Min gode vän Thobias Gabrielson släppte ganska nyligen första plattan med sin sextet. Albumet kallas Growth, och är helt fantastisk nyskapande jazz med gött sound. Särskilt gillar jag att melodierna och svänget får vara i centrum, inte långa bas-solon med nedtryckta pedaler bara för att herrn råkar spela bas.
På Carola-turnén i julas fick jag ynnesten att lyssna igenom materialet innan det släppts – minns att jag redan då fällde en tår till den sista vackra balladen Atom Love.
Nu blir det två dagar i rad i Malmö för att gå på en stor utvecklarkonferens – Øredev. Det är en stor konferens med stor bredd. Den täcker många olika tekniker och har ett antal intressanta spår att följa. I dag blev det fokus på ledarskapsaspekter på it-projekt men även lite iPhone-utveckling och en mycket bra dragning om nya typer av databaser.
Efter en skön Scrum-dragning av Robert Sabourin var det mat och lite jazz-musik. Och vilken jazz sen – ett riktigt bra band med bl.a. Rasmus Kilberg på trummor. Grymt. Och till sist, en liten demo av Microsofts Surface. Det verkar som att tekniken i filmen Minority Report kommer närmare och närmare. Framförallt så börjar den bli ekonomiskt försvarbar.
Så var det dags – igen – kan jag faktiskt säga. På nåt sätt blev det den tredje gången inom ett år som jag är i New York. Det gör ju inget eftersom det är min absoluta favoritstad, i alla fall om vi pratar västerländska städer.
Denna gång åkte jag dit dels för att spela med Beatrice i Svenska kyrkan, men också för att få några dagars semester och visa henne stan. Det blev i vanlig ordning en ganska intensiv, men väldigt kul och skön vecka. Vi hann med det mesta som ska hinnas med – jazzklubbar, shopping i Soho, skräpinköp i Chinatown, gospelgudstjänst i Harlem, vinylplattor i Greenwich Village, några klubbar i East Village, lite musikal (9 to 5) och inte minst en massa bra mat.
Den kanske mest ovanliga upplevelsen var att jag helt plötsligt satt bakom en flygel mitt på Broadway och spelade. Jag väntar på bildbevis, så jag återkommer till detta lite senare.
Tipsen från den här resan:
Yaffa Cafe i East Village, 97 St. Marks Pl. Lite annorlunda och bra mat. Grym innergård!
Sushi Samba Park, 245 Park Ave south – kanske världens bästa sushi.
Bar 89 i Soho – 89 Mercer Street. Jätteschysst bar med märkliga (men besöksvärda) toaletter.
Bleecker Street Records – fantastisk butik för oss som vill köpa vinylplattor.
I somras bokade jag ett flyg tur och retur från Örnsköldsvik och löste biljett för en kväll på Stockholm Jazzfestival. Allt för att se Yellowjackets och Mike Stern live. Några timmar innan de ska gå på får jag reda på att de missat ett flyg och inte kommer att dyka upp – total svacka. Här hittar du blogginlägget om det. I går kom Yellowjackets tillbaks till Stockholm, dock utan Mike Stern.
Det var stor glädje för en jazz- och fusionälskare. Fantastiskt spel på samtliga instrument, bra ljud, lagom långt och bra låtval. Bland annat spelade de en fantastisk version av Geraldine – nästan så en tår föll. Tyvärr finns den inte på Spotify, annars hade jag självklart länkat.
Sitter och ser ESC nu – ytterligare några timmar down the drain. I morgon ska jag spela på en välgörenhetsgala åt Hannah Holgersson – ska bli kul.
Träffade Wojtek Goral i söndags. Han är en skön snubbe och grym saxofonist som jag fått jobba med vid ett par tillfällen. Hittade hans platta No Exit på Spotify. Grymt.
Våra inspelningssessions med Vila fortsatte i kväll. Kvällens psalm var den moderna klassikern ”Jag vill göra mitt liv till en lovsång”, fast i 5/4-takt. Ett inte helt lättspelat fusionintro kräver lite mer pianotagningar, men det ska väl ordna sig. Bra sound och feeling. Skönt att jobba i egen studio den här gången.
Ibland inträffar stora händelser som man verkligen inte hade räknat med. Ikväll är en sådan kväll. För en dryg månad sedan köpte jag två biljetter till den pianist som i särklass influerat mig allra mest – Bruce Hornsby. Jag såg honom i Stockholm på Södra Teatern för snart fyra år sedan, och det kom att vara en konsert som förändrade mitt musikaliska liv. Faktiskt! Dagen efter den konserten beställde jag allt som fanns att köpa av honom och sedan dess har jag velat höra honom live igen. Eftersom chansen att se honom i Sverige med band var minimal så återstog möjligheten att se honom i USA. Eftersom jag trivs så bra i New York kändes det naturligt att hålla koll på hans turné-schema och försöka hitta ett gig när han spelar där eller i närheten. Ikväll blev det av!
När vi landade i Westhampton i eftermiddags fattade jag att det var ett ganska litet ställe, och att teatern där han skulle spela var ganska liten. Först då insåg jag att det faktiskt fanns en chans att träffa honom. Efter att ha träffat halva bandet på eftermiddagen insåg jag att det nog skulle gå vägen. Sagt och gjort – jag fick en stunds samtal, först backstage och sedan i bussen innan de skulle åka vidare. (Jag har faktiskt en video på vårt samtal också, men det måste jag lägga upp senare.)
Giget sen då – hur var det? Jo, det var alldeles ypperligt. Massor av fina versioner av hans material. Han låter ofta publiken önska låtar, och när jag mitt bland alla andra önskningar önskar en av mina favoriter – ”Road not taken”, då säger Bruce: ”Ah, Road not taken – I’ll play that one for you right away”. Osså gör de en tio-minuters magisk version av den låten. Jag grät en skvätt… Folk kom till och med fram till mig efter giget och uppskattade mitt val av ”request”.
Jag och JT (hans keyboardist) bytte e-postadresser och telefonnummer. Han tyckte vi skulle hooka upp i NYC imorgon kväll och lyssna på nån musik. Tja, vem vet – kanske det blir av också…
Well, det får bli sista raden för idag, skrivet på verandan till vårt hotell som närmast kan liknas vid huset som Forrest Gumps mamma bor i. Jag är lycklig!
Vi började dagen med att ta oss ner till Battery Park för att ta Staten Island-färjan fram och tillbaks. Det är en alldeles utmärkt trevlig lösning för att se sydspetsen på Manhattan från vattensidan och samtidigt få fina bilder på Frihetsgudinnan. Efter det drog vi upp till Greenwich Village och Soho som är favoritstadsdelarna. Där letade vi oss fram bland sköna affärer och butiker för begagnade vinylskivor. Jag kom hem med två fulla kassar. Bland annat George Duke och Stanley Clark, lite Weather Report, några Kenny Rogers och lite annat smått och gott.
Det som är extra roligt när man går runt bland dessa butiker är att få bekräftat hur vinylskivan verkligen lever. Fler och fler skivor produceras på vinyl, men det är självklart (tyvärr) inget som någonsin skulle säljas i Sverige. Det finns ju till och med artister som numera beslutar att släppa sina skivor på vinyl först, på cd och iTunes nån vecka senare. Coolt tycker jag. En annan sak som verkligen är nämnvärd är att många av de stora CD-försäljarna som t.ex. en fantastisk Tower Records-butik långt upp på Upper Westside har slagit igen. Det lönar sig helt enkelt inte ha stora skivbutiker numera. Den enda som fortfarande hålls vid liv är Virgin Records på Times Square. Svacka!
Nere i The Village träffade vi också en kompis som bor i N.Y permanent. Kul återseende. Vi kommer hänga tillsammans på måndag och på kvällen och kolla in East Village – en stadsdel som jag faktiskt aldrig besökt.
Kvällen spenderades på en jazzklubb som kort och gott heter Jazz Standards. Där hörde vi ett latino-storband som heter Afro-Latin Jazz Orchestra. En helt lysande tillställning. Som vanligt är det ett ganska litet ställe, men med bra sound, och bra mat dessutom. Bandet var tydligen Grammy-nominerade ganska nyligen, vilket märktes på kvaliteten. Bandet gästades också av bandledarens (Arturo O’Farrill) son Adam. Han var inte mer än 13 år och lirade trumpet. Tydligen hade pappan varit på honom att skriva ett stycke till bandet, därför hette stycket ”Piece I promised to write”. Det visade sig vara riktigt bra. Bara att se lilla killen räkna in bandet, lite så där pojkaktigt, lite slött, men utan kaxighet. Coolt.
Efter en lagomt lång promenad via ett vackert upplyst Empire State Building hamnade vi till slut i den roterande baren i Mariott Marquise Hotel på 42:a gatan. Nice.