Etikettarkiv: kobe

Sayonara

Efter fem intensiva dagar sitter jag på planet på väg hem. Jag inser att även om alla utlandsresor innebär en kulturförflyttning i någon mening så är det en väldig skillnad att åka till Japan eller Mellanöstern jämfört med att ta sig runt i Europa eller USA. Det var ett tag sedan jag verkligen fick känna på den skillnaden, den betyder ganska mycket och bör verkligen upplevas om man har chansen.

Det är naturligtvis många intryck som ska smältas, men en sak är väldigt tydlig – det japanska folket är väldigt kärleksfulla, bemötande och hjälpsamma. På riktigt. Vi må raljera över deras bugningar och deras sätt att alltid vara till lags. Alltid fixa och dona för att vi som gäster ska ha det perfekt. Alltid hjälpa till att bära, alltid förse med mat och dryck, se till att hotellrummet verkligen är till belåtenhet och att du ska hinna i tid till dina åtaganden. För oss svenskar kanske det framstår som kulturella manér som egentligen inte betyder nåt. Men nej, så är det inte. Det tog inte lång stund innan man förstår att de verkligen anser det utomordentligt viktigt att jag som gäst känner mig uppskattad och värdefull, och att jag ska få koncentrera mig på mitt huvudsakliga syfte för min resa och inte behöver bry mig om resten. I mitt fall handlade det om att få ihop en stråkkvartett, två japanska frilansmusiker samt en amerikaniserad japansk gitarrist att spela tillsammans så bra som möjligt. Allt annat ville de ta hand om.

Konsert i Kobe Art Center
Konsert i Kobe Art Center

Ok, vi börjar där – med det musikaliska. Vi skulle alltså göra en konsert med Lena Maria i Kobe Art Center. Från Sverige har vi begärt att musikerna i orkestern ska vara proffesionella, och att framförallt bas och trummor ska vara vana att spela jazz. Kompmusikerna kom förberedda, hade lyssnat in och gjort egna anteckningar i förväg. Därtill var de väldigt trevliga och lättsamma att jobba med och hade hela tiden lätt till skratt. Men den musikaliska nivån var tyvärr inte vad man skulle önska på alla fronter. Trummisen och basisten jobbar tydligen helt som frilans, mest i studio dessutom. Kanske inte funkat jättebra i Sverige. Stråkarna var som jag konstaterat tidigare alldeles strålande – dom vill vi gärna jobba med igen.

Arrangören av konserten är den japanska organisationen Prop Station. De jobbar för att folk med handikapp av olika slag ska behandlas som vilken medborgare som helst i det japanska samhället. Det kanske låter som ett ”gott initiativ” och ”en bra grej” för att uttrycka sig med svenska ”lagoma” uttryck. Men återigen, så är det inte. Nej, istället skulle jag vilja beskriva detta som nåt alldeles utomordentligt beundransvärt. Som jag skrev tidigare så är det japanska samhället oerhört gammalmodigt i många aspekter. Människor och familjer som har barn med handikapp eller lider av en utvecklingsstörning ges inte alls de möjligheter och stöd som för oss svenskar är självklart. Det är snarare tvärtom – vad jag har förstått så kan hela familjer som får ett barn med handikapp bli utfrysta, både av myndigheter och samhället i övrigt. Prop Station vill ändra på det.

De jobbar på flera nivåer – alltifrån att se till att nya byggnader, flygplatser och skolor blir handikappanpassade till internationella seminarier med deltagare från de allra högsta styrande organen i Japan. Dom vill också utveckla undertext-teknik för TV för att hjälpa hörselstörda tittare – ett område där SVT faktiskt hunnit ganska långt. Hon som startat och leder organisationen är ensamstående tvåbarns-mamma och (alltså) kvinna. I Japan är det mycket ovanligt att kvinnor är ledare, så bara det i sig är utmärkande och sticker säkert i ögonen på många gamla hjulspårsjapaner. Hon är helt enkelt en beundransvärd kvinna, och jag hoppas hennes arbete får växa och att många fler människor i Japan får sina liv förändrade. Hennes arbete påminner lite grann om Pär Johansson, han som satte upp Elvis-musikalen i Hudiksvall där merparten av skådespelarna är utvecklingsstörda. En fantastisk föreställning som jag hoppas alla har sett.

Fisklunch
Fisklunch

Söndagen spenderades med sightseeing tillsammans med Lena Maria, några från Prop Station och en massa fans. Vi började med att äta lunch på en populär fiskrestaurang, där det hölls några tal under tiden vi inmundigade en liten men naggande god fiskmåltid.

Därefter satta vi oss i en buss, åkte tvåhundra meter för att gå ombord på en chartrad båt som skulle ta oss runt hamnen och till slut till Kobe:s nya flygplats. Anledningen att vi hamnade på flygplatsen var att det är ett exempel på organisationens arbete – hela flygplatsen är handikappanpassad enligt konstens alla regler. Sen var det dags för ett besök på IKEA. Vi gjorde en liten mini-konsert där, med några intervjuer och signering. Därefter åkte vi till en berömd pärlfabrik. Tyvärr fick vi inte se själva fabriken utan deras egen affär, där allt utom väldigt små pyttehalsband var för dyrt för de flesta av oss. Efter det var själva sightseeingen avslutad, så vi tog adjö av en massa folk som följt oss det senaste dygnet, bland annat två små flickor som jag funderade på att låna hem till Sverige ett tag.

Kvällen avslutades med en trevlig middag med huvudpersonerna ifrån organisationen. Sen åkte vi till hotellet och kort därefter åkte Lena Maria vidare på lite semester. Själv fick jag möjlighet att glida upp till baren på 36:e våningen, dricka ett glas bra vin vid rätt temperatur, titta ut över Kobe en sista gång och lyssna på Erik Tillings senaste. Mysigt.

Japan och jag, vi har blivit kompisar. Kompisar brukar ses igen.

Konsert!

Dåså, då var det dags för konsertdag. Konserten låg ganska tidigt på dagen – redan kl. 13.00. Vi hade i och för sig ett förband, så vi gick faktiskt inte på förrän 14.30. Tyvärr hade jag sovsvacka inatt, så jag kände mig ganska trött på vårt lilla soundcheck på förmiddagen. Jag passade på att gå till hotellet och sova en snabbis, för att sen komma tillbaks precis innan vi skulle gå på.

Trummor, bas och gitarr.
Trummor, bas och gitarr.

Det mesta gick bra, inga stora problem förutom att gitarristen tolkade några ackord lite mer exprimentiellt än man borde vid några tillfällen. Det stora minuset för kvällen var nog att ljudteknikern hade problem med rundgångar efter paus då stråkarna tog plats. Annars blev helheten ganska bra.

I början av konserten går det upp för mig varför Lena Maria åker hit så ofta och varför hon har blivit stor här. Om man föds med ett handikapp i Japan, då hamnar hela familjen i dålig dager – man anses ha nåt fel inom släkten helt enkelt. Därför har Lena Maria med sitt handikapp verkligen visat den japanska folket att även om man föds med nåt fysiskt fel så har man alla möjligheter att leva ett helt vanligt liv, även om det behövs lite trix och fix. I början av konserten visas en liten filmsnutt från Lena Marias liv, och det syns så tydligt hur hela publiken suger in budskapet om att varje människa är lika mycket värd oavsett fysiska och och icke-fysiska förutsättningar – redan innan vi spelat en enda ton. Och det bemötandet hon får under första låtens intro, det går inte att ta miste på. Hon tar plats, skiner som en sol och pratar dessutom ganska bra japanska. Publiken sitter andäktigt och lyssnar på varje ord och varje ton. Häftigt! Mycket av detta var på ett sätt inget nytt, men det var otroligt berörande att känna det på plats. Sen är hon ju förstås en fantastisk sångerska också, hennes intonation förundrar mig varje konsert jag gör med henne…

Hela bandet och Lena Maria
Hela bandet och Lena Maria

Detta påminner mig ett inlägg som Mymlan kommenterat apropå det här inlägget. Sen läste jag att det varit en liten jordbävning i Sverige. Well, att vara i Kobe och höra om vad som hände 1995 ger lite perspektiv. I morgon blir det sightseeing, och sedan hem på måndag.

Kobe, 23 grader varmt. Tackar!

Ett snabbt skutt över till Helsingfors. Så började resan. Sen hoppades jag in i det längsta på att det skulle vara nåt annat bolag än Finnair som körde själva flighten till Osaka, men tyvärr – det var Finnair, och dessutom flög vi i en gammal skorv. Trodde knappt att gamla MD-11:or användes längre utanför USA, men det var ju helt fel visade det sig. Nåväl, efter nio timmar landade jag i Osaka, och på nåt konstigt sätt var klockan helt plötsligt 12.00 på dagen. Till min mycket stora glädje var det 23 grader varmt och sol. Ännu en vecka med lite bonussommar helt enkelt. Jä!

Snabbt iväg till hotellet i Kobe, där vi bor och där konserten på lördag ska vara. Ett fantastiskt hotell, precis vid foten av berget med grym utsikt. Jag bor på 19:e våningen, och utsikten från baren på 36:e är grym!

Nåväl. Efter en snabb uppfräschning bar det av till repet, och det var ett litet spänningsmoment. Vi ska nämligen göra en ganska krävande repertoar där det behövs både finkänslighet, sväng och bra samspel, och varken jag eller Lena Maria hade nån erfarenhet av musikerna sedan tidigare. Det visade sig att stråkarna var grymma – en japansk version av Stockholm Strings ungefär. Trummor, bas och gitarr var helt ok, men inte toppen. Ganska förberedda, trevliga och öppna men kanske inte den nivån som vi har på svenska proffsmusiker. Vi repade alla arton låtar ganska lättsamt. Vi har ett till rep imorgon då vi hinner igenom allting ett varv till, så det ska nog ordna sig. Duetterna som vi ska göra tillsammans känns bra, även om en ligger lite väl högt. Jag hoppas på att vara i toppform på lördag! I morgon ska jag försöka köpa en kamera, så då dyker det upp lite bilder hoppas jag. Nu är det verkligen dags att sova.

ARN-HEL-KIX

Sista dagarna har jag förutom lite jobb på SVT varit ganska ledig. Det har känts nödvändigt, eftersom konserterna i Japan behövde förberedas ordentligt. På själva huvudkonserten ska vi göra ett ganska långt program – totalt 18 låtar. Hälften görs med band, sen är det band plus stråkar. Eftersom varken jag eller Lena Maria har koll på musikernas kvalitet, hur förberedda de kommer att vara etc. så har det känts viktigt att komma med bra koll på läget. Här hemma bokar man ju musiker som man har jobbat med förut eller som man vet kommer och gör ett bra jobb. Nu är det verkligen grisen i säcken. Spännande.

Idag har jag också förberett en liten surprise till min mor. Hon kommer ner till Stockholm på fredag och kommer få gå på ett evenemang där det bjuds både trerätters middag och underhållning. Synd att hon lyckas komma ner när jag är bortrest, men jag har styrt upp annat sällskap – det kommer bli en höjdare. Nu, en sista latte på svensk mark.