Sebastian Robertsson

Är det inte häpnadsväckande hur lätt man faller för grupptryck när det gäller val av böcker? I sommar har även jag slukat de två första böckerna i Stieg Larssons triologi. Jag blir fortfarande full i skratt när jag ser att åtminstone hälften av alla bokläsare på bussen eller tunnelbanan, läser någon av de tre i Larsson-serien. Effekten från Da Vinci-koden känns igen. Nåväl. Den första boken “Män som hatar kvinnor” är i mitt tycke alldeles lysande. Det som utgör bokens styrka är helt enkelt själva plotten i sig. Journalisten Mikael Blomqvist får uppdraget att skriva en historisk teckning över en skandalomsusad industrifamilj, men det egentliga uppdraget är att lösa ett gammalt mord inom familjen som aldrig blev löst. Till hans hjälp kommer Lisbeth Salander – en proffsreseracher med svindlande it-kunskaper och tydliga drag av Aspergers syndrom. Plotten påminner om gamla Agatha Christie-deckare, och resultatet blir en deckare som man ogärna lägger ner innan man är klar. Förmodligen är “Män som hatar kvinnor” den bästa svenska deckare jag har läst.

Den andra boken, “Flickan som lekte med elden” är också den riktigt bra. Huvudpersonerna är samma, även om Lisbeth Salander har en betydligt mer framträdande roll här än i den första boken. Här får man följa Blomkvist tidning “Millenium” inför ett nummer där man ska avslöja en stor trafficking-härva som involverar både högt uppsatta poliser, domare och höjdare inom näringslivet. Artikelns författare bilr skjutna strax innan artikeln och en tillhörande bok ska gå i tryck. Salander blir polisens huvudmisstänkte, och inte helt förvånande tar sig Blomkvist an fallet att ta reda på vilka som ligger bakom och samtidigt slutföra artikeln. Personporträtten i uppföljaren är betydligt bättre än i första boken, men det hela går på tomgång ganska länge, och den genialiska plotten från första romanen lyser med sin frånvaro. Slutet av boken är inte heller särskilt ballt – det gick att förutspå det mesta av upplösningen i förtid.

Båda böckerna är som helhet riktigt bra, men om man läser böckerna efter varandra så tror jag att förväntningarna blir för högt ställda efter den lysande inledande romanen. Jag ska absolut läsa den tredje och sista i triologin, men nu läser jag Liza Marklunds “Nobels testamente” och Rick Warrens “Purpose driven life” för att inte snöa in helt och hållet.

Hur kan man ha en positiv inställning till livet om två av sina tre barn drabbas av en odiagnostiserad hjärnsjukdom som garanterar ett kort liv? När man läser Tomas Sjödins bok “När träden avlövas ser man längre från vårt kök” får man en läxa i ämnet. Det är en högst vardaglig bok om en vardaglig familj där två av tre barn har en sjukdom som i allra högsta grad påverkar hela familjens liv – varje timma, varje dag, året runt. I boken lyckas Tomas beskriva att man måste lära sig att uppskatta de små sakerna i livet. Mitt i eländet har man alltid ett val att antingen bli bitter över situationen som inte blev som man hade tänkt, eller så kan man välja att se allt annat fantastiskt runt omkring och glädjas åt det. Ungefär som liknelsen med träden och skogen…

Jaha, det lät ju enkelt och klyschigt. Well. Läs boken, och de efterföljande: “Den enklaste glädjen”, “Reservkraft” och “Eftervärme”. Låt dig bli inspirerad och ge dig själv lite extra perspektiv.

Inte förrän jag såg den långa kön som ringlade bort från Rigolettos entré insåg jag att jag skulle på en premiärvisning ikväll. Filmen “Ett öga rött” har egentligen premiär på fredag, men jag fick alltså chansen att se den för några timmar sedan. Det visade sig vara en mycket fin film som skildrar tonårspojken Halims identitetskris när hans pappa gör allt för att glömma sitt arabiska ursprung för att istället bli så svensk som möjligt. Halim tar sig an kampen mot både sin fars försvenskning och mot den svenska “integrationsplanen”, den dolda konspiration som Halim tycker hjärntvättar alla invandrare som bosatt sig i Sverige. Naturligtvis vinner han inte just den kampen, men innan filmen är slut har han vunnit en massa annat. Asch, som vanligt – hoppa över några trötta amerikanska sorgliga dussinfilmer och gå och se den här istället.