Om förkortningar

Måste dela med mig av en text som jag fick av en lärare under mina år på KTH:

“Inga andra förkortningar än sådana, som är allmänt vedertagna, bör få förekomma. Men dessa bör användas i desto större utsträckning.

Just därför blir man nästan upprörd, när man får ett brev från en skolyngling, som fått bock i kanten på en uppsats, därför att han använt sig av en förkortning felaktigt. Ynglingen hade skrivit: “Den, som alltid varit frisk, vet inte vad d.v.s. att vara sjuk.”

Varför är det fel? För min del anser jag, att eleven har fullkomligt rätt.

Finns det en vedertagen förkortning för “det vill säga”, så bör den självfallet kunna användas i alla sammanhang. “Dibarnet kan inte tala, även om dvs. något.” Bra. Gymnasisten förtjänar en extra eloge för att han gjort sig fri från vanetänkande och öppnat nya möjligheter för förkortningarnas användning. Om exempelvis förkortningen f.d. betyder “före detta” och o.d. betyder “och dylikt”, så bör man rimligtvis ha fria händer att använda förkortningarna hur man vill: “Det var ett uselt f. d., sade skidlöparen, som åkte på ett fält, som var träskartat o. d.” Varför inte?

“Kyss mig m.m. glöd, sade fästmön till fästmannen och torkade rimfrosten från hans mustasch.” Fullt korrekt.

“Då hustrun misstänkte, att mannen skulle gå bort någonstans med någon annan, ansåg hon sig ha rätt att fråga både t. o. m. vem han tänkt gå.” Oklanderligt.

Då jag fått i uppgift att skåla för absent friends, kan jag tyvärr inte skåla f. n., sade middagstalaren och såg frånvarande ut.

“Jag tar inte droskan utan släden, ty i snö är m. fl. gånger bättre än hjul, sade godsägaren. Och s. k. han på kusken.”

“Efter middagen beslöt bonden sig för att gå ut osv, tills han sått färdigt.”

Eller: “Då swingpjatten provade de smala byxorna i affären och fann, att han inte kunde trä sin stora fot genom byxbenet, beslöt han vänta t. v. modell inkommit.”

Gymnasistens förkortningssystem är ett föredöme, som borde tjäna t. ex. för andra.”

Ett kåseri av Olle Carle