Sommaren har varit fylld med en hel del smått och gott. Ett av de stående sommarinslagen för mig är Stockholm Jazzfestival. I år var dragplåstret Steely Dan. Dessutom vankades det India.Arie och Dave Holland Quintet med mera.
Förväntningarna på Steely Dan var lite väl höga skulle det visa sig. Sist när bandet var i Stockholm (2000) så var det ett smått legendariskt band med bland annat Ricky Lawson på trummor. Det är garanterat en av de bästa konserterna jag har varit på genom tiderna. Då fick man två långa set med massor av gamla låtar, ett fantastiskt ljud och helt enkelt ett stort yeah på läpparna när man gick därifrån. Tyvärr blev det inte samma upplevelse nu. Några av musikerna fanns fortfarande kvar i årets uppsättning, men en riktigt hes Donald Fagen, lite oinspirerat spel och ett halvdåligt festivalljud gjorde att det inte riktigt lyfte. Men okej då, en trea får dom. Inte mer.
Vad som däremot gladde var att efter Steely Dan spelade Eric Gadd, och han dominerade fullständigt. I bandet fanns Rickard Netterman, Mattias Thorell, David Lindvall, Stefan Järnstål, Goran Kajfes, Per “Ruskträsk” Johansson och en percussionist som jag inte kan namnet på. Och det svängde duktigt må jag säga.
Som en skön överraskning så träffade jag också mina gamla goda vänner från fusionbandet Teabags – Johan Johansson i mitten och Magnus Sjökvist till höger. Glädje!
Leave a Reply