Efter fem intensiva dagar sitter jag på planet på väg hem. Jag inser att även om alla utlandsresor innebär en kulturförflyttning i någon mening så är det en väldig skillnad att åka till Japan eller Mellanöstern jämfört med att ta sig runt i Europa eller USA. Det var ett tag sedan jag verkligen fick känna på den skillnaden, den betyder ganska mycket och bör verkligen upplevas om man har chansen.

Det är naturligtvis många intryck som ska smältas, men en sak är väldigt tydlig – det japanska folket är väldigt kärleksfulla, bemötande och hjälpsamma. På riktigt. Vi må raljera över deras bugningar och deras sätt att alltid vara till lags. Alltid fixa och dona för att vi som gäster ska ha det perfekt. Alltid hjälpa till att bära, alltid förse med mat och dryck, se till att hotellrummet verkligen är till belåtenhet och att du ska hinna i tid till dina åtaganden. För oss svenskar kanske det framstår som kulturella manér som egentligen inte betyder nåt. Men nej, så är det inte. Det tog inte lång stund innan man förstår att de verkligen anser det utomordentligt viktigt att jag som gäst känner mig uppskattad och värdefull, och att jag ska få koncentrera mig på mitt huvudsakliga syfte för min resa och inte behöver bry mig om resten. I mitt fall handlade det om att få ihop en stråkkvartett, två japanska frilansmusiker samt en amerikaniserad japansk gitarrist att spela tillsammans så bra som möjligt. Allt annat ville de ta hand om.

Ok, vi börjar där – med det musikaliska. Vi skulle alltså göra en konsert med Lena Maria i Kobe Art Center. Från Sverige har vi begärt att musikerna i orkestern ska vara professionella, och att framförallt bas och trummor ska vara vana att spela jazz. Kompmusikerna kom förberedda, hade lyssnat in och gjort egna anteckningar i förväg. Därtill var de väldigt trevliga och lättsamma att jobba med och hade hela tiden lätt till skratt. Men den musikaliska nivån var tyvärr inte vad man skulle önska på alla fronter. Trummisen och basisten jobbar tydligen helt som frilans, mest i studio dessutom. Kanske inte funkat jättebra i Sverige. Stråkarna var som jag konstaterat tidigare alldeles strålande – dom vill vi gärna jobba med igen.

Arrangören av konserten är den japanska organisationen Prop Station. De jobbar för att folk med handikapp av olika slag ska behandlas som vilken medborgare som helst i det japanska samhället. Det kanske låter som ett ”gott initiativ” och ”en bra grej” för att uttrycka sig med svenska ”lagoma” uttryck. Men återigen, så är det inte. Nej, istället skulle jag vilja beskriva detta som nåt alldeles utomordentligt beundransvärt. Som jag skrev tidigare så är det japanska samhället oerhört gammalmodigt i många aspekter. Människor och familjer som har barn med handikapp eller lider av en utvecklingsstörning ges inte alls de möjligheter och stöd som för oss svenskar är självklart. Det är snarare tvärtom – vad jag har förstått så kan hela familjer som får ett barn med handikapp bli utfrysta, både av myndigheter och samhället i övrigt. Prop Station vill ändra på det.

De jobbar på flera nivåer – alltifrån att se till att nya byggnader, flygplatser och skolor blir handikappanpassade till internationella seminarier med deltagare från de allra högsta styrande organen i Japan. De vill också utveckla undertext-teknik för TV för att hjälpa tittare med nedsatt hörsel – ett område där SVT faktiskt hunnit ganska långt. Hon som startat och leder organisationen är ensamstående tvåbarns-mamma och (alltså) kvinna. I Japan är det mycket ovanligt att kvinnor är ledare, så bara det i sig är utmärkande och sticker säkert i ögonen på många gamla hjulspårs-japaner. Hon är helt enkelt en beundransvärd kvinna, och jag hoppas hennes arbete får växa och att många fler människor i Japan får sina liv förändrade. Hennes arbete påminner lite grann om Pär Johansson, han som satte upp Elvis-musikalen i Hudiksvall där merparten av skådespelarna är utvecklingsstörda. En fantastisk föreställning som jag hoppas alla har sett.

Söndagen spenderades med sightseeing tillsammans med Lena Maria, några från Prop Station och en massa fans. Vi började med att äta lunch på en populär fiskrestaurang, där det hölls några tal under tiden vi inmundigade en liten men naggande god fiskmåltid.

Därefter satta vi oss i en buss, åkte tvåhundra meter för att gå ombord på en chartrad båt som skulle ta oss runt hamnen och till slut till Kobe:s nya flygplats. Anledningen att vi hamnade på flygplatsen var att det är ett exempel på organisationens arbete – hela flygplatsen är handikappanpassad enligt konstens alla regler. Sen var det dags för ett besök på IKEA. Vi gjorde en liten mini-konsert där, med några intervjuer och signering. Därefter åkte vi till en berömd pärlfabrik. Tyvärr fick vi inte se själva fabriken utan deras egen affär, där allt utom väldigt små pyttehalsband var för dyrt för de flesta av oss. Efter det var själva sightseeingen avslutad, så vi tog adjö av en massa folk som följt oss det senaste dygnet.

Kvällen avslutades med en trevlig middag med huvudpersonerna ifrån organisationen. Sen åkte vi till hotellet och kort därefter åkte Lena Maria vidare på lite semester. Själv fick jag möjlighet att glida upp till baren på 36:e våningen, dricka ett glas bra vin vid rätt temperatur, titta ut över Kobe en sista gång och lyssna på Erik Tillings senaste. Mysigt.

Japan och jag, vi har blivit kompisar. Kompisar brukar ses igen.