Alla i kategorin "Filmer och böcker"
Läsa digitalt eller analogt?
För precis ett år sedan hade jag turen att få tag i ett exemplar av den nya iPhonen som släpptes då. Då hette den iPhone 3GS. Idag har den nya versionen släppts och några få entusiastiska svenskar sitter ikväll och pillar på den nya magiska manicken.
För mig har min iPhone varit en helt fantastisk manick, både på och utanför arbetstid. Däremot finns det en stor baksida. Jag har nämligen inte läst en enda bok sedan jag köpte den. Lite tragiskt, jag vet. Men det är inte så att jag har slutat läsa, för läser gör jag. Men nästan bara bloggar. Jag läste en del bloggar innan, men när jag fick min iPhone fick jag möjlighet att läsa ännu fler och ännu smidigare. På tunnelbanan, under resor och andra ströledig tid – då har min iPhone åkt upp istället för pocketboken. Jag har å andra sidan lärt mig massor och hållt mig uppdaterad på en massa intressanta ämnen, men jag har saknat det skönt analoga att dra fram en pocketbok som blir mer sliten för varje tunnelbaneresa.
Nu har det gått ett helt år och det är sommar igen, och äntligen har jag tagit upp bokläsandet. Jag har plöjt en deckare av Jo Nesbø och har precis påbörjat Dan Browns senaste, Den förlorade symbolen, fast på engelska. Varför på engelska undrar ni? Jo, jag har ju köpt en iPad ganska nyligen, och jag tänkte att det här blir ett bra tillfälle att jämföra bokläsning på iPad och som vanlig bok, och boken går bara att ladda ner på engelska – därav språkvalet.
Men vänta nu här, var inte poängen med att börja läsa böcker att jag skulla komma tillbaks till det analoga, till läsande som inte kräver laddade batterier? Tusan, jag är fast igen!
Avatar
Jag såg filmen Avatar häromdagen. Om jag ska vara ärlig så var jag lite skeptiskt, men det visade sig vara en klart sevärd film. Storyn är verkligen inte ny – lite ”människan-har-förstört-jorden-genom-miljöförstöring-och-de-ska-inte-få-göra-samma-sak-igen”, lite kärlek och lite rädsla för det okända och vips så har vi en storfilm.
Det tekniska är (såklart) fantastiskt – man ska se den bara därför. Vissa säger tydligen att det är ännu bättre i 3D. Vad som definitivt är klart är att den ska ses på bio!
Flickan som lekte med elden
I kväll blev det film nummer två i Millennium-triologin på bio. En svag trea i betyg. Blir återigen besviken på hur ofta svensk film har onaturlig dialog. Många meningar upplevs krystade, konstigt påbörjade och avslutade. Hur svårt kan det vara?
Några böcker
Sista tiden har jag läst klart två böcker – Owe Wikströms Sonjas godhet och Stieg Larssons avslutande bok i Millenium-triologin – Luftslottet som försvann. Två ganska vitt skilda böcker, men väldigt läsvärda båda två.
För er som läst min blogg tidigare vet att jag gillar Owe Wikströms tidigare böcker Långsamhetens lov och Ikonen i fickan, för att nämna några. Sonjas godhet infriar de höga förväntningarna med marginal. I den här boken, som har undertiteln Medkänsla i en självupptagen tid, ställs nutidens ledord som individualism, upplevelsehets och förverkliga-dig-själv mot ord som osjälviskhet, omsorg, de goda samtalen och de goda handlingarna.
Ganska tidigt i boken känner jag mig illa till mods över var vi (jag) har mina ideal. Jag lever just nu i en högpresterande del av livet där jobben onekligen tar största delen av den vakna tiden. Plötsligt blir jag pinsamt medveten om att jag gått rakt i fällan. Jag lever ett effektivt liv där jag försöker hinna göra så mycket som möjligt på kortast tid. Varför då? Till vilken nytta? Tänker jag att det finns tid för det andra lite senare när man slagit sig till ro och bildat familj? Nej, här finns nåt att jobba på inser jag.
Några rader ut boken som etsat sig fast:
”Man måste älska livet med än dess mening”. (Dostojevskij)
”Nådens grova näve” (T. Lindgren)
”Gestaltning av medkänsla är viktigare än talet om den”
”Det helt nödvändiga engagemanget för globala frågor, ekologiska problem, regnskogar eller ozonlager – gärna långt borta – korresponderar inte alltid med ett lika starkt intresse av att se och hjälpa vanliga ledsna människor i ens omedelbara närhet.”
”Tuppluren är kroppens sätt att skydd sin gäst – själen.”
Egentligen borde jag ju skriva några rader om Stieg Larssons avslutande bok också, men det behöver jag inte. Ni vet redan att det är en bra spännande avslutning på en fantastisk triologi. Till och med den första filmen är ju faktiskt helt ok.
Capote
Mellan kvällens mat och tvätt har jag sett Capote som låg och väntade i min hårddisk. Det är ju långt ifrån nån ny film men jag ville ändå se den eftersom jag såg den andra filmatiseringen – Infamous – på ett flyg och ville naturligtvis se den här också för att jämföra. (Här finns den gamla bloggposten.) De släpptes ju nästan samtidigt – 2005 och 2006. Båda filmerna har utmärkta huvudrollsinnehavare, men även om mitt minne kanske lurar mig så föredrar jag nog Toby Jones tolkning, i Infamous alltså. Kan också bero på att jag är ett stort fan av Sigourney Weaver som spelar den kvinnliga huvudrollen i den versionen.
Två böcker
Bokläsandet går som vanligt i vågor. Sista tiden har jag dock hunnit igenom två läsvärda böcker.
Först Tomas Sjödins nya bok Ett brustet halleluja. Det är en alldeles utmärkt bok som på ett plan handlar om hur kyrkklockor skapas, på ett annat beskriver relationen Gud och människa, andlighet utanför kyrkans gamla hjulspår och om det brustna i människans tillvaro. Dessutom hyllar han onyttan och om konsten att trivas i sitt eget sällskap. I vanlig ordning fångar han mig snabbt med sitt enkla osentimentala sätt att skriva.
En av de bästa passagerna handlar om den gamla psalmen En ton från himmelen, där han har gjort lite mer research bakom författaren av den psalmen. Det känns extra kul eftersom vi använde den psalmen för några år sedan då vi jobbade tillsammans på Torpkonferensen och den har betytt mycket för mig ända sedan dess. Här skrev jag om en annan av hans böcker.
Sen har jag tunnelbanat mig igenom Christer Fuglesangs 13 dagar i rymden efter 14 år på jorden. Ända sedan liten pojke har jag varit fascinerad av flyg, astronomi, rymden och rymdfart, så självklart var jag en av dom som satt vaken på nätterna under hans resa med Discovery till ISS. I den här boken får man läsa hans egna ord från dagarna strax före avfärd och hela resan, parallellt med hela karriären ända ifrån åren på KTH. Det är klart intressant rakt igenom, även om jag inser att för den som inte delar samma fascination kanske det blir en smula långrandigt.
Efter att ha läst boken har jag med mig två nya lärdomar. Först inser man att det är så otroligt mycket prestige och politik inblandat i ESA och NASA. Inte konstigt att han fick vänta så länge när det bara är politiskt inflytande och ekonomi som styr. Sen så är han väldigt öppen med sina egna brister, tvivel och misstag både före och under resan. Det är väldigt tydligt att han vinner förtroende på det – både hos mig som läsare men förmodligen också hos hans arbetsgivare.
Har du ens det minsta intresse av rymdfart, ny teknik eller om du bara behöver inspireras av en person som såg till att sin dröm gick i uppfyllelse så kan man läsa den. Några resor mellan Hammarbyhöjden och Karlavägen räcker. Man kan också välja nån annan sträcka om den inte passar dig.
Min bror var där och såg en annan uppskjutning lite senare – skrev om det här. Programmet med rymdfärjor kommer att stoppas under nästa år. Enligt NASA är den sista uppskjutningen planerad till 31:a May, 2010. Det blir i så fall det 133:e flygningen med rymdfärjan.
Tyskungen och The Visitor
Det var ett bra tag sedan som jag bloggade om nåt annat än spelningar och jobb. Förvisso hänger det ihop – när jag jobbar mycket så blir det inte så mycket annat kreativt som passerar hjärnan. Men jag insåg att jag faktiskt har en läst bok och en bra film att rekommendera.
Under höstens tidiga veckor tog jag mig igenom Camilla Läckbergs ”Tyskungen” – en av böckerna i Fjällbacka-serien. Det var min första bok av Läckberg, och jag tror det dröjer till jag läser nån igen. Storyn är väl på det hela taget helt ok, men det blir för mycket skrivande om oväsentligheter. För den mamma- eller pappaledige så passar boken säkert bra att läsa under sovstunderna, för då borde igenkänningsfaktorn nå högsta nivån. Den är verkligen skriven från ett mammaledig-perspektiv, och pricken över i:t får man med en latte i vänsterhanden.
Bokens huvudperson hittar en gammal medalj från nazi-tyskland. Fyndet som kommer från hennes mor blir starten på en reporterdeckare där man bjuds in i en liten intrig i en svensk by nära Norge under krigstiden. En norsk man som påstår sig vara moståndare mot nazi-tyskland inleder en romans med en svensk kvinna. Problem uppstår dock när mannens bakgrund inte riktigt verkar stämma. En serie händelser försöker sedan mörkas för de efterlevande, men kommer tillbaks till liv när medaljen hittas många år senare. Lite för lång, lite för mycket vardagsrum. Men visst, den är skapligt lättläst.
The Visitor
Nä, under tider av mycket jobb trivs jag bättre med att se lite film. Alltid skönt att sjunka ner i en soffa och försvinna iväg i en annan värld. Det senaste biobesöket var faktiskt inte nya Bond, utan en lite undanskymd film som heter ”The Visitor”. En alldeles strålande film som beskriver hur en proffessor från ett amerikanskt college får sitt liv förändrat när han upptäcker att ett ungt par bor i hans övernattningslägenhet. Från att ha levt ett icke-liv där vanlig uppbyggande mänsklig kontakt helt saknats, öppnas hans ögon när han får hjälpa paret från sitt hot om utvisning. En förträfflig film – bara en sån sak att se en romans där karaktärerna är både lite äldre och ganska vanliga, det händer ju inte så ofta. Sevärd!
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=mGjjx3WMmSE]
Pilgrimsresan
Bokläsande går i vågor för många, så också för mig. Senaste tiden har jag dessutom haft ett par tre böcker igång samtidigt vilket jag inte tror är bra.
I dag läste jag ut en bok som jag fått på rekommendation – Paulo Coelhos ”Pilgrimsresan”. Det skulle verkligen kunna vara en bok som passar mig eftersom jag gärna läser böcker som handlar om människans sökande efter nånting större i tillvaron eller böcker som tar itu med människans inre. Den här boken, som är Coelhos första, beskriver hans egen pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. Han går med en mästare som längs vägen lär honom ett antal enkla övningar för att lämna sina mänskliga begränsningar, inse det stora i tillvaron och till slut nå sitt svärd, som är själva målet för resan.
Boken fångar tyvärr inte mig någon gång. Även om det är en fascinerande berättelse så blir det till stor del lite för konturlöst. Vissa andra läsare (recensioner på nätet) beskriver den som lite för flummig, och det är den säkert för de som tror att det vi ser, hör och kan ta på är det enda som existerar. För den som besitter någon form av personlig tro eller åtminstone har ett intresse för att det kan finnas nåt övernaturligt i vår vardag så innehåller den en hel del läsvärda tankar. Men för att man verkligen ska bli biten behövs nåt mer, nåt som verkligen bär intresset genom hela boken till slut. Nåt sånt finns tyvärr inte.
Författaren är dock en av världens mest läsa (80 milj böcker) och har bland annat skrivit Alkemisten, som vad jag förstår är hans mest uppskattade verk. Jag borde hoppat över den här och och läst den istället.
Bråda dagar på SVT
De sista veckorna har blivit ganska fokuserade på projektet på SVT – det är mycket som ska bli klart på kort tid, och först nu börjar allt falla på plats. De sista veckorna har det således blivit heltid där, något som funkat ganska bra eftersom det har sammanfallit med en period av lite färre gig. Om en dryg vecka drar det dock igång på allvar igen – det vankas lite gospelkonserter, några eventjobb med både stora och små orkestrar och lite inspelningar. Då måste projektet vara klart för min del så jag kan gå ner på deltid igen. Det är i alla fall ett riktigt roligt projekt – förutom utvecklingen av 24Vision är detta i särklass det roligaste jobbet jag har gjort åt SVT.
I går såg jag en klart sevärd film – Stranger than fiction. Handligen är lite för intrikat för att redogöras för här, men jag rekommenderar den verkligen. Och om man gillar Will Farell – missa då inte Anchorman heller. En riktigt ball film med ljuvliga karaktärer från en amerikansk nyhetsredaktion.
I morgon måste jag ta livet av Maxeb.
Min enda prenumeration
Jag är en online-kille. Jag läser DN, IDG, Aftonbladet med flera tidningar på nätet och försöker utnyttja mitt alldeles för dyra bredband till det mesta som behöver läsas, studeras och läras in. Även om jag nån gång ibland hoppar på någon morgontidnings erbjudande om att få tidningen gratis under ett par månader för att testa så blir det aldrig nån prenumeration.
Men det finns ett undantag – tidningen Trots Allt. Det är en alldeles lysande tidning, eller snarare ett magasin, som innehåller det mesta som jag är ute efter. Man pratar tro och otro, orättvisor och förtryck, musik och böcker, glädje och sorg, humor och allvar. Jag skulle nog påstå att man i varje nummer får en tredjedel sund kristen tro, en tredjedel sammhällsjournalistik och en tredjedel musik- och mediauppdatering. Strålande. Fick precis ett nytt nummer där man förnyat tidningen en smula. Bara det faktum att man bytt papper gör att bilderna ser helt fantastiska ut. Kolla bara reportaget om Louise Hoffsten och artikeln ”Dömmen om ett nytt Libanon”. Jag fortsätter min prenumeration!!
Nu, iväg för att repa in materialet inför morgondagens två konserter med Sjung Gospel i Berwaldhallen.
Världens bästa musikal blir film
Jag såg en reklamaffisch idag om att den amerikanska musikalen Sweeney Todd nu blir film. Jag har aldrig sett musikalen live, men däremot har jag sett en uppsättning från Broadway 1979 på video flera gånger, där bl.a. Angela Lansbury (Mord och inga visor) gör en av huvudrollerna. Det är verkligen den ballaste musikal jag känner till, och den innehåller mycket bra musik. Tyvärr är den ganska okänd, vilket nog beror på att det är långt ifrån nån sockersöt musikal. Det är snarare en av de mest bisarra historier jag känner till, men originaluppsättningen från 1979 är fylld av humor, bra skådespelarinsatser och som sagt en massa bra musik. Man kan bara hoppas att filmen håller samma nivå. Kolla in Lansburys insats från 1979 (sorry för den spanska texten).
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=8r_jc8_P8X0]
DN tar tillbaks betyg
Jag tycker mig märka att jag blir mer och mer kräsen när det gäller film. Jag vet inte riktigt varför – kanske är det åldern. Nu har DN tagit tillbaks sin trea i betyg till filmen ”Arn” och ger den en tvåa istället. Det är en riktigt rolig artikel av Fredrik Strage finns att läsa här.
Junk
I går natt läste jag Olle Svalanders ”Junk” – en bok som tillfredsställer alla som gillar
– Elvislåtar
– Sundsvall med omnejd
– flummiga musikerkaraktärer med höga tankar om sig själva och sin musik
– ballt språk i skriven form
– romaner som är lite lite för långa
Först måste jag berömma omslaget – det är helt enkelt lysande. På insidan sitter dessutom ett specialdesignat plektrum som direkt sätter nivån på nåt sätt. Boken handlar om Åke Berg och hans kompis John Paul – två avdankade musiker som får ett gig på en Elvis-musikal som ska sättas upp i Sundsvall. I boken får man följa skakiga repetitioner, tveksamma dambesök och några dåligt betalda gig.
Jag gillar Olles språk – han har en skön förmåga att skriva genomtänkt, lite hafsigt men samtidigt med stor finess (till skillnad från den häringa bloggen). Och det är riktigt rolig läsning, framförallt för den som har en bakgrund i Sundsvall, jobbar med musik samt har arbetat på Sveriges Radio i Sundsvall – dvs för mig. Jo visst, den är rolig för andra också, men jag tror tyvärr att handligen har svårt att attrahera vanligt folk från Sveg eller Skövde, varken med eller utan omnejd. Men måste en bok nödvändigtvis behöva uppskattas av alla? Nä. Jag ser fram emot nästa bok. Inte Wallander, inte Salander, utan Svalander.
