Handen

Efter två “Gate closing” på en dag är jag äntligen på väg hem från London där jag har träffat BBC:s arkitekturråd och pratat systemintegraton. Nu sitter jag på planet och har för första gången sedan gipset togs bort lite tid att sammanfatta de sista veckorna.

För drygt fyra veckor sen var jag med om en liten olycka som ledde till att min högra hand behövde vara gipsad i tre veckor. Att vara gipsad är såklart jobbigt oavsett vem det drabbar, men för mig som frilanspianist är det mer eller mindre katastrof. Visst, alla som bryter nåt får några bökiga veckor på ett eller annat sätt, men att t.ex. spela piano innebär ju att man verkligen behöver sina fingrar till 100,0%. Man behöver kraft, koordination, möjlighet till rörelse i alla möjliga led och full utsträckning. Utan detta har man stora problem att musicera.

Nu har jag varit utan gips i två dygn, och jag har kommit en liten bit på väg att få tillbaks alla funktioner. Att skriva det här är till exempel inga problem, men att sträcka ut handen helt och hållet, eller att ha handflatan i bordet och bara lyfta upp fingararna går inte alls. Det kommer kräva mycket träning innan det funkar fullt ut. Men det kommer att funka – tids nog. Faktum är att det första jag gjorde efter att ha lämnat SÖS var att åka till studion och spela på min nya hammond-orgel.

När man bara har en hand att jobba med får man sig en tankeställare. Man blir påmind över hur otroligt glad man ska vara för att man har en hel kropp där allting fungerar precis som det ska. Jag har många vänner om redan i unga år dragit på sig åkommor som de får dras med hela livet. Knäskador, trasiga ryggar och magar som inte gör det dom ska och så vidare. Jag är helt enkelt lyckligt lottad. Om några veckor hoppas jag vara tillbaks back on track, även om jag är helt medveten att de sista fem procenten kanske dröjer flera månader. Det är ok, jag har det bra!

För övrigt innebär “Gate closing” att jag alltså har varit ypperligt nära att misa två flighter. På samma dag.