Den sorligaste glädjen

För några månader sedan åkte jag till Umeå för att hälsa på en god vän som låg svårt sjuk. Mycket tydde på att han inte hade så långt kvar att leva. Det visade sig stämma – drygt en vecka efter besöket tog cancern hans liv. Simon blev 36 år. Han ofödda barn var då 20 veckor gammal.

Det finns mycket att säga om Simon, men det finns några särskilda saker som jag måste skriva ner. Saker som går långt utanför det man egentligen klarar av att ta in.

Simon hade inga masker. Han försökte aldrig vara nån annan, han behövde aldrig spela. Han la aldrig på nåt filter för att ens framstå annorlunda på ett enda sätt. Han var äkta, fullt ut. Och han vågade satsa på det han trodde på!

Som alla andra drömde Simon om att träffa en livskamrat. Han drömde det ganska energiskt och pratade gärna om det med oss. Han siktade dessutom ganska högt – han ville ha en snygging, en sån tjej som gör att man vänder sig om på gatan. Ibland tänkte åtminstone jag att förväntningarna kanske var lite väl höga på just det planet, men självklart uppmuntrade vi honom att fortsätta drömma och önska – drömmar kan ju som bekant slå in. Under perioden när Simon sökte som mest aktivt blev han av någon anledning väldigt trött och drabbades ofta av huvudvärk. Samtidigt försökte vi dra lite extra i honom för att han skulle hänga på och göra saker, om inte annat för att öka kontaktytorna och därmed öka chansen att träffa nån.

Kort därefter händer allt samtidigt. Simon blir sämre och sämre, tröttare och tröttare. Till slut söker han upp läkare för att försöka ta rätt på vad som är fel. Efter några vändor på sjukhuset kommer beskedet – han har en hjärntumör. Ytterligare en tid senare står det klart att det värsta sortens tumör och att det redan gått ganska långt.

I princip samtidigt som detta händer står hon plötsligt där. Hans drömkvinna – hon som han letat efter så länge. De blir kära och bestämmer sig för att leva tillsammans. Hon satsar på honom, trots att oddsen är dåliga. De flyttar ihop och förlovar sig inom några månader och gifter sig ett år efter de blev ett par. Alla vi vänner och familj glädjer oss verkligen åt dem, samtidigt som vi hela tiden bär vetskapen att det här kan sluta illa.

Ett knappt år efter deras bröllop kommer det jobbiga beskedet – läkarna kommer avbryta försöken att ta bort tumören och möjligheterna att hålla den i schack. Det är såklart ett oerhört tungt besked för honom, hans fru, familjen och alla vänner.

En dryg månad senare ringer telefonen. Det är Simon som berättar med glad stämma att de väntar barn.

De hann med att köpa barnkläder och barnvagn. De hann bolla idéer om namn och om jag känner honom rätt klurade han säkert på vilken färg pojk- eller flickrummet skulle ha – han var ju ändå målare. Han kämpade på in i det sista, och hans glada skämtsamma personlighet blommade fortfarande under sista mötet. Äktheten fanns kvar ända till slutet.

Nu är Simon borta. Hans lilla barn fick han aldrig se, och barnet kommer inte ha nån bild där pappa håller honom eller henne i famnen. Men Simon hann älska, och han hann bli älskad tillbaka. Av hans familj, hans vänner, men framförallt av hans fru. Jag tror också att det lilla barnet kommer älska honom. För att han vågade drömma, vågade satsa och för att han vågade sträcka sig utanför säkerhetsgränserna. Han gick i tro.

På begravningen ser vi Simons fru. Tyngd av sorg, men samtidigt stark. Vi ser också nåt mer – vi ser ett nytt liv. Halva Simon finns där inne. Gissa om vi vänner och familjen kommer älska det barnet lite extra.

Vila i frid Simon. Vi ses under trädet vid floden.

Hammarbykyrkan med Erik Tilling

I kväll har jag haft förmånen i att spela ihop med en mycket god vän – Erik Tilling. Han är en fantastisk gitarrist och låtskrivare som är inne på sin sjätte skiva. Erik har en förmåga att skriva låtar som jag verkligen kan stå för, både text och musik. Han använder enkla fina melodier och texter med tydliga influenser från irländsk folkmusik och svenska psalmer.

Vansinnigt njutbart både att spela och att lyssna. Lyssna här och här.

Höstens första gospelförmiddag

Hämtades upp 08.30 av By Grace basist som bor några kvarter bort. Vi styrde skutat mot Sollentuna Pingst där By Grace spelade idag på förmiddagen. Drog med lilla Electron, så det var en soft förmiddag. Samma reportuar som i våras, så det var lugna gatan. Sedan umgänge hela dagen med goda vänner. Nu, en lång skön kväll i soffan.

Jag har ett gäng bloggposter som jag aldrig hinner skriva, men i morgon börjar hösten på riktigt, då ska jag försöka ändra på det.

Konferensvecka

Då var Nyhemsveckan avklarad – den andra i rad för min del. Veckan började såklart med en hel del rep, men eftersom nivån på både musiker och sångare var väldigt hög satte sig materialet snabbt. Vi spelade normalt vid två tillfällen per dag – på förmiddagssamlingarna kl. 10 och på kvällsmöten som började 19.00. Vi samlades nån timma innan varje tillfälle för att känna på materialet, men det blev sällan långa rep. Mitt på dagen var vi alltså ganska lediga, så det fanns gott om tid för umgänge och tillfällen att jobba på andra projekt.

Vi var ett grymt gäng även i år, och efter alla kommentarer från folk på plats så verkar vi gjort ett bra jobb. Emanuel skriver bland annat några rader om att vi “förvaltar den frikyrkliga musikskatten” väl.

Plus: Bra talare och mötesledare. Nybyggd hall med en bra scen, kanonljud och toppenmonitor.
Minus: Ingen uppkoppling i hallen. Långa matköer och lite väl trångt boende. Jag blev förkyld sista dagen (jag skyller på vädret).

Gig med Samuel på Nyhem

Då var de tre första dagarna av Nyhemsveckan avklarade. Allt har funkat bra, mycket tack vare den nya hallen som byggts under året. En ganska stor inomhushall som rymmer ungefär 3000 sittplatser. Grymt bra scen, bra ljud och in-ear-monitor.

Vi som spelar består av ett sex-manna-band plus en kör på över 20 personer. Ett skönt gäng med riktigt bra musiker. Det är när man gör sånna här jobb som man förstår varför eliten av studiomusiker under 80-talet kom från frikyrkan.

Ikväll gjorde vi i husbandet ett kanongig utomhus med Samuel Ljungblahd. En entusiastisk publik sjung med och dansade till i princip varje låt. Helt galet med en svensk kristen artist som har en sån hängiven publik. För er som inte vet vem Samuel är så kan du titta här eller här, eller lyssna på Let’s Dance på TV4 där han är den manliga sångaren. Det blev helt enkelt en fantastisk kväll. Vi var dessutom tre keyboardister – hur ofta händer det? Jä!

Trots Allt-sorg

Nu verkar det klart att tidningen Trots Allt läggs ner helt och hållet. Enligt mig är det ett av Sveriges viktigaste magasin som på ett unikt sätt diskuterat samhällsfrågor, andlighet och media utifrån ett sunt kristet perspektiv. Varje magasin var fyllt med genomarbetade intervjuer och reportage, poesi, skiv- och bokrecensioner och självklart en skvätt humor och ironi. Dessutom höll man alltid hög klass på bilder, omslag och design.

Tidigare gick man ut med att tidningen skulle leva kvar på webben, men så verkar nu inte vara fallet. Så, min enda stående prenumeration har således nått sitt slut. Stor sorg.

SvD, Dagen, Expressen

Ormbett

Den här historien finns tidigare publicerad på min gamla blogg, men så här i början av en ny sommar känns den återigen aktuell. Så, håll till godo – min ormbetts-historia.

För mig kommer sommaren 2005 för alltid vara förknippad med en enskild händelse. Det var den sommaren jag blev biten av en huggorm, något som på olika sätt har präglat mitt liv sedan dess. Det finns mängder av små detaljer och anekdoter som jag inte skrivit ned, det blir mest i stora drag och detaljerat bara här och var. Jag har mest skrivit ner detta för mig själv, för att minnas men också kanske för någon annan som är med om nåt liknande.

Resan började den 3 juli 2005. Jag och en tjej som jag tillbringade mycket tid med under året skulle åka ut till Stockholms skärgård för att njuta av semester, sommar och sol. Tidigare under året hade vi träffat en man som berättade att han hade ett hus på Norröra som kunde hyras. Sagt och gjort – båten gick till Norröra, långt norrut i skärgården. Det är för övrigt den ön som kallas för Saltkråkan, eftersom större delen av tv-serien spelades in på den ön.

Läs mer »

By Grace goes N.Y

Så, då var helgen i New York över – det var intensivt men väldigt roligt. New York är helt klart min favoritstad och jag åker gärna hit så ofta jag har en vettigt skäl. (För er som läst bloggen tidigare vet att det räcker med en konsert som lockar.) Det här var första gången som By Grace besökte stan och förväntningarna i kören var höga.

Kinastaden

Efter incheckning på hotellet var fredagen helt ledig. Ganska skönt, för det gav oss en dryg halvdag och en hel kväll som vi kunde spendera som vi ville. Jag och Öjebrandt drog direkt ner till Chinatown för att leta lite smått och gott. Lite SOHO honn vi också med, sen hamnade vi på japansk restaurang för middag tillsammans med hela gänget. Några av oss åkte till Jazz Standards på 27:e gatan för att lyssna på Branford Marsalis, men det var alldeles för lång kö. I stället anknöt vi till resten av gänget på en rooftop bar på femte avenyn – grym utsikt över en upplyst Empire State Building. Temperaturen var perfekt så det var inga problem att sitta i t-shirt till en bit efter midnatt.

På lördagen drog jag och Emil till Greenwich Village för att kolla lite skivor. Grymt härlig stadsdel, men det finns alldeles för bra skivaffärer för mitt (läs: min plånboks) eget bästa. Naturligtvis sprang jag på en sällsynt Al Jarreau-utgåva på vinyl – tre skivor från en radioinspelning 1982 som egentligen inte var menad att ges ut. Helt i nyskick. Bara toppmusiker i bandet, så det blir intressant att lyssna igenom.

Jeff Wheelers kyrka

Snabbt tillbaks till hotellet för avresa till norra Queens där vi skulle gästa i Jeff Wheelers kyrka på kvällen. Det är en liten liten kyrka i ett svart villaområde. Litet och pittoreskt. Go feeling, men ganska dåliga förutsättningar och dåligt ljud. Extra kul var dock Natalie Regins dök upp. Hon spelar i Cynthia Hales kyrka i Atlanta och är också en av Donnie McClurkins keyboardister. Hon är bekant med oss sedan tidigare Atlanda-besök.

Jag, Natalie och Jimi

Söndag i New Jersey och Long Island

Resans absoluta höjdpunkt skulle (inte helt oväntat) infinna sig på den avslutande söndagen i N.Y. På morgonen gick vi upp orimligt tidigt för att åka ut till First Baptist Church i Somerset, New Jersey där första gudstjänsten började redan 07.00. Det var en stor nybyggd kyrka i ett tämligen rikt område, i alla fall av villorna omkring att döma. Vilken skön församling – härliga människor och en pastor som verkligen gillade oss, inte bara i ord utan också i handling. När han fick höra att vi bara skulle sjunga på första av deras gudstjänster (första av tre) för att vi skulle hinna till Donnie McClurkins kyrka, då säger han att han ska ringa Donnie på en gång och säga att vi kommer komma sent. Vi trodde han skojade, men mycket riktigt så gör han det. Så det hela slutade med att vi är kvar i början av den andra gudstjänsten klockan 09.00 också. Återigen – vilken känsla att spela gospel i de här kyrkorna. Även om medelåldern är betydligt högre här än de som lyssnar på gospel i Sverige så är det ingen tvekan – alla hänger med, oavsett om man är 40, 50 eller 70 år gammal. Alla kan låtarna. Amazing!

First Baptist Church i New Jersey innan gudstjänsten startar

Sen var det dags för en liten dröm att gå i uppfyllelse. Ända sedan 1998 när jag hörde Donnie McClurkin första gången så har jag gillat hans röst och hans uttryck. Första gången jag såg honom live var i Washington på Gospel Heritage. För två år sedan stötte vi på honom på en annan turné, då i Lansing, Michigan. Den gången fick vi träffa honom efteråt och sjunga för honom lite a capella. Det ledde till att vi nu skulle till hans kyrka och medverka. Och vilken succé det blev!

När vi drog igång Souled out ställer sig 1500 pers i lokalen upp och går igång på alla cylindrar. Och som det sjöngs och spelades – galet kul. Natalie Regins hängde in på tredje keyboard och kyrkans slagverkare backade upp Öjebrandt bakom batteriet. Mr McClurkin själv gick igång så till den milda grad att han började önska låtar av oss på stående fot – som tur var kunde vi dom, så det var bara att räkna in och köra. En fantastisk upplevelse. Jag har ett gäng videoklipp som jag hoppas kunna lägga upp senare. Donnie sa att vi är välkomna närsomhelst för att göra en hel konsert i hans kyrka – ett skönt statement från en av de absolut största i branchen.

På plats i Perfecting Faith Church

Daniel och Donnie McClurkin efter gudstjänsten

Orkestern

Att gospla i USA

Det är inte helt lätt att förklara hur det är att sjunga och spela gospel i gospelns hemland. Det måste egentligen upplevas, men jag vill ändå skriva några rader och försöka berätta.

Först och främst, gospelmusik är i allt väsentligt gudstjänstmusik. Det innefattar alltså all musik alltifrån psalmer, sånger under kollekt, sånger under nattvard och så vidare. I Sverige är gospel nästan uteslutande konsertmusik. På en gospelkonsert i Sverige sitter publiken i bänken och på sin höjd nickas det lite gillande lite nu och då. Helst sitter man en bit bak och fyller på framåt om det behövs. Sen när körledaren påannonserar sista låten är det inte ovanligt att publiken ställer sig upp för att inte framstå som alltför ointresserad.

I gospelkyrkor i USA är det annorlunda – här är det självklart att församlingen stämmer in i låtarna direkt. Inte för att göra de som står på scenen glada utan för att det är gudstjänstmusik – man sjunger tillsammans, precis som man sjunger psalmerna tillsammans i vilken kyrka som helst. Vi som pysslar med gospel i Sverige gör vad vi kan för att förklara detta, allt för att komma bort från konsertformen och för att förändra synen på vad gospelmusik är och vad den har för funktion.

En av de vanligaste frågorna som jag får när man berättar att man har varit på turné med en svensk gospelkör i USA är “Hur funkar det egentligen – hur kan ni turnera där? Är inte alla amerikanska körer såå mycket bättre?”. För det första, vi turnerar inte riktigt på det sätt man kanske tänker sig – vi fyller inte stora konsertlokaler som folk löser biljetter till. Vi besöker en massa olika kyrkor och medverkar på gudstjänster, konserter och andra samlingar som ingår i deras församlingsliv. Visst gör vi vanliga konserter också, men sällan helt själva.

När det gäller jämförelse mellan vad som låter bättre eller sämre så vill jag påstå att det är i mycket större grad en svensk företeelse än en amerikansk. Varför jämföra hur gudstjänstmusiken framförs? Är det troligt att en församling i en gospelkyrka i USA skulle sitta med armarna i kors och fundera varför soundet är lite annorlunda och därför inte sjunga med? Nej, självklart inte. Tvärtom uppfattas en svensk kör som sjunger deras gudstjänstmusik som nåt ganska coolt och inspirerande, även om soundet förstås är annorlunda i deras öron. Och sen är det verkligen inte så att alla gospelkörer (eller komp heller för den delen) i USA låter fantastiskt.

En av By Grace fördelar är att repertoaren alltid speglar det som just nu är populärt i USA. På så sätt blir det nästan alltid en omedelbar respons när låtarna startar – de flesta kan redan materialet och kan sjunga med. Skulle man komma med idel svenska gospellåtar med svenskt sound och form, ja då skulle vi nog i högre grad mötas av en sittande publik även här. Å andras sidan så vet jag att responsen efteråt inte behöver bli mindre – det blir alltid uppskattat hursomhelst.

Det går alltså fint att turnera med svenska körer i USA. Sen är syftet med att vi åker hit inte bara att sjunga för dem utan minst lika mycket för att inspireras och ta med oss tillbaks något hem till Sverige och den svenska publiken.

TMV firar 20 år

I lördags var det stort jubileum för gospelkören The Masters Voice som firade 20 år. Min historia med kören började 2002 och sträckte sig i tre år. Det var verkligen fantastiska år med många utmaningar. TMV är enligt mitt tycke (och många andras) en av Sveriges bästa körer så det kändes onekligen lite pirrigt de första övningarna. De tog till exempel hem andra-priset i den stora körtävlingen Toner för miljoner 1997 där man tävlade med 600 körer från hela landet, så det var och är en kompetent kör på många sätt.

Under mina år hann vi med ett knippe turnéer både inom Sverige men också till London två gånger samt USA. Dessutom fick vi inbjudan till att spela på Stockholm Jazzfestival 2003 på bästa kvällstid.

Hursomhelst, i lördags var det dags att fira – inte bara att kören fyllde 20 år utan också att Mia Sandell slutar som ledare. Det blev en grymt kul dag som avslutades med en helt fantastisk konsert i Betlehemskyrkan i Stockholm. Många av körens gamla medlemmar var med så det blev en stor kör med bra tryck. Med LjudJohan bakom spakarna så var man också helt trygg över ljudbilden.

Kompet bestod av Johan Åhlén och jag på keys, Per Perlan Hansson på bas, Erik Mjörnell och Tobias Gard på gitarr och Christian Figaro på trummor. Dessutom en kille på slagverk som jag inte spelat med tidigare och glömt namnet på (jag skäms lite). Ett grymt band helt enkelt – det var verkligen ett av mina roligare gospelgigs genom tiderna. Spelglädjen var skyhög och stämningen i lokalen var precis som man vill ha den! Gött mos. Grattis TMV – hoppas det blir 20 år till.

Sommarens första grillning

Dagen började med en skön grej – jag och Lindholm spelade på en lunch för hemlösa i Korskyrkan. Det är ett ganska enkelt men väldigt uppskattat och givande gig. Under några timmar väller det in människor som lever ett liv som många av oss förmodligen inte ens kan föreställa oss. De saknar vettigt boende, sysselsättning och så mycket av det som är självklart för oss andra. Men det slående är att när man pratar med dom så har de flesta en gång i tiden haft allt – äktenskap, barn och jobb, sånt som bidrar till livets mening. Av olika skäl har det gått snett och de hamnar i situationer som är svåra och kanske till och med omöjliga att ställa till rätta. Korskyrkan gör bra insatser för att försöka hjälpa till, och vi fick va en del av det idag och bjuda på lite skön musik.

Magnus gör två saker samtidigt

Eftermiddagen och kvällen bjöd på en markant kontrast. Jag och några vänner bestämde oss för att grilla – den första för säsongen. Vi råkar ha den lyxen att vi kan åka till affären och handla (i bokstavlig mening) precis det vi vill ha, vilket vi också gjorde. Så här i efterhand blir det en märklig känsa inombords med tanke på förmiddagen. Hursomhelst, det blev en skön och trevlig kväll med goda vänner, och det är bland det bästa som finns.

Nej, jag är inte död

Jag lever. Jag gör en massa saker. Jobbar på SVT, sitter i studion och spelar in, arrangerar åt både andra och mig själv. Läser massor av bloggar, twittrar, lyssnar på Pirate Bay-rättegången, funderar över både min historia och min framtid. Men jag hinner inte skriva så mycket. Men snart. Ganska snart. Läs det här så länge. Tack Emanuel för tipset.

Without you

Without You, life’s a song with no end
Without You, like having a heart that won’t mend
Without You, we’re just actors on a stage
Like a child who’s lost his way
Wouldn’t be here today without You

Without You, life’s a wound that won’t heal
Without You, nothing in this world is for real
Without You, we’re just actors on a stage
Like a child who’s lost his way
Wouldn’t be here today without You

Without You, we’re like a bride with no groom
Without You, it’s like seeing no sunshine in June
Without You, we’re just actors on a stage
Like a child who’s lost his way
We wouldn’t be here today without You

Ur Kirk Franklins “Without You” från 2005.

2008

Då var ytterligare ett år avklarat. När man kollar runt bland bloggar är det många som går igenom vad året har innehållt, vissa i mer detalj än andra. Jag är lite för seg för att göra nån lång variant, men det blir ändå en liten lista över utvalda delar av kalendern.

Det började med turné med By Grace runt i delar av mellannorrland, en resa med SVT till London och Sjung Gospel i Berwaldhallen. Därefter lite mer gospelgigs, bland annat Gospelfestival i Gävle, Carolas 25-årsjubileum som artist och lite mindre event-jobb. I april ledde jag musiken på en konferens i Elimkyrkan i Sundsvall och maj präglades av lite större eventjobb där arrangering tog den mesta tiden. Därefter lite sommarkryss på TV4, sen drog  Idol igång med slutaudition i Globen. Mer eventjobb och dessutom ett gig med Vila – vår psalmjazzgrupp som spelar alldeles för lite om jag ska vara ärlig. Därefter en turné med By Grace till Italien, sen spelade jag på hela Nyhemsveckan. Innan semestern åkte jag också med One Voice, Sarah Dawn Finer och Sanna Nielsen till Dalhalla för en konsert.

Direkt efter konserten gjorde jag det galnaste under 2008 – jag tog med mig Johan Junstrand och åkte till New York för att gå på Bruce Hornsby. Eftersom jag fick träffa honom och hela bandet så blev det en oförglömlig upplevelse. Direkt när jag kom hem var det Stockholm Gospelfestival som firade jubileum. Ett litet större företagsjobb, sedan iväg till Gran Canaria med Idol för att ha workshops. Hösten dominerades självklart av Idol, men också en del inspelningsprojekt, lite julskiva, nyhetsmorgon och en Japan-turné med Lena Maria. Årets största företagsjobb klämdes in mitt i Idol-perioden. Efter slutfinal med Idol blev det lite arrangering åt Daniel Karlsson och studiojobb åt Anders Bagge.

Nu har precis 20o9 börjat – det ska bli kul att se vad det året kommer innehålla. Gott Nytt År!

Pilgrimsresan

Bokläsande går i vågor för många, så också för mig. Senaste tiden har jag dessutom haft ett par tre böcker igång samtidigt vilket jag inte tror är bra.

I dag läste jag ut en bok som jag fått på rekommendation – Paulo Coelhos “Pilgrimsresan”. Det skulle verkligen kunna vara en bok som passar mig eftersom jag gärna läser böcker som handlar om människans sökande efter nånting större i tillvaron eller böcker som tar itu med människans inre. Den här boken, som är Coelhos första, beskriver hans egen pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. Han går med en mästare som längs vägen lär honom ett antal enkla övningar för att lämna sina mänskliga begränsningar, inse det stora i tillvaron och till slut nå sitt svärd, som är själva målet för resan.

Boken fångar tyvärr inte mig någon gång. Även om det är en fascinerande berättelse så blir det till stor del lite för konturlöst. Vissa andra läsare (recensioner på nätet) beskriver den som lite för flummig, och det är den säkert för de som tror att det vi ser, hör och kan ta på är det enda som existerar. För den som besitter någon form av personlig tro eller åtminstone har ett intresse för att det kan finnas nåt övernaturligt i vår vardag så innehåller den en hel del läsvärda tankar. Men för att man verkligen ska bli biten behövs nåt mer, nåt som verkligen bär intresset genom hela boken till slut. Nåt sånt finns tyvärr inte.

Författaren är dock en av världens mest läsa (80 milj böcker) och har bland annat skrivit Alkemisten, som vad jag förstår är hans mest uppskattade verk. Jag borde hoppat över den här och och läst den istället.