Stieg Larsson-triologin

Är det inte häpnadsväckande hur lätt man faller för grupptryck när det gäller val av böcker? I sommar har även jag slukat de två första böckerna i Stieg Larssons triologi. Jag blir fortfarande full i skratt när jag ser att åtminstone hälften av alla bokläsare på bussen eller tunnelbanan, läser någon av de tre i Larsson-serien. Effekten från Da Vinci-koden känns igen. Nåväl. Den första boken “Män som hatar kvinnor” är i mitt tycke alldeles lysande. Det som utgör bokens styrka är helt enkelt själva plotten i sig. Journalisten Mikael Blomqvist får uppdraget att skriva en historisk teckning över en skandalomsusad industrifamilj, men det egentliga uppdraget är att lösa ett gammalt mord inom familjen som aldrig blev löst. Till hans hjälp kommer Lisbeth Salander – en proffsreseracher med svindlande it-kunskaper och tydliga drag av Aspergers syndrom. Plotten påminner om gamla Agatha Christie-deckare, och resultatet blir en deckare som man ogärna lägger ner innan man är klar. Förmodligen är “Män som hatar kvinnor” den bästa svenska deckare jag har läst.

Den andra boken, “Flickan som lekte med elden” är också den riktigt bra. Huvudpersonerna är samma, även om Lisbeth Salander har en betydligt mer framträdande roll här än i den första boken. Här får man följa Blomkvist tidning “Millenium” inför ett nummer där man ska avslöja en stor trafficking-härva som involverar både högt uppsatta poliser, domare och höjdare inom näringslivet. Artikelns författare bilr skjutna strax innan artikeln och en tillhörande bok ska gå i tryck. Salander blir polisens huvudmisstänkte, och inte helt förvånande tar sig Blomkvist an fallet att ta reda på vilka som ligger bakom och samtidigt slutföra artikeln. Personporträtten i uppföljaren är betydligt bättre än i första boken, men det hela går på tomgång ganska länge, och den genialiska plotten från första romanen lyser med sin frånvaro. Slutet av boken är inte heller särskilt ballt – det gick att förutspå det mesta av upplösningen i förtid.

Båda böckerna är som helhet riktigt bra, men om man läser böckerna efter varandra så tror jag att förväntningarna blir för högt ställda efter den lysande inledande romanen. Jag ska absolut läsa den tredje och sista i triologin, men nu läser jag Liza Marklunds “Nobels testamente” och Rick Warrens “Purpose driven life” för att inte snöa in helt och hållet.