Den sorligaste glädjen

Den sorligaste glädjen
För några månader sedan åkte jag till Umeå för att hälsa på en god vän som låg svårt sjuk. Mycket tydde på att han inte hade så långt kvar att leva. Det visade sig stämma – drygt en vecka efter besöket tog cancern hans liv. Simon blev 36 år. Han ofödda barn var då 20 veckor gammal.
Det finns mycket att säga om Simon, men det finns några särskilda saker som jag måste skriva ner. Saker som går långt utanför det man egentligen klarar av att ta in.
Simon hade inga masker. Han försökte aldrig vara nån annan, han behövde aldrig spela. Han la aldrig på nåt filter för att ens framstå annorlunda på ett enda sätt. Han var äkta, fullt ut. Och han vågade satsa på det han trodde på!
Som alla andra drömde Simon om att träffa en livskamrat. Han drömde det ganska energiskt och pratade gärna om det med oss. Han siktade dessutom ganska högt – han ville ha en snygging, en sån tjej som gör att man vänder sig om på gatan. Ibland tänkte åtminstone jag att förväntningarna kanske var lite väl höga på just det planet, men självklart uppmuntrade vi honom att fortsätta drömma och önska – drömmar kan ju som bekant slå in. Under perioden när Simon sökte som mest aktivt blev han av någon anledning väldigt trött och drabbades ofta av huvudvärk. Samtidigt försökte vi dra lite extra i honom för att han skulle hänga på och göra saker, om inte annat för att öka kontaktytorna och därmed öka chansen att träffa nån.
Kort därefter händer allt samtidigt. Simon blir sämre och sämre, tröttare och tröttare. Till slut söker han upp läkare för att försöka ta rätt på vad som är fel. Efter några vändor på sjukhuset kommer beskedet – han har en hjärntumör. Ytterligare en tid senare står det klart att det värsta sortens tumör och att det redan gått ganska långt.
I princip samtidigt som detta händer står hon plötsligt där. Hans drömkvinna – hon som han letat efter så länge. De blir kära och bestämmer sig för att leva tillsammans. Hon satsar på honom, trots att oddsen är dåliga. De flyttar ihop och förlovar sig inom några månader och gifter sig ett år efter de blev ett par. Alla vi vänner och familj glädjer oss verkligen åt dem, samtidigt som vi hela tiden bär vetskapen att det här kan sluta illa.
Ett knappt år efter deras bröllop kommer det jobbiga beskedet – läkarna kommer avbryta försöken att ta bort tumören och möjligheterna att hålla den i schack. Det är såklart ett oerhört tungt besked för honom, hans fru, familjen och alla vänner.
En dryg månad senare ringer telefonen. Det är Simon som berättar med glad stämma att de väntar barn.
De hann med att köpa barnkläder och barnvagn. De hann bolla idéer om namn och om jag känner honom rätt klurade han säkert på vilken färg pojk- eller flickrummet skulle ha – han var ju ändå målare. Han kämpade på in i det sista, och hans glada skämtsamma personlighet blommade fortfarande under sista mötet. Äktheten fanns kvar ända till slutet.
Nu är Simon borta. Hans lilla barn fick han aldrig se, och barnet kommer inte ha nån bild där pappa håller honom eller henne i famnen. Men Simon hann älska, och han hann bli älskad tillbaka. Av hans familj, hans vänner, men framförallt av hans fru. Jag tror också att det lilla barnet kommer älska honom. För att han vågade drömma, vågade satsa och för att han vågade sträcka sig utanför säkerhetsgränserna. Han gick i tro.
På begravningen ser vi Simons fru. Tyngd av sorg, men samtidigt stark. Vi ser också nåt mer – vi ser ett nytt liv. Halva Simon finns där inne. Gissa om vi vänner och familjen kommer älska det barnet lite extra.
Vila i frid Simon. Vi ses under trädet vid floden.

För några månader sedan åkte jag till Umeå för att hälsa på en god vän som låg svårt sjuk. Mycket tydde på att han inte hade så långt kvar att leva. Det visade sig stämma – drygt en vecka efter besöket tog cancern hans liv. Simon blev 36 år. Han ofödda barn var då 20 veckor gammal.

Det finns mycket att säga om Simon, men det finns några särskilda saker som jag måste skriva ner. Saker som går långt utanför det man egentligen klarar av att ta in.

Simon hade inga masker. Han försökte aldrig vara nån annan, han behövde aldrig spela. Han la aldrig på nåt filter för att ens framstå annorlunda på ett enda sätt. Han var äkta, fullt ut. Och han vågade satsa på det han trodde på!

Som alla andra drömde Simon om att träffa en livskamrat. Han drömde det ganska energiskt och pratade gärna om det med oss. Han siktade dessutom ganska högt – han ville ha en snygging, en sån tjej som gör att man vänder sig om på gatan. Ibland tänkte åtminstone jag att förväntningarna kanske var lite väl höga på just det planet, men självklart uppmuntrade vi honom att fortsätta drömma och önska – drömmar kan ju som bekant slå in. Under perioden när Simon sökte som mest aktivt blev han av någon anledning väldigt trött och drabbades ofta av huvudvärk. Samtidigt försökte vi dra lite extra i honom för att han skulle hänga på och göra saker, om inte annat för att öka kontaktytorna och därmed öka chansen att träffa nån.

Kort därefter händer allt samtidigt. Simon blir sämre och sämre, tröttare och tröttare. Till slut söker han upp läkare för att försöka ta rätt på vad som är fel. Efter några vändor på sjukhuset kommer beskedet – han har en hjärntumör. Ytterligare en tid senare står det klart att det värsta sortens tumör och att det redan gått ganska långt.

I princip samtidigt som detta händer står hon plötsligt där. Hans drömkvinna – hon som han letat efter så länge. De blir kära och bestämmer sig för att leva tillsammans. Hon satsar på honom, trots att oddsen är dåliga. De flyttar ihop och förlovar sig inom några månader och gifter sig ett år efter de blev ett par. Alla vi vänner och familj glädjer oss verkligen åt dem, samtidigt som vi hela tiden bär vetskapen att det här kan sluta illa.

Ett knappt år efter deras bröllop kommer det jobbiga beskedet – läkarna kommer avbryta försöken att ta bort tumören och möjligheterna att hålla den i schack. Det är såklart ett oerhört tungt besked för honom, hans fru, familjen och alla vänner.

En dryg månad senare ringer telefonen. Det är Simon som berättar med glad stämma att de väntar barn.

De hann med att köpa barnkläder och barnvagn. De hann bolla idéer om namn och om jag känner honom rätt klurade han säkert på vilken färg pojk- eller flickrummet skulle ha – han var ju ändå målare. Han kämpade på in i det sista, och hans glada skämtsamma personlighet blommade fortfarande under sista mötet. Äktheten fanns kvar ända till slutet.

Nu är Simon borta. Hans lilla barn fick han aldrig se, och barnet kommer inte ha nån bild där pappa håller honom eller henne i famnen. Men Simon hann älska, och han hann bli älskad tillbaka. Av hans familj, hans vänner, men framförallt av hans fru. Jag tror också att det lilla barnet kommer älska honom. För att han vågade drömma, vågade satsa och för att han vågade sträcka sig utanför säkerhetsgränserna. Han gick i tro.

På begravningen ser vi Simons fru. Tyngd av sorg, men samtidigt stark. Vi ser också nåt mer – vi ser ett nytt liv. Halva Simon finns där inne. Gissa om vi vänner och familjen kommer älska det barnet lite extra.

Vila i frid Simon. Vi ses under trädet vid floden.

3 reaktioner på ”Den sorligaste glädjen

  1. Att inte våga satsa och sikta högt är det säkraste sättet att inte vinna.. Känns som han var ett levande bevis för det. Det kommer bli ett speciellt barn!
    Fint skrivet, vännen.
    Kram

  2. Jag ryser av både sorg och välbehag av det du skriver! Det som musik kan vara i närheten av när du spelar, eller vi i Consensus Gospel ser ansikten i publiken, flödar fullt ut i din berättelse om kärlek, liv och smärta. Gud bor i det underbara vi kan göra för att hylla honom!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *