Alla i kategorin "Övrigt"
Den sorligaste glädjen
För några månader sedan åkte jag till Umeå för att hälsa på en god vän som låg svårt sjuk. Mycket tydde på att han inte hade så långt kvar att leva. Det visade sig stämma – drygt en vecka efter besöket tog cancern hans liv. Simon blev 36 år. Han ofödda barn var då 20 veckor gammal.
Det finns mycket att säga om Simon, men det finns några särskilda saker som jag måste skriva ner. Saker som går långt utanför det man egentligen klarar av att ta in.
Simon hade inga masker. Han försökte aldrig vara nån annan, han behövde aldrig spela. Han la aldrig på nåt filter för att ens framstå annorlunda på ett enda sätt. Han var äkta, fullt ut. Och han vågade satsa på det han trodde på!
Som alla andra drömde Simon om att träffa en livskamrat. Han drömde det ganska energiskt och pratade gärna om det med oss. Han siktade dessutom ganska högt – han ville ha en snygging, en sån tjej som gör att man vänder sig om på gatan. Ibland tänkte åtminstone jag att förväntningarna kanske var lite väl höga på just det planet, men självklart uppmuntrade vi honom att fortsätta drömma och önska – drömmar kan ju som bekant slå in. Under perioden när Simon sökte som mest aktivt blev han av någon anledning väldigt trött och drabbades ofta av huvudvärk. Samtidigt försökte vi dra lite extra i honom för att han skulle hänga på och göra saker, om inte annat för att öka kontaktytorna och därmed öka chansen att träffa nån.
Kort därefter händer allt samtidigt. Simon blir sämre och sämre, tröttare och tröttare. Till slut söker han upp läkare för att försöka ta rätt på vad som är fel. Efter några vändor på sjukhuset kommer beskedet – han har en hjärntumör. Ytterligare en tid senare står det klart att det värsta sortens tumör och att det redan gått ganska långt.
I princip samtidigt som detta händer står hon plötsligt där. Hans drömkvinna – hon som han letat efter så länge. De blir kära och bestämmer sig för att leva tillsammans. Hon satsar på honom, trots att oddsen är dåliga. De flyttar ihop och förlovar sig inom några månader och gifter sig ett år efter de blev ett par. Alla vi vänner och familj glädjer oss verkligen åt dem, samtidigt som vi hela tiden bär vetskapen att det här kan sluta illa.
Ett knappt år efter deras bröllop kommer det jobbiga beskedet – läkarna kommer avbryta försöken att ta bort tumören och möjligheterna att hålla den i schack. Det är såklart ett oerhört tungt besked för honom, hans fru, familjen och alla vänner.
En dryg månad senare ringer telefonen. Det är Simon som berättar med glad stämma att de väntar barn.
De hann med att köpa barnkläder och barnvagn. De hann bolla idéer om namn och om jag känner honom rätt klurade han säkert på vilken färg pojk- eller flickrummet skulle ha – han var ju ändå målare. Han kämpade på in i det sista, och hans glada skämtsamma personlighet blommade fortfarande under sista mötet. Äktheten fanns kvar ända till slutet.
Nu är Simon borta. Hans lilla barn fick han aldrig se, och barnet kommer inte ha nån bild där pappa håller honom eller henne i famnen. Men Simon hann älska, och han hann bli älskad tillbaka. Av hans familj, hans vänner, men framförallt av hans fru. Jag tror också att det lilla barnet kommer älska honom. För att han vågade drömma, vågade satsa och för att han vågade sträcka sig utanför säkerhetsgränserna. Han gick i tro.
På begravningen ser vi Simons fru. Tyngd av sorg, men samtidigt stark. Vi ser också nåt mer – vi ser ett nytt liv. Halva Simon finns där inne. Gissa om vi vänner och familjen kommer älska det barnet lite extra.
Vila i frid Simon. Vi ses under trädet vid floden.
Allmänt studiojobb
I dag blev en heldag i studion, förutom sånglektionen såklart. Har bounceat ner några låtar som ska pitchas nån gång om ett par veckor och skickat iväg till upphovsmännen för lyssning. Sen har jag gjort ett första förslag på arr till sista låten på en pågående skivproduktion – skönt att målet är i sikte i alla fall.
Därefter ett snabbt fikamöte inför By Grace-inspelningen längre fram i vår – vi har en riktigt skön grej på gång i det projektet. Återkommer till det längre fram när det är påskrivet och klart. Och som om jag inte hade nog att göra så har det ramlat in några gig som är trevliga – skoj! Nu tänker jag mig en soft kväll i tv-soffan. Trevlig helg.
Veckan som gått
Då har det ramlat iväg en vecka till. Följande har hänt:
- Jag har jobbat en massa på SVT
- Måndag kväll skrev jag stråkarr
- Tisdag la vi gitarr på två låtar med Erik Tilling. Magisk!
- Onsdag åt jag Råbiff för första gången. Måste prova igen.
- Torsdag blev det lite redigering och inspelning av stråk på en ballad.
- Fredag blev en heldag i studion med redigering av ett par låtar samt lunch med f.d. SVT-kollega.
- I övrigt har planeringen inför inspelningen av By Grace nya platta tagit fart ordentligt.
I morgon blir det en frukost på Ett skafferi med Beatrice och bror Thorleif.
Vill du få kontroll över din it-stress?
Om du har en stund över kan du kolla in den här presentationen från Öredev. Scott Hanselman – Information Overload and Managing the Flow from Øredev on Vimeo.
Öken att det inte går att embedda.
Jamies stativ
Det här var det närmaste en kändis jag kom under timmarna på BBC – Jamie Cullums keyboardstativ:
Handen
Efter två “Gate closing” på en dag är jag äntligen på väg hem från London där jag har träffat BBC:s arkitekturråd och pratat systemintegraton. Nu sitter jag på planet och har för första gången sedan gipset togs bort lite tid att sammanfatta de sista veckorna.
För drygt fyra veckor sen var jag med om en liten olycka som ledde till att min högra hand behövde vara gipsad i tre veckor. Att vara gipsad är såklart jobbigt oavsett vem det drabbar, men för mig som frilanspianist är det mer eller mindre katastrof. Visst, alla som bryter nåt får några bökiga veckor på ett eller annat sätt, men att t.ex. spela piano innebär ju att man verkligen behöver sina fingrar till 100,0%. Man behöver kraft, koordination, möjlighet till rörelse i alla möjliga led och full utsträckning. Utan detta har man stora problem att musicera.
Nu har jag varit utan gips i två dygn, och jag har kommit en liten bit på väg att få tillbaks alla funktioner. Att skriva det här är till exempel inga problem, men att sträcka ut handen helt och hållet, eller att ha handflatan i bordet och bara lyfta upp fingararna går inte alls. Det kommer kräva mycket träning innan det funkar fullt ut. Men det kommer att funka – tids nog. Faktum är att det första jag gjorde efter att ha lämnat SÖS var att åka till studion och spela på min nya hammond-orgel.
När man bara har en hand att jobba med får man sig en tankeställare. Man blir påmind över hur otroligt glad man ska vara för att man har en hel kropp där allting fungerar precis som det ska. Jag har många vänner om redan i unga år dragit på sig åkommor som de får dras med hela livet. Knäskador, trasiga ryggar och magar som inte gör det dom ska och så vidare. Jag är helt enkelt lyckligt lottad. Om några veckor hoppas jag vara tillbaks back on track, även om jag är helt medveten att de sista fem procenten kanske dröjer flera månader. Det är ok, jag har det bra!
För övrigt innebär “Gate closing” att jag alltså har varit ypperligt nära att misa två flighter. På samma dag.
Låg bloggfrekvens
Just nu blir det inte mycket bloggat, det går helt enkelt för långsamt med en hand i gips. Hittade dock en passande bild, tagen förra veckan på mig och Arwidsson som gjorde illa sig samma dag som jag. Som vi garvade när vi möttes i Radiohuset – tre dagar innan giggade vi ihop och då var vi hela…
En händelserik vecka
Då var det dags att summera förra veckan. I vanlg ordning borde jag bloggat kontinuerligt, men det blir inte av. Inte här i alla fall – däremot på Twitter där jag mikrobloggar dagligen.
Veckan började med ganska mycket aktivitet i studion – både en demo på Bea-låt samt mer arbete på Elinas skiva. Torsdag och fredag var det dags för rep och konsert med By Grace. Det började riktigt bra med bra torsdagsrep och soundcheck på fredagen. I Centrumkyrkan, som är körens hemvist, där står det en modern, fullstor Hammond-orgel med leslie. Alltid kul att lira där – man tar bara med sig sin Motif som ställs ovanpå orgeln och vips så har man en finfin tre-manualig rigg.
Men en timme innan konsert går lesliet sönder. Det bara bryter ihop fullständigt. Efter lite snabb felsökning är det bara att konstatera att det inte kommer att gå att spela på den. Tack och lov var Bea på väg dit, så hon fick snabbt åka till studion och hämta upp Nord Electron. Tyvärr blev det inte alls nån bra lösning ren fysiskt – jag fick sitta väldigt konstigt och hela tiden vända mig om när jag bytte maskin, så giget blev inte lika kul som det var tänkt.
Det blev en bra kväll ändå, dels på grund av en nästan fullsatt kyrka men också för att en av kvällens gäster var Samuel Ljungbladh. Stärkt av succén från i söndags levererade han och publiken You’ve got a friend på ett orepat men bejublat sätt:
Här finns ett annat klipp när vi gör en av körens favoritballader.
Jag önskade att jag kunde sluta här, att veckan var klar. Typ ledig helg. Men icke! Under en rask promenad på lördagsmorgonen händer det som inte får hända – jag skadar min hand och får en liten spricka i ett ben. Ett snedsteg på fel ställe gör att jag faller och det är min hand som får ta hela smällen. Till en början gör det inte så ont, men efter några timmar märker jag att nåt inte riktigt stämmer. In på SÖS, och efter några timmar går jag därifrån med höger hand i gips. Tre veckor sägs det att jag behöver.
Självklart ställer detta till med en massa strul och ett gäng gig som jag måste sätta vik på. Mycket annat blir bökigt på olika sätt, men eftersom min kropp är friskt i övrigt så har jag faktiskt inget att klaga på egentligen – tre veckor går fort! Följ mina enhandsäventyr på Twitter genom den här hash-taggen. Nu orkar jag inte skriva längre eftersom skrivandet just nu går i ultrarapid.
Att träffa en person för sista gången
I morgon åker jag till Norrland, bara över dagen. Jag behöver göra något alldeles speciellt och jag måste göra det nu. Jag måste ta farväl av en person som håller på att gå bort i cancer. Han är ung, alldeles för ung. Vi har känt varandra i snart fyra år och jag har hoppats hela tiden att vår vänskap skulle bli betydligt längre. Nu verkar slutet nära och det finns ingen tid att förlora.
In i det sista kommer vi hoppas på ett under, men just nu har jag blicken fäst i marken. Vet inte om jag törs hoppas på nån förändring längre. Hela situationen är så oändligt svår att ta in. Det finns nämligen en massa detaljer som gör att den här historien tar några extra tag om känslorna, men det orkar jag inte skriva nu – det får bli ett inlägg längre fram i så fall.
Jag har gjort den här resan en gång tidigare, då med en person som betytt mycket för mig fast på ett helt annat sätt. Jag kommer ihåg det sista mötet som väldigt fint och värdigt, men samtidigt jobbigt ända in i benmärgen. Hur jag reagerar i morgon vet jag inte, men jag hoppas att nån form av frid ändå ska infinna sig.
Långa dagar
Den här veckan har börjat intensivt. Tre långa dagar på rad på SVT, sen på kvällarna har jag åkt till studion för notskrivning, redigering och annat smått och gott. Nu ska jag hinna med en snabb norrlandstripp, sen tillbaks till Stockholm igen på lördag förmiddag för ett företagsjobb. Mycket jobb och resor, men det ska väl gå. Hade egentligen ett rep igår och ett till gig på söndag, men det blev inställt i sista stund – skönt faktiskt.
Jag har äntligen fått min L-100 levererad till studion efter lite ombyggnad. Förhoppningsvis får jag ner den till studion under helgen, då blir det säkert nåt litet videoklipp. Nu, lite vila och packning.
