Kategoriarkiv: Min tro

Pilgrimsresan

Bokläsande går i vågor för många, så också för mig. Senaste tiden har jag dessutom haft ett par tre böcker igång samtidigt vilket jag inte tror är bra.

I dag läste jag ut en bok som jag fått på rekommendation – Paulo Coelhos ”Pilgrimsresan”. Det skulle verkligen kunna vara en bok som passar mig eftersom jag gärna läser böcker som handlar om människans sökande efter nånting större i tillvaron eller böcker som tar itu med människans inre. Den här boken, som är Coelhos första, beskriver hans egen pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. Han går med en mästare som längs vägen lär honom ett antal enkla övningar för att lämna sina mänskliga begränsningar, inse det stora i tillvaron och till slut nå sitt svärd, som är själva målet för resan.

Boken fångar tyvärr inte mig någon gång. Även om det är en fascinerande berättelse så blir det till stor del lite för konturlöst. Vissa andra läsare (recensioner på nätet) beskriver den som lite för flummig, och det är den säkert för de som tror att det vi ser, hör och kan ta på är det enda som existerar. För den som besitter någon form av personlig tro eller åtminstone har ett intresse för att det kan finnas nåt övernaturligt i vår vardag så innehåller den en hel del läsvärda tankar. Men för att man verkligen ska bli biten behövs nåt mer, nåt som verkligen bär intresset genom hela boken till slut. Nåt sånt finns tyvärr inte.

Författaren är dock en av världens mest läsa (80 milj böcker) och har bland annat skrivit Alkemisten, som vad jag förstår är hans mest uppskattade verk. Jag borde hoppat över den här och och läst den istället.

Sen bloggpost från Nyhemsveckan

Ibland blir bloggposterna dröjda – alldeles fördröjda. Så även denna gång. Men ja, efter en gospel-tripp till Italien åkte jag direkt till Mullsjö, strax utanför Jönköping. Där hålls pingströrelsens stora sommarkonferens ”Nyhemsveckan” där jag satt som pianist och kapellmästare. Även om en vecka kan kännas ganska långt i det sammanhanget så blev det en skapligt soft vecka med ett bra band och en bra kör. Tyvärr är det ofta korta puckar rent musikaliskt, vilket denna gång var extra synd med tanke på att SVT var där och dokumenterade. Precis som på Torp i fjol.

En av höjdpunkterna var Tomas Sjödins undervisning som helt och hållet utgick ifrån en av mina favoritpsalmer – ”En ton från himmelen”. Det var extra roligt att just den var utgångspunkten eftersom vi båda återupptäckte den psalmen för bra precis två år sedan då vi förberedde Torp-konferensen. Nu hade han gjort lite research om Linnea Hofgren som skrev den texten nån gång i början av 1900-talet, och det gav texten ytterligare tyngd. Det är klart intressant att de gamla psalmerna inte bara håller rent musikaliskt och textmässigt utan att också teman och poänger är lika aktuella idag som då.

Allt görs snabbt

Jag blir sån ibland. Mitt ständiga sökande efter effektivitet gör att jag gör allt snabbt. De senaste tre dagarna har jag i praktiken bott i studion – jobbat och jobbat. Har mycket att göra. Därför gör jag allt snabbt. Noterna som ska skrivas skrivs snabbt, låtarna som ska klippas klipps snabbt, ibland helt utan finess. När jag äter gör jag det snabbt. Jag tar mig till och ifrån studion snabbt. Ibland med taxi. Hutlöst. Jag avslutar samtal snabbt, även om det är en god vän kommer förbi. Illa.

Därför var det en god idé att idag, för första gången i år, äta frukost på balkongen. Några finfina mackor med philadelfiaost, tomat, finsalt och lite basilika. Därtill lite te och juice. Och till det, ett nummer av den utmärkta tidningen Trots allt. Jag tog det lugnt. Bra Robertsson. Bra!

Påsk

Efter några intensiva veckor av Groovy-programmerande på SVT så går jag in för påskledighet. Projektet som jag jobbar med går ganska bra, men det kommer med all sannolikhet att bli stressigt mot slutet ändå (som med alla projekt). Nåväl. Min omvärldsanalys har blivit en smula lidande, varpå jag sammanfattar läget med ett citat från en god vän: ”Mycket är oslickt runt om i världen, och det oroar mig”. Själv tänkar jag fira uppståndelsen, och jag önskar dig en glad påsk!

Min enda prenumeration

Jag är en online-kille. Jag läser DN, IDG, Aftonbladet med flera tidningar på nätet och försöker utnyttja mitt alldeles för dyra bredband till det mesta som behöver läsas, studeras och läras in. Även om jag nån gång ibland hoppar på någon morgontidnings erbjudande om att få tidningen gratis under ett par månader för att testa så blir det aldrig nån prenumeration.

Men det finns ett undantag – tidningen Trots Allt. Det är en alldeles lysande tidning, eller snarare ett magasin, som innehåller det mesta som jag är ute efter. Man pratar tro och otro, orättvisor och förtryck, musik och böcker, glädje och sorg, humor och allvar. Jag skulle nog påstå att man i varje nummer får en tredjedel sund kristen tro, en tredjedel sammhällsjournalistik och en tredjedel musik- och mediauppdatering. Strålande. Fick precis ett nytt nummer där man förnyat tidningen en smula. Bara det faktum att man bytt papper gör att bilderna ser helt fantastiska ut. Kolla bara reportaget om Louise Hoffsten och artikeln ”Dömmen om ett nytt Libanon”. Jag fortsätter min prenumeration!!

Nu, iväg för att repa in materialet inför morgondagens två konserter med Sjung Gospel i Berwaldhallen.

Liten julkonsert med Carola och Per-Erik

På självaste juldagen arrangerades en konsert i S:t Clara Kyrka till förmån för hemlösa i Stockholm. Det var med Carola tillsammans med mig och Per-Erik Hallin som komp som delade några psalmer och sånger i en fullsatt kyrka. En go stämning på alla sätt som avslutades med ett spontant julbord. S:t Clara församling med Carl-Erik Sahlberg i spetsen gör verkligen ett fantastiskt jobb med utsatta människor i centrala Stockholm. Känns bra att få bidra lite grann till det.

Revansch på Rödlöga

Idag var en viktig dag för mig. Idag har jag tagit revansch på skärgårdsön Rödlöga, som ligger nästan så långt österut i Stockholms skärgård som man kan komma.

Sist jag var där, för två år sedan, inträffade nåt mycket märkligt – jag blev biten av en huggorm. Det är ju normalt inte så farligt, men det visade sig att jag var väldigt allergisk, och ormgiftet orsakade en kraftig allergisk reaktion. Det blev akut ambulanshelikopter till sjukhus där jag låg i två veckor innan jag kunde gå hjälpligt med kryckor. Hela den här episoden har haft ganska stort inflytande på mycket i mitt liv sedan dess, och därför var det viktigt att få återse ön och träffa de människor som hjälpte mig. Så idag har jag på nåt sätt knutit ihop säcken. Det var en fantastisk dag på en ljuvlig ö med fina möten och bra samtal. Händelser av det här slaget för människor samman, och samtalen som kommer i efterhand handlar inte direkt om väder och vind, utan om det viktiga i livet.

Jag har dessutom, mest för min egen del, skrivit ner händelseförloppet – det kan du läsa här.

Döden

Häromveckan drabbades jag av den. Ni vet hur det är – ibland kommer den mer väntat, ibland helt utan någon som helst förvarning. Den här gången var det oväntat, helt och hållet.

En stor del av min uppväxt har jag tillbringat i en ganska vanlig pingstförsamling i Sundsvall. Som i alla subkulturer så påverkas och formas man – på gott och på ont. Så även jag. Framförallt så formas man av människor som man på olika sätt ser upp till, ni vet sådana människor som uppenbart sitter på en massa livserfarenhet, och som gärna delar med sig av den. Man inser att det finns ett och annat att lära bara genom att vistas i en persons närhet. Royne var onekligen en sådan person. Nu när jag ser tillbaks på åren i Sundsvall inser jag att jag fått med mig ganska mycket från honom, framförallt kanske hans sätt att se och fånga upp de som är lite svagare, till exempel de som väljer (eller tvingas) att uppehålla sig i periferin av en social gemenskap.

Nu är Royne inte kvar här. Han lämnade in alldeles för tidigt. Men en sak är säker, han har garanterat hjälpt massor av vingliga tonåringar och förvirrade vuxna till att styra upp sin tillvaro på olika sätt. Han var helt enkelt en alldeles strålande lärare, och jag tror att Henry Adams ord stämmer in bra på honom: ”En lärare påverkar evigheten; han vet aldrig var hans inflytande tar slut”.

Tisdagarna med Morrie

I bilen mellan Lansing och Chicago för några veckor sedan läste jag en fantastisk bok – ”Tisdagarna med Morrie”. Den är skriven av Mitch Albom, samma författare som skrev ”Fem personer du möter i himlen” som jag skrev om tidigare. Den här boken handlar om författaren själv och hans relation till sin gamla lärare, professor Schwartz, som ligger för döden. Det är en mycket läsvärd bok, som trots att den har döden som perspektiv lär oss uppskatta livets viktiga delar fullt ut på ett synnerligen livsbejakande sätt.

I boken får man följa hur Mitch genom en slump får reda på att hans favoritprofessor och mentor inte har så lång tid kvar att leva. Han söker upp professorn, och deras pånyttfunna vänskap leder till att Mitch går en sista kurs hos honom. Kursens titel är ”Livets mening” och Mitch är den ende kursdeltagaren. Tisdag efter tisdag avhandlas ett ämne i taget, och som läsare får man följa med i ett knippe tämligen tänkvärda ”föreläsningar” i form av samtal. I början av boken listar Mitch ett antal ämnen upp som han vill avhandla: Döden, Rädslan, Åldrandet, Girigheten, Äktenskapet, Familjen, Samhället, Förlåtelse. Ganska heltäckande på nåt vis…

Som läsare så påminns man gång på gång, i kapitel efter kapitel, att så mycket av det vi pysslar med och som vi låter fylla våra dagar inte betyder särskilt mycket när allt kommer omkring. Ungefär samma budskap som Owe Wikström återkommer till i boken Långsamhetens lov: Vi spenderar mycket tid att jaga effektivitet för att hinna med att vara lediga.

Med följande uppmaning avslutar Mitch Albom boken:

”Har ni någonsin haft en riktig lärare? En som betraktade er som en oslipad men värdefull tingest, en juvel som kunde poleras med klokhet så att den blev klart glänsande? Om ni haft turen att söka er till en sådan lärare, kan ni alltid hitta tillbaks till honom. Ibland kanske bara i huvudet. Ibland ända till hans sängkant.

Sista kursen i min gamle lärares liv ägde rum en gång i veckan i hans hem, vid ett fönster i hans arbetsrum där han kunde se en hibiskusplanta fälla sina skära blommor. Lektionerna hölls på tisdagar. Några böcker behövdes inte. Ämnet var livets mening. Undervisningen byggde på erfarenhet. Den pågår fortfarande.”

ur ”Tisdagarna med Morrie”. Läs den!

När jag läste boken påmindes jag om en annan person som sannerligen var min mentor under en ganska lång period. Mina lektioner hölls på ett arbetsrum på Sveriges Radio i Sundsvall. Jag tror jag ska ringa honom.

Gospelsöndag

B3

En turné-söndag i USA brukar ofta betyda ett helt gäng gudstjänster, och denna resa blev inget undantag. Avfärd 06.30 till första kyrkan, därefter tre gudstjänster till under dagen. Som vanligt är det ganska olika karaktär mellan kyrkorna. Vissa är mer ”riktiga” kyrkor i en vanlig kyrkolokal, många besökare och en uppsjö människor engagerade på olika sätt, vissa andra är kyrkor som är inhysta i märkliga industrilokaler eller andra typer av före-detta-byggnader med en betydligt mindre organisation och så vidare. Dessbättre spelar det å andra sidan ingen roll – det som betyder nåt är vår gemensamma tro och gospelmusiken – där förenas vi.

Vi har fått väldigt gott bemötande, och det är tydligt att våra sånger kommer i funktion i de olika sammanhang där vi medverkat. En slutsats som jag drog efter första söndagen är att reportuaren är en av By Grace styrkor – man håller koll på vilka låtar som funkar bra och som används flitigt i kyrkorna i USA. På så sätt arbetar man in låtar som med stor sannolikhet borde funka bra i Sverige, men självklart blir det också lättare att få en amerikansk församling delaktig när man står på scen här. Jag har vid andra tillfällen turnérat i USA med körer som gör eget material, och det kan i och för sig bli bra och uppskattat, men i USA är ju gospel funktionsmusik och kyrkomusik, och inte alls lika mycket konsertmusik som det har blivit i Sverige.

Bloggande broder Bylund brukar ju ofta visa bilder på riggar med syntar och annat, men jag kontrar med den enda riggen jag stöter på här borta under den här veckan (se bilden :).

Downtown Chicago Måndagen blev en dag i Chicago Downtown. Större delen av dagen spenderades på Michigan Avenue och på piren nere vid vattnet. Gött, soft, soligt och varmt. Dessvärre upptäckte jag nåt oväntat – min fot och ankel svullnade upp av allt promenerande. Det är ju nästan två år sedan min olycka med ormbettet och jag hade väl inte trott att det fortfarande skulle kunna svullna upp så tydligt. Lite oväntat. Well.

Har lagt upp lite bilder från resan här. I morgon tisdag är det dags för gig igen – har inte exakt kolla på vad.

Bibeln som magasin

BibelnIgår satt jag hemma hos goda vänner och fick se en ny version av Bibeln – denna gång som magasin. I handen höll jag en klart intressant utgåva i tjock magasinform med glassigt yttre och en smula kontroversiellt inre.

Texten framställs utan vare sig kapitel- eller versindelning, däremot är en massa passager understrykta. Vem har bestämt vilka rader som ska framhävas undrar man naturligtvis. Initiativtagaren själv, Dag Söderberg kanske? Till detta har det lagts in ett knippe bilder av olika slag – både vackra och för sammanhanget naturliga bilder, men också bilder som väcker tankar och viss tvekan. Vissa av bilderna är klart utmanande på många sätt, något som har gäckat många recensenter.

Hursomhelst, en helskön idé, och jag tror att Bibeln håller för det mesta. För mig blir det ett köp.

Artikel i Sydsvenskan
Artikel i DN
Bibleilluminated