Ormbett

Den här historien finns tidigare publicerad på min gamla blogg, men så här i början av en ny sommar känns den återigen aktuell. Så, håll till godo – min ormbetts-historia.

För mig kommer sommaren 2005 för alltid vara förknippad med en enskild händelse. Det var den sommaren jag blev biten av en huggorm, något som på olika sätt har präglat mitt liv sedan dess. Det finns mängder av små detaljer och anekdoter som jag inte skrivit ned, det blir mest i stora drag och detaljerat bara här och var. Jag har mest skrivit ner detta för mig själv, för att minnas men också kanske för någon annan som är med om nåt liknande.

Resan började den 3 juli 2005. Jag och en tjej som jag tillbringade mycket tid med under året skulle åka ut till Stockholms skärgård för att njuta av semester, sommar och sol. Tidigare under året hade vi träffat en man som berättade att han hade ett hus på Norröra som kunde hyras. Sagt och gjort – båten gick till Norröra, långt norrut i skärgården. Det är för övrigt den ön som kallas för Saltkråkan, eftersom större delen av tv-serien spelades in på den ön.

Rödlöga
På Norröra hann vi med några sköna dagar med små utflykter i båten som ingick i hyran. En dag tänkte vi att vi skulle unna oss en lite längre utflykt och bland annat ta oss till Rödlöga – en liten ö långt ut i havsbandet, den ostligaste ö som man överhuvudtaget kan ta sig till med reguljär båttrafik.

Vi kom fram till ön runt 12.00, och efter ett snabbt inköp av glass i den lilla butiken vid ångbåtsbryggan beslutar vi oss för att ta en promenad. Vi hinner inte gå mer än några minuter från bryggan då något oerhört smärtsamt bränner till i min högra fot. Jag skriker, förmodligen både av smärta och av chock, och jag hinner tänka att “oj, vilken stor tagg eller gren som borde sticka rakt igenom min fot”. Men när jag tittar ner på foten så ser jag ingenting. Absolut ingenting. Men det gör fortfarande väldigt ont.

Jag förstår inte exakt vad, men nåt har uppenbarligen hänt så jag beslutar mig för att på haltande ben ta mig tillbaks till bryggan och försöka få klarhet i vad som är fel i min fot. Det är cirka 150 meter till bryggan, och när jag väl kommer dit rusar några människor fram och undrar vad som hänt och vill hjälpa till. Jag lägger mig på en klippa och får hjälp att få foten i högläge, eftersom jag redan känner att foten håller på och svullnar upp. Lasse är den första personen som går in i situationen helt och fullt och det är han som först ser vad som hänt. Han tittar på min fot och ser några blodfläckar på insidan. Han tvättar bort fläckarna och pekar på två tydliga prickar. “Du har blivit ormbiten” säger han. – “Va? Ormbiten? Är det sant – hur kan det ha gått till? Jag såg ju inte ens nån orm” svarar jag.

Det dröjer mellan tio minuter och en kvart innan jag inser vad som har hänt. På stigen där vi gick låg alltså en orm som inte kände vibrationerna av fotstegen i tid. Ett olyckligt steg gör att ormen blir lite för rädd och biter. (I efterhand har vi konstaterat att det förmodligen var en esping, som dessutom var lite för ung för att ha lärt sig läxan att spara på giftet.)

Öns sjuksköterska Eva blir snabbt kallad till platsen. Just då mår jag fortfarande ganska bra, och jag försöker övertyga henne om att det är lugnt – det här är inget farligt. Men hon tänker i sitt inre att även om jag mår bra nu så kommer jag nog inte att göra det om en stund. Det skulle visa sig att hon hade väldigt rätt, för sedan går det ganska fort.

Efter ytterligare några minuter känner jag hur det börjar klia i halsen och hur jag sakta sväller upp i svalget. Först tror jag att det var nötter i glassen. Eftersom jag är nötallergiker så är man alltid extra uppmärksam på det, men efter en snabb koll på förpackningen så verkar det ändå inte vara glassen som var problemet. Det var ormgiftet jag var allergisk mot. Eva vill genast ge mig cortisontabletter som hon har tillhands. Hon frågar om jag är allergisk, jag svarar “ja, det är jag”, och sedan rusar rusar till sitt hus för att ringa SOS Alarm och kolla att det är ok att hon ger mig cortison. De säger nej – det får bara en läkare göra. Men eftersom Eva tolkar situationen lite mer akut än vad SOS Alarm gjorde så förbereder hon medicinen ändå. Strax efter påtalar Eva att situationen inte ser bra ut, att jag redan börjat svälla i halsen och då beslutar SOS Alarm att skicka helikoptern. Då är klockan ungefär 12.25.

Samtidigt blir jag sämre ganska fort. Hela min kropp reagerar väldigt starkt på ormgiftet, och min onda och svullna fot utgör ganska snart det minsta problemet. Mina ögon sväller upp, och efter en stund kan jag i princip inte se. Min tunga sväller också mycket och jag får svårt att prata. Dessutom får jag kraftigt ont i magen – en typ av magsmärta som jag aldrig känt, och där och då kunde jag inte förstå var smärtan kom ifrån. Magsmärtan tilltar dock mer och mer, och till slut börjar jag kräkas. Rejält. Att behöva kräkas med en svullen halls, det är inget jag vill göra om. Efter att jag har kräkts nån gång kommer Eva ut med upplösta cortisontabletter i en liten mugg som jag försöker dricka. Problemet är bara att jag kräks nästan omedelbart igen, och jag inser att jag inte kommer att kunna få i mig medicin på det sättet.

Rädd
Jag håller mig lugn så mycket jag bara kan. För bara någon kvart sedan låg jag på bryggan med foten i högläge och skämtade glatt med alla personer i omgivningen och var på mitt bästa humör. Nu är jag inte lika kaxig. Jag kan inte se, knappt prata och jag fick svårare och svårare att andas. Detta gör att jag börjar bli rädd – riktigt rädd. Jag fick besked om att helikoptern var på väg, men jag visste inte hur lång tid det skulle ta. Jag visste ju att till Rödlöga tog det 4 timmar med färja, men hur lång tid tar det för en helikopter? En timma eller tio minuter?

Då händer nåt som jag aldrig glömmer. När rädslan tar tag i mig på allvar, när jag känner att jag inte längre själv kan jobba på att hålla mig lugn, då sträcker jag ut min vänstra hand upp mot Lasse och säger: – “Lasse, nu måste du hålla min hand. Håll mig i handen”. Han fattar min hand, och bara den beröringen gjorde att jag helt plötsligt inte var lika rädd. Märkligt.

Helikoptern kommer
Så ligger jag en bra stund. Jag gör allt jag kan för att andas lugnt, hålla mig vid medvetande och framförallt inte drabbas av panik. Jag vet att jag vid ett tillfälle också ber Linda att be en bön att detta ska sluta bra. Runt 12.45 landar helikoptern med en läkare och en narkossköterska ombord. När de är på väg fram till mig är de nästan irriterande lugna, ända tills de ser vilket tillstånd jag är i. De frågar Lasse och Eva vad som hänt, ger mig syrgas, dropp, cortison och förbereder för avfärd. Jag märker att jag får några sprutor, och då svamlar jag fram: “Har jag fått cortison intravenöst – har jag fått det?” – “Ja, det har du” svarade narkossköterskan. Av nån anledning förstod jag att det var det viktigaste just då, för att att jag skulle kunna andas bättre. då, av nån anledning, släpper jag koncentrationen. Ambulanspersonalen närvaro gör att jag känner mig tryggare, och det är då jag nästan tappar medvetandet. Då börjar ena läkaren att klappa mig hårt på kinden och förklarar för mig att det är mycket viktigt att jag håller mig vaken. Jag kämpar på, och narkossköterskan ropar upp helikopterpiloten och ber honom flytta helikoptern närmare för att jag kan inte bäras så långt. Flygningen in till Karolinska tar nog inte mer än 15-20 minuter, och eftersom magsmärtorna fortfarande håller i sig kräks jag fortfarande med jämna mellanrum.

På sjukhuset
Väl inne på akutmottagningen, nån gång runt 13.15, får jag äntligen smärtstillande. Tydligen får inte helikopterpersonalen ge det ute på fältet av någon anledning. Här händer också en massa annat konstigt – jag är rejält omtöcknad och har inte alla detaljer klara, men de behöver hämta orm-serum. Det visade sig inte helt enkelt, för det är så otroligt sällan man använder det så man var till och med osäker på var man förvarade det. Efter en stunds akutvård läggs jag i en vanlig sjukhussäng och får åka in på ett rum på en akutvårdsavdelning. En läkare kommer in efter en stund och säger att “det här ska nog gå bra – vi behåller dig över natten för att se att svullnaden i hals och fot går ner, så får du åka hem imorgon”.

Men detta var bara början. Själva svullnaden i halsen gick ner på ett drygt dygn, men foten bara fortsatte svälla. Svullnaden spred sig längre och längre upp längs benet och efter två dygn var jag helt uppsvälld ända upp till bäckenbenet. Trycket i benet är då så högt så det är inte ens att tänka på att få ner foten i backen. Vid ett tillfälle skickade man ändå in en sjukgymnast ellet nåt som skulle försöka få upp mig på benen, men det dumdristiga försöket slutade bara i att jag fick slänga mig tillbaks i sängen och en sköterska sprang in och gav mig en dos morfin rätt in i blodet.

Operation
Nån natt senare vaknar jag med fruktansvärd smärta i benet, och efter att ha fått ytterligare 10 mg morfin intravenöst tillkallas ortopedläkaren. Han konstaterar att man måste operera och öppna mitt ben och fot på tre ställen. Trycket är alldeles för högt, och han bedömer att risken är stor att jag skulle drabbas av “compartment syndrome”, dvs. att säckarna som musklerna ligger i ska ta permanent skada. Några timmar senare rullas jag upp i en operationssal där jag möts av en hel uppsättning människor klädda i operationsutstyrsel. Jag får ryggmärgsbedövning, och efter en stund rullas jag in för själva operationen. Väl där beslutar sig faktiskt kirurgen för att bara öppna mig på ett ställe – i foten. Ingreppet består alltså i att man lägger ett snitt mitt på foten och låter det vara öppet med bara ett tunnt bandage några dygn för att minska trycket.

Några dagar senare när foten är sydd kommer läkaren in igen, mäter tjockleken på några ställen och blir orolig. Denna gång befarar han att jag har en liten blodpropp nånstans i benet. Han skickar upp mig på röntgen, men efter undersökningar två dagar i rad konstaterar de att så inte verkar vara fallet.

Vid det här laget har personalen på Karolinska kollat upp huggormsfall, och man kan inte hitta nåt fall i sjukhusets historia där en vuxen person reagerat så starkt på ett bett av huggorm. Detta föranledde naturligtvis en strid ström av läkare, sköterskor, ortopeder m.fl. som kom förbi bara för att kolla in den märkliga patienten. Nästa gång jag är med om nåt liknande kommer jag att ta betalt per titt.

Rehabilitering på Röda Korsets sjukhus
Efter en dryg vecka på Karolinska märker vi till slut att svullnaden avstannat och till och med börjat gå tillbaks på vissa ställen. Då beslutar läkaren att direkt skicka mig på rehabilitering på Röda Korsets sjukhus, eftersom jag fortfarande inte kan ta ett enda steg på egen hand, men inte är i samma behov av akutsjukvård.

När jag först kommer in till Röda Korset träffar jag en kille från Irak. Han har inga ben – dom har han blivit av med i kriget av en bazooka eller nåt. När jag rullas in i rummet reagerar han direkt, pekar på mitt ben och frågar på halvdålig engelska “Vad har hänt med dig?”. Jag svarar att jag blivit ormbiten, varpå han blir riktigt upprörd, slänger ut armarna i en yvig gest och utbrister “Det måste gjort jätteont”. Jag kan inte annat peka på hans stumpar till ben och svara nåt i stil med “Jamen durå, hur ont måste inte du ha haft.” Där börjar ett samtal där jag fick höra hur han blev av med sina ben, blev dåligt behandlad på nåt provisoriskt sjukhus och sedan flydde till Sverige. Det tog fem månader på lastbilsflak.

För första gången i livet satt jag i rullstol – på riktigt. Bara det var en liten resa i sig. Dessutom visade det sig att jämfört med många andra patienter på avdelningen så var jag mycket lindrigt skadad, så man blev ändå snabbt ödmjuk när jag insåg hur lång resa vissa andra hade kvar.

På Röda Korset tog det ytterligare en vecka innan jag ens kunde gå korta sträckor, men till slut blev jag i alla fall utskriven och fick åka hem. Därefter gick jag på kryckor i två månader, och hade stödstrumpa nästan fram till jul.

Epilog
Det blev en mycket märklig historia, och även om det är svårt att tro så har jag fortfarande men av svullnaden. Om jag går eller står länge, särskilt i varmt klimat, så sväller foten lätt upp och jag kan få lite ont. Inget som besvärar mig nämnvärt, men det blir alltid en tydlig påminnelse.

Kanske tror man att jag gärna skulle vilja vara utan denna händelse, men så är verkligen inte fallet. Detta var en episod av mitt liv som verkligen betytt mycket på många plan. Bara efter några dagar på Karolinska så infann sig en stark känsla av glädje och tacksamhet inför en massa saker. Jag fylldes av tacksamhet för Eva och Lasse (som jag tror förvandlades till änglar för en timme ute på ön), för ambulanshelikopter och all sjukhuspersonal, för familj och vänner, och framförallt till Gud som gett oss livet. För mig var den här perioden starten på en inre resa som ännu inte nått sitt mål. Jag tror att målet inte riktigt är i sikte ännu, och jag hoppas det dröjer.

Fakta om ormbett
Huggormen är den enda vilda giftormen som finns i Sverige. Varje år vårdas upp till 200 personer (barn och vuxna) för huggormsbett på svenska sjukhus. Det är vanligast med huggormsbett mellan april och oktober.

(Källa: http://www.growingpeople.se/templates/Page.aspx?id=2582).

Mortaliteten av huggormsbett är ca 1-2 promille, vilket innebär i princip ett dödsfall var tionde år. I Europa dör ca 30-50 personer per år av huggormsbett.

(Källa: http://www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=1674)

Uppdaterad: Här finns bilder.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.