Tag Archives: deckare

Två böcker till

Det var i och för sig ett tag sedan, men jag har klämt två böcker: Konsten att läsa tankar och De nio målarna. Båda väldigt olika, men lika läsvärda.

lasatankarfexFexéus bok är vid första anblicken en bok som handlar om hokus-pokus, men så är det alltså inte. Boken handlar helt enkelt om hur vårt kroppsspråk och vårt beteende är nära ihopkopplat med vårt sinne och vårt språk. Bokens fundamentala delar är inget nytt (som han också skriver) utan baseras på en teori från 70-talet som kallas NLP – Neurolingvistisk programmering. Här finns naturligtvis spaltmeter att skriva (och det har också gjorts) men Fexéus bok är strikt populärvetenskaplig och han lyckas riktigt bra att göra ämnet lättillgängligt. Han använder teorierna i situationer som arbetsintervjuer, dejter och förhandlingar på ett sånt sätt att åtminstone jag blir taggad att genast försöka använda dem.

Det som fastnade mest var begreppet Rapport (uttalas rapåå) – möjligen var det för att det kändes lättast att direkt börja använda. Eller rättare sagt – man använder det hela tiden, men när man vet varför man gör det kan man bli ännu bättre på det. Kolla till exempel in den här artikeln.

Alright, nu tillbaks till deckarna och klassikern De nio målarna av Dorothy Sayers. Den engelska titeln är Nine tailors som avslöjar att det inte handlar om nån vanlig målare; Nine tailors är namnet på den klockringning som rings (i kyrkor som tillämpar växelringning) när någon avlidit.

ninetailorsDet är en fantastisk deckare, en av de bästa jag har läst faktiskt. Det som utmärker den här deckarhistorien är tilläggsintrigen, växelringningen, som till en början tenderar att vara en påklistrad bisak men ju längre boken sträcker sig blir mer och mer den centrala delen av hela historien. Till slut är det faktiskt klockorna och växelringningen som binder ihop allting. Otroligt intrikat och välskrivet. När man läser en deckare av den här kalibern framstår många svenska deckare som simpla serietidningar. Gör dig själv en tjänst – hoppa över att köpa en svensk deckare nästa gång och försök få tag på ett exemplar av den här.

Det som gör det hela extra intressant är att Tomas Sjödin fascinerats av växelringningen, så till den milda grad att han besöke nån form av årsmöte i England som enda utomstående besökare. Detta skriver han bland annat om i boken Ett brustet halleluja – en bok som jag också varmt rekommenderar.