Igår kollade jag in Jill Johnsons turné ”Music Row” i Uppsala konserthus. Det var en mycket angenäm upplevelse på alla sätt. Först och främst var det ett fantastiskt band. Idel goda musikanter både sjöng och spelade alldeles förträffligt – jag tror inte jag hörde en enda falskton i bakgrundssången på hela konserten. Det blir en dessutom en bra variation i soundet när man gör några låtar på full sättning, vissa andra mer akustiskt och en låt helt a capella. Sen lyckas Jill etablera en mycket avspänd stämning. Först, innan konsertens start, står hon vid rulltrappens slut och hälsar på hela publiken, sen har hon mellansnack som är lagom långa och binder ihop låtarna på ett vettigt sätt. Visst, det blir kanske lite väl mycket vardagsrum ibland, men hellre det än artister vars mellansnack aldrig tänks igenom i förväg och som snarare får publiken att vilja sjunka igenom golvet.

Det jag saknar är några fler starka låtar. Det blir lite tamt ibland, och nu i efterhand inser jag att det är låtmaterialet som är den felande länken . Ett par låtar till som verkligen sticker ut och att det hade varit full pott.