Varför är det så att man alltid måste klaga på inhemska lunchrestaurangen på jobbet? Finns det nåt inbyggt i oss som gör att utgångspunkten måste vara att den egna restaurangen alltid är dålig?
Jag tror att ”var-ska-vi-äta-lunch”-syndromet en klassisk manifestation av gräsets grönhet…
Såg Fichtelius i matsalen idag. Undrar vad han har för feeling these days…
Jag har ingen lunchrestaurang på mitt jobb. På mitt förra jobb fanns det däremot en riktigt bra restaurang, men jobbet var uselt. Kan vi dra något slutsats av det?