Att träffa en person för sista gången

I morgon åker jag till Norrland, bara över dagen. Jag behöver göra något alldeles speciellt och jag måste göra det nu. Jag måste ta farväl av en person som håller på att gå bort i cancer. Han är ung, alldeles för ung. Vi har känt varandra i snart fyra år och jag har hoppats hela tiden att vår vänskap skulle bli betydligt längre. Nu  verkar slutet nära och det finns ingen tid att förlora.

In i det sista kommer vi hoppas på ett under, men just nu har jag blicken fäst i marken. Vet inte om jag törs hoppas på nån förändring längre. Hela situationen är så oändligt svår att ta in. Det finns nämligen en massa detaljer som gör att den här historien tar några extra tag om känslorna, men det orkar jag inte skriva nu – det får bli ett inlägg längre fram i så fall.

Jag har gjort den här resan en gång tidigare, då med en person som betytt mycket för mig fast på ett helt annat sätt. Jag kommer ihåg det sista mötet som väldigt fint och värdigt, men samtidigt jobbigt ända in i benmärgen. Hur jag reagerar i morgon vet jag inte, men jag hoppas att nån form av frid ändå ska infinna sig.