Kategoriarkiv: Filmer och böcker

House of cards


Varken jag eller Beatrice är några serie-nördar, men turnerandet de sista veckorna har ändå gjort att vi plöjt några serier. För min del blev det först och främst House of cards – en grymt bra dramaserie med Kevin Spacey som utspelar sig i den amerikanska kongressens korridorer. Fantastiskt bra skådespeleri, bra manus och väldigt bra musik.

Sista veckan har jag sett ikapp den franska serien Gengångare efter tips från Älskade Dumburk. Jag hoppas verkligen kunna se klart alla avsnitt innan de försvinner från SVTPlay på lördag. Om du inte sett – passa på. Samma betyg här, fantastisk skådespeleri, bra manus och väldigt bra musik av Mogwai.

Sweeney Todd, igen

Mycket riktigt, det dröjde bara några dagar innan jag såg Sweeney Todd igen – den här gången i ett sträck. Den är verkligen fantastiskt bra, med undantag för en nyckelscen – Mrs Lovetts första solonummer. Det är nog filmens svagaste scen, i alla fall om man jämför med den här versionen med Angela Lansbury som jag älskar. Visst, det här uttrycket funkar såklart bättre i musikalform än i film, men Bonham Carters version är alldeles för svag.

Sweeney Todd

Ända sedan jag såg Sweeney Todd första gången har jag varit helt såld. Den första uppsättningen jag såg var den med bl.a. Angela Lansbury (känd från bl.a. ”Mord och inga visor”) från Los Angeles 1984. Den är grymt bra, så det var med stor förväntan som jag idag såg Tim Burtons version med Johnny Depp och Helena Bonham Carter i huvudrollerna.

Jag måste säga att jag gillar den skarpt – huvudkaraktärerna spelas bra, musiken är intakt och färgspråket (eller bristen på) i filmen är helt rätt. Jag kan inte direkt påstå att jag har så mycket koll på filmskapande, men jag får känslan att Tim Burton har gjort ett bra gig! Sen fick den tydligen en Oscar för ”Art direction” – vad nu det betyder i filmvärlden, och Johnny Depp var nominerad för bästa huvudroll.

Alltså, klart sevärd och jag kommer garanterat se den igen ganska snart.

Läsa digitalt eller analogt?

För precis ett år sedan hade jag turen att få tag i ett exemplar av den nya iPhonen som släpptes då. Då hette den iPhone 3GS. Idag har den nya versionen släppts och några få entusiastiska svenskar sitter ikväll och pillar på den nya magiska manicken.

För mig har min iPhone varit en helt fantastisk manick, både på och utanför arbetstid. Däremot finns det en stor baksida. Jag har nämligen inte läst en enda bok sedan jag köpte den. Lite tragiskt, jag vet. Men det är inte så att jag har slutat läsa, för läser gör jag. Men nästan bara bloggar. Jag läste en del bloggar innan, men när jag fick min iPhone fick jag möjlighet att läsa ännu fler och ännu smidigare. På tunnelbanan, under resor och andra ströledig tid – då har min iPhone åkt upp istället för pocketboken. Jag har å andra sidan lärt mig massor och hållt mig uppdaterad på en massa intressanta ämnen, men jag har saknat det skönt analoga att dra fram en pocketbok som blir mer sliten för varje tunnelbaneresa.

Nu har det gått ett helt år och det är sommar igen, och äntligen har jag tagit upp bokläsandet. Jag har plöjt en deckare av Jo Nesbø och har precis påbörjat Dan Browns senaste, Den förlorade symbolen, fast på engelska. Varför på engelska undrar ni? Jo, jag har ju köpt en iPad ganska nyligen, och jag tänkte att det här blir ett bra tillfälle att jämföra bokläsning på iPad och som vanlig bok, och boken går bara att ladda ner på engelska – därav språkvalet.

Men vänta nu här, var inte poängen med att börja läsa böcker att jag skulla komma tillbaks till det analoga, till läsande som inte kräver laddade batterier? Tusan, jag är fast igen!

Avatar

avatarJag såg filmen Avatar häromdagen. Om jag ska vara ärlig så var jag lite skeptiskt, men det visade sig vara en klart sevärd film. Storyn är verkligen inte ny – lite ”människan-har-förstört-jorden-genom-miljöförstöring-och-de-ska-inte-få-göra-samma-sak-igen”, lite kärlek och lite rädsla för det okända och vips så har vi en storfilm.

Det tekniska är (såklart) fantastiskt – man ska se den bara därför. Vissa säger tydligen att det är ännu bättre i 3D. Vad som definitivt är klart är att den ska ses på bio!

Några böcker

Sista tiden har jag läst klart två böcker – Owe Wikströms Sonjas godhet och Stieg Larssons avslutande bok i Millenium-triologin – Luftslottet som försvann. Två ganska vitt skilda böcker, men väldigt läsvärda båda två.

sonjasgodhet För er som läst min blogg tidigare vet att jag gillar Owe Wikströms tidigare böcker Långsamhetens lov och Ikonen i fickan, för att nämna några. Sonjas godhet infriar de höga förväntningarna med marginal. I den här boken, som har undertiteln Medkänsla i en självupptagen tid, ställs nutidens ledord som individualism, upplevelsehets och förverkliga-dig-själv mot ord som osjälviskhet, omsorg, de goda samtalen och de goda handlingarna.

Ganska tidigt i boken känner jag mig illa till mods över var vi (jag) har mina ideal. Jag lever just nu i en högpresterande del av livet där jobben onekligen tar största delen av den vakna tiden. Plötsligt blir jag pinsamt medveten om att jag gått rakt i fällan. Jag lever ett effektivt liv där jag försöker hinna göra så mycket som möjligt på kortast tid. Varför då? Till vilken nytta? Tänker jag att det finns tid för det andra lite senare när man slagit sig till ro och bildat familj? Nej, här finns nåt att jobba på inser jag.

Några rader ut boken som etsat sig fast:

”Man måste älska livet med än dess mening”. (Dostojevskij)

”Nådens grova näve” (T. Lindgren)

”Gestaltning av medkänsla är viktigare än talet om den”

”Det helt nödvändiga engagemanget för globala frågor, ekologiska problem, regnskogar eller ozonlager – gärna långt borta – korresponderar inte alltid med ett lika starkt intresse av att se och hjälpa vanliga ledsna människor i ens omedelbara närhet.”

”Tuppluren är kroppens sätt att skydd sin gäst – själen.”

Egentligen borde jag ju skriva några rader om Stieg Larssons avslutande bok också, men det behöver jag inte. Ni vet redan att det är en bra spännande avslutning på en fantastisk triologi. Till och med den första filmen är ju faktiskt helt ok.

Capote

capoteMellan kvällens mat och tvätt har jag sett Capote som låg och väntade i min hårddisk. Det är ju långt ifrån nån ny film men jag ville ändå se den eftersom jag såg den andra filmatiseringen – Infamous – på ett flyg och ville naturligtvis se den här också för att jämföra. (Här finns den gamla bloggposten.) De släpptes ju nästan samtidigt – 2005 och 2006. Båda filmerna har utmärkta huvudrollsinnehavare, men även om mitt minne kanske lurar mig så föredrar jag nog Toby Jones tolkning, i Infamous alltså. Kan också bero på att jag är ett stort fan av Sigourney Weaver som spelar den kvinnliga huvudrollen i den versionen.