukat de två första böckerna i Stieg Larssons triologi. Jag blir fortfarande full i skratt när jag ser att åtminstone hälften av alla bokläsare på bussen eller tunnelbanan, läser någon av de tre i Larsson-serien. Effekten från Da Vinci-koden känns igen. Nåväl. Den första boken “Män som hatar kvinnor” är i mitt tycke alldeles lysande. Det som utgör bokens styrka är helt enkelt själva plotten i sig. Journalisten Mikael Blomqvist får uppdraget att skriva en historisk teckning över en skandalomsusad industrifamilj, men det egentliga uppdraget är att lösa ett gammalt mord inom familjen som aldrig blev löst. Till hans hjälp kommer Lisbeth Salander – en proffsreseracher med svindlande it-kunskaper och tydliga drag av Aspergers syndrom. Plotten påminner om gamla Agatha Christie-deckare, och resultatet blir en deckare som man ogärna lägger ner innan man är klar. Förmodligen är “Män som hatar kvinnor” den bästa svenska deckare jag har läst.

Den andra boken, “Flickan som lekte med elden” är också den riktigt bra. Huvudpersonerna är samma, även om Lisbeth Salander har en betydligt mer framträdande roll här än i den första boken. Här får man följa Blomkvist tidning “Millenium” inför ett nummer där man ska avslöja en stor trafficking-härva som involverar både högt uppsatta poliser, domare och höjdare inom näringslivet. Artikelns författare bilr skjutna strax innan artikeln och en tillhörande bok ska gå i tryck. Salander blir polisens huvudmisstänkte, och inte helt förvånande tar sig Blomkvist an fallet att ta reda på vilka som ligger bakom och samtidigt slutföra artikeln. Personporträtten i uppföljaren är betydligt bättre än i första boken, men det hela går på tomgång ganska länge, och den genialiska plotten från första romanen lyser med sin frånvaro. Slutet av boken är inte heller särskilt ballt – det gick att förutspå det mesta av upplösningen i förtid.

Båda böckerna är som helhet riktigt bra, men om man läser böckerna efter varandra så tror jag att förväntningarna blir för högt ställda efter den lysande inledande romanen. Jag ska absolut läsa den tredje och sista i triologin, men nu läser jag Liza Marklunds “Nobels testamente” och Rick Warrens “Purpose driven life” för att inte snöa in helt och hållet.

Hur kan man ha en positiv inställning till livet om två av sina tre barn drabbas av en odiagnostiserad hjärnsjukdom som garanterar ett kort liv? När man läser Tomas Sjödins bok “När träden avlövas ser man längre från vårt kök” får man en läxa i ämnet. Det är en högst vardaglig bok om en vardaglig familj där två av tre barn har en sjukdom som i allra högsta grad påverkar hela familjens liv – varje timma, varje dag, året runt. I boken lyckas Tomas beskriva att man måste lära sig att uppskatta de små sakerna i livet. Mitt i eländet har man alltid ett val att antingen bli bitter över situationen som inte blev som man hade tänkt, eller så kan man välja att se allt annat fantastiskt runt omkring och glädjas åt det. Ungefär som liknelsen med träden och skogen…

Jaha, det lät ju enkelt och klyschigt. Well. Läs boken, och de efterföljande: “Den enklaste glädjen”, “Reservkraft” och “Eftervärme”. Låt dig bli inspirerad och ge dig själv lite extra perspektiv.

Inte förrän jag såg den långa kön som ringlade bort från Rigolettos entré insåg jag att jag skulle på en premiärvisning ikväll. Filmen “Ett öga rött” har egentligen premiär på fredag, men jag fick alltså chansen att se den för några timmar sedan. Det visade sig vara en mycket fin film som skildrar tonårspojken Halims identitetskris när hans pappa gör allt för att glömma sitt arabiska ursprung för att istället bli så svensk som möjligt. Halim tar sig an kampen mot både sin fars försvenskning och mot den svenska “integrationsplanen”, den dolda konspiration som Halim tycker hjärntvättar alla invandrare som bosatt sig i Sverige. Naturligtvis vinner han inte just den kampen, men innan filmen är slut har han vunnit en massa annat. Asch, som vanligt – hoppa över några trötta amerikanska sorgliga dussinfilmer och gå och se den här istället.

För några år sedan startade en blogg av en person som kallade sig själv Mats Hård. Namnet var en pseudonym för någon som sa sig vara en av de ledande sportjournalisterna på någon av tidningsdrakarna. Under bloggens livstid gäckade den alla sportjournalister i Sverige – vem var Mats Hård? Personen som skrev inläggen var uppenbarligen fotbollsfantast och mycket insatt i vad som hände i fotbolls-Sverige under den här tiden. Ett fantastiskt roligt upplägg, och det roligaste var naturligtvis när personen bakom bloggen, Olle Svalander, erkände att det var han som var Mats Hård, och att bloggen startades som ett skönlitterärt projekt. Många blev säkert förvånade och lite halvt besvikna – men kul var det. Själv upptäckte jag fenomenet när allt var över, men det är kul att läsa några artiklar som skrevs under tiden.

http://www.svb.se/Nyheter/71381/90588

http://www.aftonbladet.se/blogg/laul/170605142124_lorem_ipsum.html

http://www.aftonbladet.se/vss/sport/story/0,2789,720620,00.html

Hursomhelst, bloggen blev en grund för boken “Konsten att förlora” – en riktigt rolig bok som jag verkligen kan rekommendera, oavsett om du är sportfantast eller ej. Nu har hans nya bok, Junk, precis släppts. Ska kolla in den också! Här finns Olles nya blogg.

På Arlanda snubblade jag över några pocketböcker – en av de har en framsida med en rufsig blyertsteckning av John McEnroe och bär titeln “I huvudet på John McEnroe”, skriven av Tim Adams. Boken försöker sig på att teckna insidan av McEnroe under hans mest aktiva år som tennisspelare, framförallt hans relation till (eller snarare matcher mot) Björn Borg. Inte relationen som två tennisspelare, utan deras personligheter. Boken är i min mening ganska spretig, den famlar runt i gamla tennismatcher och beskriver McEnroes utbrott på tennisplanen och blandar det med några kvasifilosofiska resonemang som ska försöka förklara bakgrunden till hans märkliga uppträdanden.

För riktiga tennis-freak som är runt 50 och som satt klistrad vid tv:n runt skarven mellan 70- och 80-tal så passar den säkert jättebra, typ som fars-dags-present. Annars inte. Får jag istället passa på att rekommendera filmen “I huvudet på John Malkovich” – en alldeles strålande film.

Återigen gläds jag över att flygbolagen investerar i lite coola it-lösningar ombord på flygplan som flyger transatlantiskt. Tyvärr måste jag konstatera att SAS i vanlig ordning väljer en budgetvariant. Man tillhandahåller en skaplig mängd filmer och tv-serier som finns att tillgå i varje säte, men tyvärr är det inte on-demand, utan alla filmer snurrar runt runt och man måste pricka in tillfället då den film som man vill se startar om.

Nåväl, efter att ha gäspat mig igenom “Music and lyrics” med Hugh Grant och Drew Barrymore och konstaterat att filmen aldrig borde spelats in så tajmar jag in starten på “The Pursuit of Happyness” med Will Smith i huvdrollen. Det visar sig vara en briljant film som beskriver en persons strävan efter att nå sitt mål: att leva ett helt vanligt liv.

Huvudpersonen Chris Gardner lever ett fattigt liv med sin fru och sin son där frun får jobba dubbla skift för att han inte lyckas särskilt bra med att sälja sina röntgenmaskiner. Till slut lämnar frun honom, och ganska snart hamnar han och sonen på gatan och får bo på härbärgen, bussar och publika toaletter. Hans enda riktiga tillgång är att han är bra på att hantera människor och bra på siffor, och genom en massa slit och lite tur lyckas han få en praktikplats på aktiemäklarfirma, där allting till slut vänder.

Jag är svag för filmer som berör människans svagheter och styrkor på samma gång. Här är en till, och mitt bland alla blaj-filmer med meningslösa kärleksteman kan man faktiskt återfinna filmer som skakar om en smula – det gillar jag. Will Smith gör dessutom en stor bedrift i huvudrollen – kanske den bästa Will Smith-film jag har sett. Se den.

Det är inte särskilt svårt att räkna ut att en (kanske den enda, vad vet man?) riktigt historisk händelse som man kommer berätta om för sina barnbarn är 11 september-katastrofen 2001 – exakt var man var, vad man gjorde och hur man följde händelsen live i TV. Under de hysteriska dygnen därefter vet jag att jag tänkte på hur otroligt många filmer och böcker som kommer att skildra dessa ödesdagar på olika sätt. Ikväll såg jag min första film i ämnet – Reign on me.

Filmen “Reign on me“, som har den märkliga svenska översättningen “Vänner för livet”, är en alldeles strålande film som skildrar ett öde från de tragiska händelserna. Filmens huvudperson Charlie Fineman (Adam Sandler) förlorade sin fru och sina tre små barn i ett av planen som kraschade in i WTC. För att hantera sin sorg har han bestämt sig för att helt enkelt inte minnas. Han väljer att avstå från sin egen historia, och lever en mycket torftigt liv i nuet där den enda glädjen är tv-spel, och Mel Brooks-filmer. En gammal vänskap blommar upp igen, och man får följa hans väg från att vara ett hopplöst psyk-fall till att återfå hoppet om en meningsfull framtid. Ok ok, det låter lite klyschigt, men tro mig – det är en bra story och en bra film, klart värd att ses.

Filmen berör de flesta känslor – man skrattar, känner vemod och gråter, sen skrattar man igen. Framförallt är filmens första del riktigt bra men mot slutet blir den möjligen en smula insmickrande och man påminns att det är en amerikansk film. Jag har aldrig gillat Adam Sandler, men här gör han en riktigt bra insats, och gamla vinylskivor utgör en central del av filmen – det gillar vi. Tipset är att helt enkelt gå och se den. Jamen. Läs DN:s recension här.

Har precis sett filmen Perfect Stranger som går på svenska biografer just nu. Ytterligare en amerikansk toppfilm med fantastiskt skådespeleri, rysligt bra story och ett häpnadsväckande hantverk på alla sätt. Nyskapande till och med – hela storyn förs framåt med hjälp av chatt, och vid minst fem tillfällen nämns ordet “firewall” och vi får följa hur en av filmens huvudpersoner snabbt tar sig in i olika datasystem. Rafflande.