I går morse bar det av till Dalarö Skans för ett av årets lite större företagsjobb. Det är alltid samma sköna känsla att efter många timmars förberedelser framför datorn få höra hur allt blir på riktigt, med fullt band och kör.
På morgonen när vi landade på ön blåste det rejält så vi var många som var oroliga över hur kvällen egentligen skulle bli. Självklart fanns förhoppningen att det skulle vara en varm fin kväll för att etablera lite Mamma Mia-känsla. Riktigt så blev det inte, men vinden mojnade till slut och även om värmen inte riktigt infann sig så blev det en fin kväll.
Delar av bandet och kören
Denna kväll bestod bandet av åtta musiker varav en slagverkare och två blåsare. Kören By Grace bidrog också med nio sångare. Tillsammans med min fantastiska och vackra Beatrice, Johan Boding samt den engelska gruppen Escala bjöd vi kunden på en höjdarkväll om jag får säga det själv. Det både sjöngs och spelades på högsta nivå. Kanonbra ljud och monitor – bland det bästa på länge faktiskt. Skönt med in-ear när man gör eventjobb så kan man cua bandet ganska enkelt. En grymt trevlig och kul dag på jobbet.
Hela gårdagkvällen och större delen av dagen idag har varit fullt upp med förberedelser inför företagsjobbet imorgon. Jinglar, underhållningslåtar och material till huvudshowen är färdigskrivet, upplagt på en webbplats och (förhoppningsvis) nedladdat av alla musiker och sångare. Ett snabbt möte ikväll med gästerna från London utgjorde sista insatsen för dagen. Tidig morgon imorgon, och det kommer bli en lång men förmodligen rolig dag.
För mig kommer sommaren 2005 alltid att vara förknippad med en enda händelse. Det var sommaren då jag blev biten av en huggorm – en upplevelse som kom att prägla mitt liv på flera sätt. Det här är berättelsen om den dagen och veckorna som följde. Jag har främst skrivit ner detta för min egen skull, men kanske kan det också vara till stöd för någon annan som råkar ut för något liknande.
Utflykt till Rödlöga
Det hela började den 3 juli 2005. Vi var på väg ut till Stockholms skärgård för att njuta av sommar, semester och sol. Tidigare under året hade vi träffat en man som berättade att han hyrde ut ett hus på Norröra – den ö som ofta kallas “Saltkråkan” eftersom tv-serien spelades in där.
Efter några härliga dagar på Norröra, där vi gjorde små båtturer med jollen som ingick i hyran, bestämde vi oss för en längre utflykt. Målet var Rödlöga – en av de allra östligaste öarna i skärgården som nås med reguljär båttrafik. Vi anlände strax före lunch och köpte glass i den lilla butiken vid ångbåtsbryggan innan vi gav oss ut på en promenad.
Vi hann inte gå många meter innan något plötsligt stack till med en fruktansvärd smärta i min högra fot. Jag skrek – antagligen både av smärta och chock – och hann tänka att jag trampat på en stor tagg eller gren. Men när jag tittade ner såg jag… ingenting. Bara smärta.
Jag började halta tillbaka mot bryggan, drygt 150 meter bort, där några människor snabbt kom fram för att hjälpa till. Jag lade mig på en klippa och fick foten i högläge. Den svullnade redan. En man vid namn Lasse var den första som verkligen tog in situationen. Han såg några blodfläckar, tvättade bort dem och pekade på två tydliga märken.
– Du har blivit ormbiten, sa han.
Jag stirrade på honom.
– Va? Ormbiten? Hur då? Jag såg ju ingen orm.
Giftet sprider sig
Det tog kanske tio–femton minuter innan jag verkligen förstod vad som hänt. Troligtvis hade ormen – troligen en ung huggorm, en så kallad esping – inte hunnit uppfatta mina fotsteg och reagerade i panik.
Öns sjuksköterska Eva kallades till platsen. Jag mådde fortfarande ganska bra och försökte övertyga henne om att det här nog inte var så farligt. Men hon tänkte tvärtom – att det kunde bli allvarligt mycket snabbt. Och hon fick rätt.
Snart började det klia i halsen. Jag tänkte att det kunde ha varit glassen – jag är nötallergiker – men ingredienserna stämde inte. Det visade sig att jag var allergisk mot själva ormgiftet. Eva ville ge mig cortison men ringde först SOS Alarm för att få klartecken. De sa nej – endast läkare får ge sådan medicin. Eva tvekade inte. När svullnaden i halsen tilltog tog hon beslutet ändå. Och när hon rapporterade läget en stund senare beslutade SOS att skicka helikopter. Klockan var då runt 12.25.
Under tiden försämrades mitt tillstånd snabbt. Ögonen svullnade upp tills jag knappt kunde se. Tungan svällde, magen började värka på ett nytt, obehagligt sätt – och jag började kräkas. Eva gav mig cortison i vätskeform, men jag kräktes upp det direkt.
Räddningen närmar sig
Jag försökte hålla mig lugn, men nu blev jag rädd på riktigt. Jag kunde varken prata ordentligt eller se, och varje andetag blev tyngre. Jag visste att helikoptern var på väg, men inte när den skulle komma.
När paniken började ta över sträckte jag upp handen mot Lasse och sa:
– Lasse, du måste hålla min hand. Håll mig i handen.
Han tog min hand – och med ens blev jag lugnare. Det var som att all rädsla lättade bara lite av den där enkla beröringen.
Helikoptern kommer
Helikoptern landade runt 12.45. Ombord fanns en läkare och en narkossköterska. De var först nästan för lugna – tills de såg mig. Snart fick jag syrgas, dropp och cortison. Jag frågade med svag röst:
– Har jag fått cortison intravenöst?
– Ja, det har du, svarade sjuksköterskan.
Det var som om den vetskapen räckte för att jag äntligen kunde slappna av. Jag började tappa medvetandet, men läkaren klappade mig på kinden och uppmanade mig att hålla mig vaken.
Flygningen till Karolinska tog knappt 20 minuter. Jag kräktes fortfarande under resan.
Akutmottagningen
Vi landade runt 13.15. Först då fick jag smärtstillande. Jag var omtöcknad, men minns att det tog ett tag att hitta ormserum – det används så sällan att man inte ens var säker på var det fanns.
Jag blev inlagd på en akutvårdsavdelning. En läkare sade lugnande:
– Det här kommer nog gå bra. Vi behåller dig över natten för att se att svullnaden går ner.
Men det var bara början.
Operationen
Svullnaden i halsen gick ner efter ett drygt dygn. Men foten – och sedan hela benet – svullnade kraftigt. Efter två dygn var benet svullet upp till höften. Smärtan var enorm. Ett försök att få mig att stå slutade i morfininjektion.
En natt vaknade jag med fruktansvärd smärta. Ortopedläkaren konstaterade att trycket var så högt att det fanns risk för “compartment syndrome” – där muskelvävnad kan skadas permanent. Jag rullades upp till operation. Där gjorde man ett snitt i foten för att lätta på trycket.
Några dagar senare misstänkte man även blodpropp, men det uteslöts efter två dagars röntgen.
Personalen konstaterade att det här var det allvarligaste ormbettet de någonsin behandlat på Karolinska.
Rehabilitering på Röda Korsets sjukhus
Efter en vecka på Karolinska skickades jag till Röda Korsets sjukhus. Jag kunde fortfarande inte gå. Där delade jag rum med en man från Irak som förlorat båda benen i kriget. När han fick höra att jag blivit ormbiten utbrast han:
– Det måste ha gjort jätteont!
Jag pekade på hans benstumpar och svarade:
– Men du då – hur ont måste inte du ha haft?
Vi pratade länge. Det blev början på en berättelse om hans flykt till Sverige – fem månader på lastbilsflak.
Det var första gången i mitt liv jag satt i rullstol – på riktigt. Men jämfört med många andra patienter insåg jag snabbt att jag ändå hade klarat mig lindrigt.
Efter en vecka kunde jag gå kortare sträckor. Jag skrevs ut, gick med kryckor i två månader, och hade stödstrumpa ända fram till jul.
Epilog
Det blev en märklig historia. Än idag – många år senare – kan min fot svullna upp om jag står eller går länge, särskilt i varmt väder. Det är inget jag lider av, men det är en påminnelse.
Märkligt nog skulle jag inte vilja vara utan den här upplevelsen. Den betydde mycket. Redan efter några dagar på sjukhus fylldes jag av en stark tacksamhet. För Eva och Lasse – som blev mina skyddsänglar den dagen. För ambulanshelikoptern. För sjukvårdspersonalen. För min familj.
För mig markerade den här händelsen början på en inre resa som ännu pågår. Jag ser fortfarande inte målet – och jag hoppas att det dröjer.
Fakta om ormbett Huggormen är den enda vilda giftormen som finns i Sverige. Varje år vårdas upp till 200 personer (barn och vuxna) för huggormsbett på svenska sjukhus. Det är vanligast med huggormsbett mellan april och oktober.
Mortaliteten av huggormsbett är ca 1-2 promille, vilket innebär i princip ett dödsfall var tionde år. I Europa dör ca 30-50 personer per år av huggormsbett.
De sista dagarna har varit väldigt intensiva. En del väsentliga saker på SVT som behövde komma upp i produktion innan helgen, sen på kvällar och nätter har det skrivits arrangemang. Nu är alla låtarna i onsdagens show klara och jag skickade precis stråknoter till den engelska stråkkvartetten som ska vara med. Då återstår bara lite underhållningsmusik och jinglar. Nu vankas en ledig och skön kväll med nästan hela familjen Robertsson som är samlade i Västerhaninge. Trevlig helg.
Förra veckan satt Filip Antonsson från Blackstrap här, nu har Robban Ivanson och Bea intagit Rathole (aka Yellowbrick). Vem kommer härnäst? Al Schmitt?
I sjukdomens efterdyningar blev söndagen en enda lång hyllning till NASA. Jag såg nämligen igenom i princip hela From the Earth to the Moon – en miniserie som handlar om Apollo-projektet. För en rymdentausiast som jag så är det självklart glädje hela tiden, särskilt när man kan ligga med datorn i knät och fakta-kolla samtidigt.
Sista tiden har jag läst klart två böcker – Owe Wikströms Sonjas godhet och Stieg Larssons avslutande bok i Millenium-triologin – Luftslottet som försvann. Två ganska vitt skilda böcker, men väldigt läsvärda båda två.
För er som läst min blogg tidigare vet att jag gillar Owe Wikströms tidigare böcker Långsamhetens lov och Ikonen i fickan, för att nämna några. Sonjas godhet infriar de höga förväntningarna med marginal. I den här boken, som har undertiteln Medkänsla i en självupptagen tid, ställs nutidens ledord som individualism, upplevelsehets och förverkliga-dig-själv mot ord som osjälviskhet, omsorg, de goda samtalen och de goda handlingarna.
Ganska tidigt i boken känner jag mig illa till mods över var vi (jag) har mina ideal. Jag lever just nu i en högpresterande del av livet där jobben onekligen tar största delen av den vakna tiden. Plötsligt blir jag pinsamt medveten om att jag gått rakt i fällan. Jag lever ett effektivt liv där jag försöker hinna göra så mycket som möjligt på kortast tid. Varför då? Till vilken nytta? Tänker jag att det finns tid för det andra lite senare när man slagit sig till ro och bildat familj? Nej, här finns nåt att jobba på inser jag.
Några rader ut boken som etsat sig fast:
“Man måste älska livet med än dess mening”. (Dostojevskij)
“Nådens grova näve” (T. Lindgren)
“Gestaltning av medkänsla är viktigare än talet om den”
“Det helt nödvändiga engagemanget för globala frågor, ekologiska problem, regnskogar eller ozonlager – gärna långt borta – korresponderar inte alltid med ett lika starkt intresse av att se och hjälpa vanliga ledsna människor i ens omedelbara närhet.”
“Tuppluren är kroppens sätt att skydd sin gäst – själen.”
Egentligen borde jag ju skriva några rader om Stieg Larssons avslutande bok också, men det behöver jag inte. Ni vet redan att det är en bra spännande avslutning på en fantastisk triologi. Till och med den första filmen är ju faktiskt helt ok.
Efter några timmar på SVT på förmiddagen begav jag mig till studion igen. Det väntar en dryg vecka med mycket notskrivning inför ett företagsjobb om en och en halv vecka. Har precis gjort kompnot till ett långt Mamma Mia-medley. Kompet får 14 sidor att bläddra igenom – kanske är läge med dubbla notställ till alla. Nu drar jag hem – imorgon vankas det bröllop i Jönköping.
Inför sommarens Nyhemskonferens fick vi ett mail angående önskad backline. Gitarristen i orkestern tog det (självklart) på allvar:
14 Dubbla marshall 4×10, med 7 st plexitoppar + 7 badcat amps
1 Fender strat 52a
1 Fender strat 62a
1 Fender tele 64a
1 rickenbacker 12 strängad, helst 57a
1 Gibson Les paul goldtop, 57a
1 Gibson Sg 76a, Röd med p90 mickar
1 Gibson 335, årsmodell spelar ingen roll, men helst en svart med röda flames så det inte ser för jazzigt ut.
1 Gretch White falcon, 68a med guldmickarna
2 Snubbar från Laholm som sköter mina pedalbord (Pedalerna tar jag med själv)
1 Talkbox
1 headset (som jag kan sjunga i när jag är ute bland publiken under solona)
1 Podium 7×7 meter som jag kan stå på under intro/solo/outro (med katapult för utflykter till andra sidan lokalen)
1 par röda spandex
1 par vita spandex
1 flak Dr Pepper
13 Ray ban Wayfarer
20 Flaskor hårspray av märket “proffs”
1 Magnum 44a för eventuella pistolscener
150 Banana skids
200 Refresher
500 Plektrum med våran band loga
8 Guldpennor för signering
9 Silverpennor för signering
Ja det var nog allt tror jag..
Om detta inte går att ordna så är jag mer än nöjd om jag får en “VOX AC30” alt en “Fender Deluxe”, alternativt en “Orange”.
Haha, jag har läst det tio gånger och skrattar fortfarande.
I söndags kväll var det säsongsavslutning av JB Quartet (Jocke Bergström m.fl) på Berns. Grymt skön atmosfär och ett fantastiskt band. Vi får hoppas att de återkommer i höst.
Efter tolv dagar i USA och direkt ett eventjobb när jag kom hem beslutade jag mig för att få några sköna dagar spelledigt. Men när det kom en förfrågan från Hannah Holgersson om att spela med henne på en välgörenhetsgrej i Filadelfiakyrkan, då ville jag hänga på. Vi gjorde tre låtar tillsammans med den grymma Steinway-flygeln som finns där och som var nystämd och fin. Vilken glädje. Hannah bloggade här.
Därefter drog jag och Bea tillsammans med några vänner till Berns där JB Quartet spelade för sista gången innan sommaren. Skön feeling, bra spel och i vanlig ordning kul att träffa musikvänner.
I somras bokade jag ett flyg tur och retur från Örnsköldsvik och löste biljett för en kväll på Stockholm Jazzfestival. Allt för att se Yellowjackets och Mike Stern live. Några timmar innan de ska gå på får jag reda på att de missat ett flyg och inte kommer att dyka upp – total svacka. Här hittar du blogginlägget om det. I går kom Yellowjackets tillbaks till Stockholm, dock utan Mike Stern.
Det var stor glädje för en jazz- och fusionälskare. Fantastiskt spel på samtliga instrument, bra ljud, lagom långt och bra låtval. Bland annat spelade de en fantastisk version av Geraldine – nästan så en tår föll. Tyvärr finns den inte på Spotify, annars hade jag självklart länkat.
Sitter och ser ESC nu – ytterligare några timmar down the drain. I morgon ska jag spela på en välgörenhetsgala åt Hannah Holgersson – ska bli kul.
Den här veckan var det dags för årets Friends-gala igen. Rep igår och själva showen idag. Två sköna eftermiddagar med finfint band och lite artister. Hedlund, Gröning, Källqvist och Backman samt Hedlund/Sandlund på kör. Darin, Kim och Janet (från Made in Sweden), Star Pilots, Maia Hirasawa och Pauline var artister.
I sjukdomens efterdyningar blev söndagen en enda lång hyllning till NASA. Jag såg nämligen igenom i princip hela 
För er som läst min blogg tidigare vet att jag gillar Owe Wikströms tidigare böcker 
I somras bokade jag ett flyg tur och retur från Örnsköldsvik och löste biljett för en kväll på 
