RIP Al Schmitt

Idag insåg jag att jag måste skriva ner en anekdot om när jag träffade Al Schmitt. För idag dog han, 91 år gammal.

Al Schmitt var en legendarisk ljudtekniker som jobbat med allt och alla. Man kan kolla in hans track record här. Han hann jobba med alltifrån Duke Ellington, Henry Mancini, Frank Sinatra, George Benson, Ray Charles, Quincy Jones, Sam Cooke, Elvis Presley, Jackson Browne, Neil Young, Madonna, Michael Jackson, Toto, Steely Dan, Natalie Cole, Michael Bublé och många fler. Listan kan göras oerhört lång. Han vann 10 Grammy Awards för sina insatser. Jag tror inte du hittar ett större namn med längre karriär än han inom området.

Hösten 1996 (eller om det var 1997) åkte jag till Hawaii och jobbade som volontär på ett gött ställe på Oahu’s västkust. På väg hem skulle jag stanna i L.A. för att hälsa på i The Ocean Way Recording. Jag hade träffat ägaren till den studion, Allen Sides, tidigare samma år hemma i Sverige, och jag hade en inbjudan att komma dit på studiebesök.

Det visade sig att NAMM-mässan pågick samtidigt som jag var där, och jag lyckades få biljetter via Paul som jag bodde hos (som för övrigt var pojken min mor tog hand om när hon jobbade som au pair i L.A. 40 år tidigare, men det är en annan historia). Hursomhelst, på NAMM-mässan försökte jag få en glimt av Al Schmitt, för redan då hade jag spanat in hans grejer och älskade hans sound. Han skulle tydligen stå i nåt booth och snacka Neumann-mickar. Självklart såg jag aldrig röken av honom.

Dagen efter NAMM skulle jag ta mig till Ocean Way och möta upp Allen Sides. Jag var såklart ute i väldigt god tid, för att inte säga löjligt god tid. Nånstans på väg dit kör jag förbi en skylt, “The Mastering Lab”, och insåg att jag just körde förbi en legendarisk mastringsstudio. Jag vände bilen, parkerade och knackade på. Det öppnar nån skön lirare och jag berättar mitt ärende, att jag är på väg till Ocean Way och jag undrar om jag får komma in och kika. Självklart säger han, samtidigt som han frågar om jag känner Per Lindvall. “Oj, varför frågar du det?” sa jag. Jo, då visar det sig killen i dörröppningen var med och spelade in Michael Ruff-plattan som är helt inspelad live-to-2tr (Sheffield Lab tror jag det kallades) och han tyckte det var ballt att jag kom från samma land.

Hursomhelst, jag får komma in, han visar runt i Studio B och berättar stolt om alla custom built grejer som de använder. På väg ut frågar jag vad som händer i Studio A. Han säger att det är upptaget där, för de håller på och mastrar Dave Grusins nya platta, och att det är Doug Sax själv som jobbar med mastringen. Jag frågar en gång till om jag skulle få kolla in en snabbis, men då svarar han att det inte går “för att ljudteknikern som spelat in plattan också är där”. Jaha, och vem är det då undrade jag? “Al Schmitt” säger han. Då berättar jag att jag letade Al dagen innan, och att det skulle vara så grymt om jag fick träffa honom. Han går med på att åtminstone fråga, så han går in i studion, är borta i 20 sekunder, sen kommer han ut och släpper in mig.

Det visar sig att Al Schmitt är en otroligt skön lirare (vilket man också kan läsa om på vissa skivomslag). Vi står och snackar om hur han mickar ett trumset, vilken baskaggemick han använder, varför han gillar Neumann så mycket, varför är sektionerna utpanorerade på Natalie Cole-plattorna osv osv. Och så mastras det, Al frågar hur jag tycker det låter. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, men så här lät det: