Förra veckan hade Demenskören premiär på SVT där jag hade förmånen att vara både pianist och musikredaktör. Ett väldigt roligt men ganska svårt uppdrag skulle det visa sig.
Det var roligt för att jag fick jobba med min long-time friend Sofia Lilja igen, och Anders Bagge också såklart. Men det var svårt för att det visade sig att deltagarna inte alls hade någon större kör-erfarenhet sedan tidigare, något vi trodde i början av planeringen av projektet. Det är svårt nog att få friska människor att sjunga i stämmor – då kan du inte föreställa dig hur svårt det är med någon med en alzheimerdiagnos.
Samtidigt var det just där som något hände. För mitt i allt det svåra uppstod stunder som var helt otroliga. Någon som inte riktigt var med i början hittade plötsligt in i en låt. Någon annan kunde hela texten till en gammal schlager när allt annat var borta. Och ibland satt allt – inte perfekt, men tillräckligt för att det skulle kännas i hela rummet.
Det här programmet blev nåt mycket mer än ett program om demens. Det blev en påminnelse om hur mycket som finns kvar i en människa även när mycket annat förändras. Jag tar med mig en stor respekt för alla deltagare som vågade vara med i detta, ni var verkligen fantastiska!!!
