Mer Samuel och Kirk
Via Emanuel Karlsten hittade jag det här legendariska klippet i mycket bättre kvalitet än det jag postade i mitt tidigare inlägg. Kolla ett varv till – det är magiskt:
Inga kommentarer »
Countrylåtar
Trots att jag inte kan spela och nätt och jämt kunnat hantera datorn har det varit flitiga kvällar i studion. Vi har lagt sång och gitarrer på några Beatrice-låtar och gjort några enkla första mixar. Nu när orgeln äntligen är på plats ska det läggas lite orgel också, sen hoppas jag att det ska kunna skickas iväg.
Och på måndag blir jag gips-fri – inte en dag för tidigt.
Lite Linda och Pernilla från förra året
Nyhetsmorgon 2008 – jag, Bengan och Habo fick gå upp tidigt denna morgon.
Låg bloggfrekvens
Just nu blir det inte mycket bloggat, det går helt enkelt för långsamt med en hand i gips. Hittade dock en passande bild, tagen förra veckan på mig och Arwidsson som gjorde illa sig samma dag som jag. Som vi garvade när vi möttes i Radiohuset – tre dagar innan giggade vi ihop och då var vi hela…
En händelserik vecka
Då var det dags att summera förra veckan. I vanlg ordning borde jag bloggat kontinuerligt, men det blir inte av. Inte här i alla fall – däremot på Twitter där jag mikrobloggar dagligen.
Veckan började med ganska mycket aktivitet i studion – både en demo på Bea-låt samt mer arbete på Elinas skiva. Torsdag och fredag var det dags för rep och konsert med By Grace. Det började riktigt bra med bra torsdagsrep och soundcheck på fredagen. I Centrumkyrkan, som är körens hemvist, där står det en modern, fullstor Hammond-orgel med leslie. Alltid kul att lira där – man tar bara med sig sin Motif som ställs ovanpå orgeln och vips så har man en finfin tre-manualig rigg.
Men en timme innan konsert går lesliet sönder. Det bara bryter ihop fullständigt. Efter lite snabb felsökning är det bara att konstatera att det inte kommer att gå att spela på den. Tack och lov var Bea på väg dit, så hon fick snabbt åka till studion och hämta upp Nord Electron. Tyvärr blev det inte alls nån bra lösning ren fysiskt – jag fick sitta väldigt konstigt och hela tiden vända mig om när jag bytte maskin, så giget blev inte lika kul som det var tänkt.
Det blev en bra kväll ändå, dels på grund av en nästan fullsatt kyrka men också för att en av kvällens gäster var Samuel Ljungbladh. Stärkt av succén från i söndags levererade han och publiken You’ve got a friend på ett orepat men bejublat sätt:
Här finns ett annat klipp när vi gör en av körens favoritballader.
Jag önskade att jag kunde sluta här, att veckan var klar. Typ ledig helg. Men icke! Under en rask promenad på lördagsmorgonen händer det som inte får hända – jag skadar min hand och får en liten spricka i ett ben. Ett snedsteg på fel ställe gör att jag faller och det är min hand som får ta hela smällen. Till en början gör det inte så ont, men efter några timmar märker jag att nåt inte riktigt stämmer. In på SÖS, och efter några timmar går jag därifrån med höger hand i gips. Tre veckor sägs det att jag behöver.
Självklart ställer detta till med en massa strul och ett gäng gig som jag måste sätta vik på. Mycket annat blir bökigt på olika sätt, men eftersom min kropp är friskt i övrigt så har jag faktiskt inget att klaga på egentligen – tre veckor går fort! Följ mina enhandsäventyr på Twitter genom den här hash-taggen. Nu orkar jag inte skriva längre eftersom skrivandet just nu går i ultrarapid.
Kirk, Samuel och Ole
I söndags var det dags igen – Kirk Franklin kom till Sverige. Sist han var här var för ett år sedan – då i Örebro. Bloggade här från den gången. Nu var det alltså dags igen – men den här gången med Samuel Ljungblahd och den norska sångaren Ole Børud som förband. Både Samuel och Ole finns på Spotify – båda är obligatorisk lyssning, även om Samuel bara har sin gamla platta där.
Kvällen började riktigt bra på en gång med Ole Børud, uppbackad av ett stort band som verkligen ställde skåp redan från första låten. Delar av Sveriges musiker- och sångarelit stod bredvid mig, och alla hakor hängde längre och längre ner för varje låt. Karln sjunger obegripligt bra helt enkelt. Extra kul med Per Lindvall på trummor.
Samuel fortsatte i samma anda – ett grymt bra band som också svängde som sig bör. Det enda jag inte förstår med den laguppställningen är varför han lajnar upp med dubbla trummisar – det känns inte alls som musiken behöver det.
Sen kommer Kirk. Ja, det är ju inte mycket att säga – det bandet och de sångarna. Tusan gubbar – det är en musikalisk upplevelse utöver det vanliga. Igen! Och det blir lite gudstjänst – igen. Det som tyvärr tar ner betyget är bildproduktionen. Här märks det alltför väl att evenemanget inte riktigt har de resurser som som krävs för att det ska hålla samma hög nivå som det som framförs på scen. Hoppas på en förbättring till nästa år.
Konsertens absoluta höjdpunkt, som skrivits om på alla möjliga sajter här och var, är när Kirk bjuder upp Samuel för att gästa. Vilken otrolig feeling som etableras i Globen. Helt galet! Grattis Samme – ta dig till USA nu! Kolla klippet nedan, och lyssna in Nikki Ross:
Nej, jag gör inte Idol i år
Om jag fått en krona för varje gång någon frågat antingen Visst gör du Idol i höst igen?, eller Varför gör inte du Idol i år?, då hade jag varit rik. Till och med när jag var på turné i USA tidigare i år frågade amerikanska musikerkompisar samma sak. Idol är helt enkelt en produktion som har stor impact oavsett var man är, och när man gjort det några år blir man lätt förknippad med det.
Nej, jag gör inte Idol i år. Jag har varit pianist och kapellmästare där fem år i rad, men den här säsongen har produktionen valt att jobba med någon annan. Lite tråkigt såklart, särskilt som bolaget varit väldigt nöjda med det vi levererat under åren. Men men, så är det i tv- och frilansbranchen – det är bara att hacka i sig. Jobb kommer och jobb går.
Vad har hänt annars? Som många av er vet har jag sedan lång tid tillbaks bestämt mig att inte bara pyssla med en sak. Därför har jag parallellt med mitt musicerande jobbat som systemutvecklare på SVT. Där jobbar jag deltid och kan på så sätt flexa lite grann beroende på hur mycket tid jag behöver till att spela. Jag trivs jättebra med den lösningen och ämnar fortsätta så så länge det går. Möjligen kommer jag att behöva prioritera det ena eller det andra längre fram.
När SVT fick reda på att jag inte skulle vara borta större delen av hösten för att göra Idol passade man på att försöka knyta fast mig lite hårdare. De erbjöd mig ett nytt jobb som mer eller mindre inte gick att säga nej till, så numera jobbar jag som Team leader för alla utvecklare. Det är i princip en gruppchefstjänst men utan personalansvar – ett kanonjobb som jag trivs väldigt bra med, särskilt när min deltid- och flexlösning är kvar.
Så vad gör jag annars i höst? Förutom att frilansa som pianist/keyboardist så har jag i vanlig ordning ett gäng företagsjobb som tar mycket tid. Sen blir det mer och mer jobb i studion. Just nu håller jag igång två skivprojekt, en slick-demo och countrylåtar åt Beatrice. Efter nyår verkar det också bli mer skivprojekt då By Grace ska göra ny skiva. Så kalendern hålls full – men jag är bra på att jobba effektivt och när jag är ledig, ja då är jag verkligen ledig. Jag försöker i alla fall…
För lite Idol-kuriosa bjuder jag på några idol-bilder. (Klicka för större format)
Från Malmö till gig i Gislaved
Efter en tidig frukost i Malmö satte jag mig på tåget till Gislaved. Eller inte direkt till Gislaved – först till Alvesta, byte till tåg mot Gnosjö, sen buss till Gislaved. Tröttsamt. Men med en laddad iPhone och en Mac så överlever man några timmar utan större problem.
Efter lunch repade jag med Frank Ådahl, band och kör. Magnus Spångberg kapellmästare även denna helg – übertrevligt som vanligt. Det kom ganska mycket folk, men tyvärr lite dåliga ljudförutsättningar för att det skulle kännas helt tryggt. Fernros/Wermeling/Kahnberg spelade lysande, sin vana trogen. Shit vad alla gospelchops sitter i märgen på dessa gossar. Jä! Efter en god thailändsk middag är det hög tid att sova. I morgon är det Kirk i Globen.
Larvigt tips till iPhone
Har varit på en engelskspråkig konferens i dagarna två. Istället för att bära omkring på ett block och penna har jag endast förlitat mig på min iPhone. I en och samma manick har jag haft koll på omvärlden, sett schemat på konferensen på den specialbyggda applikationen och fört massor av anteckningar.
Efter ett tag insåg jag att jag av ren automatiskt antecknar på engelska. Men det jag missade var att iPhone har en ljuvlig funktion där man kan lägga till språk som den ska alternera mellan när man skriver text. När man gör det får man fram en liten extra knapp i tangentbordet där man snabbt byter fram och tillbaks – och vips får jag automatisk ordkomplettering på engelska istället, plus att alla tangenterna blir lite lite större eftersom man inte behöver ha med å, ä och ö! Kanon. Enkelt men väldigt användbart. Visst, förmodligen visste alla andra iPhone-användare detta före mig men man kan inte vara först jämt.
Øredev i Malmö
Nu blir det två dagar i rad i Malmö för att gå på en stor utvecklarkonferens – Øredev. Det är en stor konferens med stor bredd. Den täcker många olika tekniker och har ett antal intressanta spår att följa. I dag blev det fokus på ledarskapsaspekter på it-projekt men även lite iPhone-utveckling och en mycket bra dragning om nya typer av databaser.
Efter en skön Scrum-dragning av Robert Sabourin var det mat och lite jazz-musik. Och vilken jazz sen – ett riktigt bra band med bl.a. Rasmus Kilberg på trummor. Grymt. Och till sist, en liten demo av Microsofts Surface. Det verkar som att tekniken i filmen Minority Report kommer närmare och närmare. Framförallt så börjar den bli ekonomiskt försvarbar.
Att träffa en person för sista gången
I morgon åker jag till Norrland, bara över dagen. Jag behöver göra något alldeles speciellt och jag måste göra det nu. Jag måste ta farväl av en person som håller på att gå bort i cancer. Han är ung, alldeles för ung. Vi har känt varandra i snart fyra år och jag har hoppats hela tiden att vår vänskap skulle bli betydligt längre. Nu verkar slutet nära och det finns ingen tid att förlora.
In i det sista kommer vi hoppas på ett under, men just nu har jag blicken fäst i marken. Vet inte om jag törs hoppas på nån förändring längre. Hela situationen är så oändligt svår att ta in. Det finns nämligen en massa detaljer som gör att den här historien tar några extra tag om känslorna, men det orkar jag inte skriva nu – det får bli ett inlägg längre fram i så fall.
Jag har gjort den här resan en gång tidigare, då med en person som betytt mycket för mig fast på ett helt annat sätt. Jag kommer ihåg det sista mötet som väldigt fint och värdigt, men samtidigt jobbigt ända in i benmärgen. Hur jag reagerar i morgon vet jag inte, men jag hoppas att nån form av frid ändå ska infinna sig.
Rep inför helgen
I går och i dag är det rep inför avslutningskonserten av Uppsala Sacred Music Festival. Jag spelar andrakeys, Spångberg är kapellmästare. Övriga bandet är favoritmusiker rakt av, så trevlighetsfaktorn är hög.
Hannah Holgersson och Gladys Del Pilar är solister.
