Uppdrag Granskning och Glada Hudik-teatern

Förra veckan sände Uppdrag Granskning programmet om Pär Johansson, grundare och ledare för Glada Hudik-teatern. Det blev ingen rolig kväll. Innan jag skriver av mig, några utgångspunkter.Jag älskar grävande journalistik och är när som helst beredd att försvara journalisters uppdrag och deras möjligheter att avslöja missförhållanden. Jag är också ett stort fan av öppenhet, transparens och vår svenska lagstiftning som gör (nåja) granskningar möjliga. Jag är också av åsikten att allt ska kunna granskas – det finns inga heliga kor. Det som är sant, bra och rätt tål alltid en omgång.

Jag har också hyllat Uppdrag Granskning många gånger tidigare. Första gången var när Janne Josefsson avslöjade turerna kring bygget av ett missbrukarhem i Billdal utanför Göteborg 1995. Programmet hette förmodligen något annat på den tiden, men där och då blev Janne och SVT:s granskningsprogram mina hjältar.

Glada Hudik-teatern har jag lärt känna från insidan. Först och främst är min bror med i kompbandet som har jobbat med Elvis-uppsättningen i sex år. Jag känner dessutom alla andra i bandet ganska väl och jag fick själv möjligheten att vikariera i bandet under en vecka i våras – kanske årets höjdpunkt för mig som musiker.

Så, det var med stort intresse som jag såg programmet i onsdags. Det har redan skrivits spaltmetrar på bloggar, debattforum och twitter om programmet, jag ska inte återupprepa en massa som redan är sagt. Men jag måste ändå skriva av mig lite grann, för några saker stör mig ordentligt.

Först och främst, tonen på reportern. Varför? Varför låta så insinuant och vinkla så hårt? Varför inte presentera fakta som kommer fram, låt berörda parter komma till tals och vid behov ställa dessa mot varandra? Måste det dramatiseras så mycket för att det ska få fäste? Det verkar som att man redan från början bestämt sig för att hitta snaskigheter, och när man inte hittar tillräckligt många och betydande saker måste man skruva, vinkla, insinuera, utesluta fakta och röster som inte stödjer tesen, allt för att få till ett program.

Sen innehåller programmet flera anmärkningsvärda uttalanden och rena faktafel. Det som av någon anledning tog tag i mig mest var att arbetet med teatern lett till att “flera av skådespelarna har blivit sämre i sina sjukdomar”. För det första, att vara utvecklingsstörd är ingen sjukdom. Sen undrar jag om reportern verkligen pratat med skådespelare eller anhöriga? Vilka har blivit sämre, och på vilket sätt? Så många som entydigt vittnat om hur mycket positivt detta har inneburit för deras livssituation och självkänsla, hur de numera går med rak rygg på stan och känner sig som stjärnor, det utelämnades och istället påstås motsatsen utan något exempel.

Och sen klassikern – det är fult att tjäna pengar. Att en person lyckas tjäna mycket pengar som en följd av ett närmast heroisk arbete under många år, är det fel? Självklart ska inte skattebetalarna stå för kostnader som gäller Pärs företag, och självklart ska de som står på scen ha en rimliga arvoden. Men det blir lite konstigt när man jämför äpplen och päron, som man gjorde i detta fall. Programmet verkar också driva tesen att människors lika värde avgörs av hur mycket pengar varje individ tjänar – ett mycket märklig inställning. Angående ekonomin och flera andra påståenden rekommenderar jag å det starkaste att läsa den här här skrivelsen – den ger viktiga kompletteringar till det som programmet tar upp.

Den bild som Uppdrag Granskning framställer av Pär Johansson ligger långt ifrån min egen. Min bild av Pär är att han är en hjälte, en eldsjäl och en givmild person som genom idogt arbete lyft upp en grupp människor som tidigare varit ganska perifera i vårt samhälle. De felaktigheter som begåtts inom Glada Hudik-teaterns arbete står verkligen inte i proportion till hur han som enskild person hängs ut i programmet.

Jag slutar som jag började – granskande journalistik är oerhört viktig och en förutsättning för en demokrati. Men den här granskningen och framförallt hur den presenterades gjorde mig bara besviken, ledsen och arg.

Många har skrivit om detta, bland andra Abbes pappa och Newsmill. Andra som skriver om programmet är Kjell Stjernholm, Lena Hörngren, Prestationsprinsen och Josefine Jonsson. Hudiksvalls kommun har den här artikeln på sin sajt och Pär själv finns här. Vill man lyssna på nåt skönt samtidigt som man läser vidare rekommenderar jag den här låten.

Uppdaterat: Arbetarbladet har den här artikeln på ledarplats. Sundsvalls Tidning har den här artikeln, bra sammanfattat.